Happy turkey!

Julen passerade för inte ens fem dagar sen, och redan känns den märkvärdigt avlägsen. Trots det vill jag berätta en liten julesaga här... eller snarare, en "helg-saga":

Som flera av läsekretsens max fyra medlemmar vet, så sköter jag ett litet cinematek i mitt studenthus i New York. Varje vecka kladdar jag ihop nya affischer som berättar vad som visas, så även veckan innan jul. Jag skulle visa Jaques Demys Paraplyerna i Cherbourg, och skrev en ganska bra text om den, gjorde en snygg poster av det hela och skulle skriva ut den. However: innan jag faktiskt lämnar in affischer till studenthusets ledning för vidare distribution måste de godkännas av mina chefer. Det brukar inte vara några större problem (förutom South Park-debaclet. Vem kunde trott de skulle bli så upprörda bara för att jag skrev "könshår"?), och i just detta fall förväntade jag mig inga problem alls. Jag menar, filmen är ju en oförarglig sextiotalsmusikal, komplett med Michel Legrand-låtar och Catherine Deneuve (mmmm). Min affisch var i amma ton som filmen, trivsam och käck. Överst på den stod förstås filmens titel, men precis ovanför den stod även nåt annat. Jag brukar alltid ha ett litet citat från filmen eller en kommenterande fras ovanför titeln, och den här gången skrev jag helt enkelt allons chanter et être heureux, eller "låt oss sjunga och vara glada" ovanför. Sedan inledde jag beskrivningen av filmen med att skriva "The last movie night before Christmas"... lite glädje och sång i juletider kan väl inte uppröra någon, tänkte jag naivt för mig själv. Och japp, en halvtimme senare plongade min inkorg till, och jag öppnade ett mail från en av mina chefer:

"Gabriel: din affisch har skapat "some controversy" här. Kan du komma ner till kontoret så vi får tala med dig." Dun dun DUUUUN!

Jopp jopp, jag klev in på kontoret, och min genomsympatiska chef MaryAnn förklarade för mig hur det låg till (det var uppenbart att hon agerade lönnördare åt ett högre höns):
"Jo Gabriel, det är så att vissa här på kontoret har vissa problem med din senaste poster... Ja, alltså, först och främst: den där texten på franska. Måste den stå där? Jag menar, om det verkligen är viktigt för dig så låter vi dig behålla den, men vi förstår inte varför det måste stå så... på franska. Men om det verkligen känns väldigt viktigt för dig att få skriva på franska på den, ja, då får du göra det. Vi litar på ditt omdöme där."

"Ehhh... OK.", sade jag, "Jo, det är oerhört viktigt för mig. Franskan ska stanna". (Jag förstod i det läget ingenting men tänkte att det var lika bra att verka bestämd.)

"Men", fortsatte hon, "desto viktigare: 'Christmas'. Du kan inte skriva 'the last movie night before Christmas', det går bara inte."

"Nähä...", sade jag. "Men... det är ju det?"

"Nä", svarade hon, "det är 'the last movie night before the Holidays'. Du kan inte skriva 'Jul' på affischen, folk kan bli mycket upprörda!" Jag försökte minnas alla de tillfällen då jag önskat någon God Jul och blivit bemött av ett fräsande och spottande raseri, men lyckades inte alls. Men hon verkade mycket säker på sin sak - man kan bara inte önska folk god jul hur som helst. Tänk på konsekvenserna! Tydligen är ickejulefirare mycket känsliga för sådant: hon berättade att man skulle anordna en middag, på juldagen, i huset, för alla de som inte åkt hem till sina familjer. En person hade gjort affischer där det stod "Christmas Dinner - December 25th. Come enjoy good food and drinks with your friends!", och tydligen hade det inte gått mer än en kvart innan någon rusade in på kontoret och förklarade sig vara mycket upprörd av den middagen. Julmiddag på juldagen - det var ju diskriminerande! Den här personen förklarade att hon, som icke-kristen, kände sig förolämpad av det hela. Korsfararmiddag!

Till saken hör ju att vårt studenthus, the International House, är en alldeles strålande plats på det sätt att vi har fullt av människor med alla trosinriktningar: en väldig massa judar och muslimer, en hel posse med hinduer, jag känner ett flertal buddhister där, och en mycket trevlig portugisisk satanist. Det är helt enkelt ingen homogen plats, utan ett hus där alla och ingen är i minoritet. Som en konsekvens av det anordnas också festmiddagar för alla möjliga ändamål: vi firade såväl Ramadan som Yom Kippur nyligen med pompa och ståt. Men när julen står för dörren, då låser mödrarna in sina spädbarn och vässar knivarna!


Så den julemiddagsaffischen drogs blixtsnabbt in (Gud förbjude att någon skulle bli upprörd av något alls) och ersattes med en ny affisch, som proklamerade "December 25th: Holiday Dinner! Everybody welcome!". På samma sätt, förklarade hon, var jag tvungen att ändra min affisch. "Christmas has to go. Don't write Christmas". Jag ombads gå hem och snickra ihop ett nytt försök.

Sagt och gjort, jag gick hem och ändrade, från "last movie night before Christmas" till "last movie night before Baby Jesus comes back and kills all you heathens". De var, förvånansvärt nog, icke roade. Nu står det "Holidays". Världen - Gabriel: 1-0.

Du store Sacchem!

Eftersom jag då och då tar en smula (ahem) längre tid på mig än vad som kan tyckas vara rimligt för att posta något av intresse (eller ja, okej då, bara posta - något av intresse har väl knappast aldrig stått här), har jag nu äntligen insett den finurliga finessen hos de här aktiva bokmärkena i Firefox! Jag har sett dem, luktat lite på dem, men aldrig fattat vad de är - förrän nu. Det är ju helt enkelt ett sätt att holla distanskoll på om en sida har uppdaterats än - till exempel min! Man lägger till en sida [OBS: det urtrista teknikbabblet som följer kommer at ta slut om ca 3 rader] som bokmärke, men aktivt bokmärke istället för vanligt, genom att klicka på den där mockajängen bredvid addressen, och sedan dyker det upp nya poster när man för musmarkören över namnet!

Ehhh... okej, det var både obegripligt och tråkigt. Poängen är att om man använder Firefox (eller om man nu insisterar på att sitta med hopplösa Internet Explorer eller Safari eller vad ni macanvändare nu använder så får man installera en RSS Reader) så kan man alltså genast se om jag, eller Josefine, eller Martin, eller min gamle hårdrockssångare Johan har uppdaterat våra sidor - utan att behöva gå in på dem. Eeexcellent...

Hallå! Vakna!!

Gissa vem som inte kan sova...

Om du svarade "Philippe Bookmaaar" så har du alldeles rätt! Men jag kan inte heller sova. Och nu är klockan 5. Ett lika gott skäl som något att skriva ett par rader här, alltså. Vid den här tiden släpper prestationsångesten sitt isande grepp och en sorts lullande trygghet sänker sig över mina felstavande fingrar. Jag är också tillbaka i sthlm - min plan är att sova väldigt mycket. Kram!

MISSION ACCOMPLISHED

Japp, det stämmer – jag kan åka hem nu. My work here is done. Ikväll har jag sett bergets topp – och det är vackert. Vad jag babblar om? Jo, gott folk, i afton har jag uppfyllt mitt löfte till mig själv gällande en mycket viktig detalj jag skulle ta hand om när jag bodde i New York: att dricka drinkar med Woody Allen i en penthouse-svit på Manhattan!

(Mannen själv och hans skådespelartrupp, efter filmen, på scen.)

Som mina trogna vänner (harkel) kanske minns tilldelades jag ett stipendium i våras från the National Board of Review of Motion Pictures, bestående av lite kosing, och, desto viktigare, ett medlemskap i denna förening. Ikväll ordnade de en exklusiv (sniff) visning av Woody Allens nya film Match Point, och en soarée efteråt. Jamenvisst, soarée, bien sur, caphé du catastrophe sacre bleu et la Marienbad!

Jag lyckades få dem att ge en plats åt Carmen också, så först såg vi filmen – den var strålande! Hans bästa på minst femton år! – och sedan mumsade vi på chokladdoppade jordgubbar och drack Grey Goose-gimlets i foajén utanför visningssalen på sextonde våningen, medan Woody, Scarlett Johansson och de andra skådisarna gled runt.

Jag jobbade hårt på att inte kräkas av nervositet varje gång Woody stod i närheten (och jag lyckades, till min egen förvåning!) – och slutligen inledde jag en kort konversation med honom om hans tidigare filmfotografer. Nördigt måhända, men ändock - en nördig konversation är också en konversation. Strax innan gled Carmen runt, drog obemärkligt (ehh) upp sin kamera och tog följande bild:

(Jag håller med om att det är svårt att se, men den lilla kalufsen som sticker upp är faktiskt Woody, vilket förstås syns på min CIA-artade förstoring. Notera också min hemliga pose där jag står till höger - såsom leoparden eller illern är kroppen vänd bortåt, men ett öga ständigt fixerat på mitt byte!)

Han var mycket vänlig och mycket liten, och klamrade sig fast vid Soon-Yis arm hela tiden. Ett sant New York-ögonblick, ett sådant jag lovade mig själv att skaffa när jag kom hit, och ett lika gott skäl som något att väcka den här sömniga bloggen till liv igen! Tack Woody – jag är tillbaka!

XXX Totally nude!!

Argh! Det är så länge sedan jag skrev – jag är sämst! Jag spelar in min slutfilm om två veckor… ARGH – en och en halv! – så jag har varit mycket upptagen med alla förberedelser. Och nu har så lång tid gått att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, det har hänt så mycket. Ska det bli nudist-kroaten? Kräftskivan med CIA-agenten? Den galne skådisen som förklarade för mig att alla i branschen är horor (”whores, Gabriel, prostitutes!”), och sedan bad om massa pengar? Alla berättelser från den långfilmsinspelning som nyss avlutats, och som jag är associate producer på [host! harkel!]? So many choices… men jag väljer nudist-kroaten!

Här i I-House bodde förra året en man vid namn Darko. Darko är i fyrtioårsåldern; en reslig karl med stora vansinnesögon och ett mycket vänligt ansike. Faktum är att hela Darko är, eller i alla fall tycks vara, mycket vänlig (vi har bara talats vid ett fåtal tillfällen). Han är försynt, hövlig, mycket kunnig inom vitt skilda områden (t ex svensk lyrik, underligt nog). Darko är också besatt av nakna människor. Helt besatt. Han har flera gånger föreslagit att jag ska följa med på en bulgarisk ”superklubb” här i NY, men jag har vänligt avböjt, då jag helt enkelt inte har haft tid att förlusta mig, vare sig på bulgariskt eller amerikanskt vis. Min spanske vän Victor, however, valde en kväll att följa med Darko till denna klubb, och återvände med berättelser om en lokal där alla som klär av sig helt och hållet under kvällen får en flaska vodka. Inget ont i det, kläder kan ju skava och vodka kan svalka… men allt som Darko företar sig har med nakenhet att göra! Han ber oss följa med till en nudiststrand i Queens. Han har skrivit en kort novell som handlar om hur han avmålas – naken förstås – och hängs upp i ”ett studenthus i New York” (ja, tavlan alltså, inte Darko). Det roligaste nakengreppet kom dock häromdagen. Darko har sedan sommaren flyttat ut ifrån I-House, och bor numera på andra sidan gatan. Då och då kommer han dock över hit för att ta en öl i puben här. Så även för några dagar sedan, då er käre berättare även satt och mummade på en frostig Stella Artois… Darko kom fram till mig och lade fram följande förslag:

Darko: ”Hi Gabriel, hi, hi… so, are you good? Good. Well, I just wanted to talk to you, because, well, you know, there are a lot of new people in the I-House now. Many new students who have just moved in, and… and they don’t know so many people. So I thought that we could have an inspark!”

jag: “Wow, how do you know that word?!”

Darko: “Yes, ha… ha… well, I know many things. So anyway, I was thinking that we really should try to… to welcome them here like that, and, well… I went to the programs office [den del av I-House där riktiga vuxna människor med lön sitter och bestämmer vad som sker I huset, reds anm.] and told them that I thought we should do something, and… and I told them I thought you should organize a klädstreck.

jag: “uhm… say what?”

Darko (entusiastiskt): “Yes, and they said I had to talk to you to organize it! So when can you do that?”

Meh! Ser jag ut som en lekledare?! Och om han nu så tvunget vill se en massa ungdomar klä av sig kan han väl göra det the old-fashioned way: på internet!

sorryyyyy

Jag tokjobbar just nu, film film film, möh möh möh... Snart ska jag skriva nåt igen: t ex om mördarkackerlackan och jättemusen som flyttat in i vårt hem och bestämt sig för att mörda mig och ta över köket. Eller om mina casting callbacks. Eller om hippiehelgen uppe i bergen jag ska åka på imorgon! Eller om det faktum att IMDB äntligen, äntligen, har ändrat min namnstavning! Men det tar vi nån annan gång. Det enda jag vill nu är att någon - vem som helst - förklarar för mig vad det här är. Mind control? Reklam för en produkt? Vad är det??

Mononoke-hina! Sugoi!

Eh... så nästa söndag ska jag visa Princess Mononoke på filmklubben, men jag har fortfarande inte sett den, vilket gör det lite svårt att göra en affisch för den. Så jag tänkte att jag skulle lista några av dess underligheter istället, och ställa upp det som en manussida där en regissör pitchar sin nya idé för en producent. Vad jag vill ha är alltså några av de underligheter som Mononoke innehåller. För att förklara: om jag gjorde detta med Spirited Away skulle det kunna se ut såhär:

• Ett flygande mumintroll
• En talande padda som svävar i cirklar
• En jättebebis med en mamma som förvandlas till en fiskmås
  
• En ångbåt med gudar
• En hoppande lamppost
• Suicidala levande kolbitar

Ja, ni förstår... Så kan de läsare som sett Mononoke vara så vänliga att lista något liknande?
Tack!

"un film de Garbiel Sandwich"

OK, castingen: det var både bra och dåligt. Först det dåliga: Kiran Pande kom inte! Det aset! “The Performance Bug”… pah! The No-show, fästinglika blodsugar-bug snarare…

Sen det bra: flera av de som läste var riktigt bra! Ja, alltså, för er kära blog-läsare är ju detta inte särskilt bra nyheter, eftersom jag inte har en enda skräckhistoria att berätta om castingen, men för mig personligen är det ju strålande – jag har ca femton skådespelare som jag vill träffa igen för callbacks, alltså rond två, och jag var orolig att inte hitta någon alls.

Det enda som kan vara av intresse för er är att en av de skådisar som läste för huvudrollen kanske, men inte troligt, är transvestit. Rollen är ju en kvinna i femtioårsåldern, och jag är ganska säker på att var en kvinna som läste, men två av mina kollegor hävdar på fullt allvar att det var en man. Jag tror inte det är en bra idé att casta en transvestit; inte p.g.a. transveticismen i sig, utan snarare för att det nog kan vara distraherande. Det irriterande är ju att jag inte kan se det! Jag ska boka en ny omgång med henne och närstudera halsområdet på spaning efter ett adamsäpple… Å andra sidan, man eller kvinna, om hon läser bäst får hon rollen hur som helst.

Sedan: good news igen! Jag har fått ”associate producer”-status på en långfilm! Proffset Proffso! Långfilmsproducent! Ka-chinnng! Kolla ”August the first” på IMDB! Och så the bad news: Än en gång skrattar djävulen, eftersom jag nu aldrig kommer kunna övertyga IMDB-folket om mitt riktiga namn. Japp, August the First-folket har också stavat mitt namn SedgEwick… AARGGGHH!!

Only on Pay-Per-View

Moehehehehe… This Friday - at 4:40 P.M., at the Ripley Grier Studios, on 8th Avenue, downtown Manhattan – will be the most anticipated event of the fall season; when Gabriel Sedgwick finally meets up… with Kiran Pande – the Performance Bug!

Let's get ready to ruuuumbleeeeeeeeee!

Jag ville dela med mig av ett av de många bidrag jag fått av skådespelare, för att spela i min slutfilm. Jag har ju satt ut castingannonser i branschtidningar, och även fast de flesta svarar med vanlig post så väljer vissa att e-maila istället. Så även denne herre - jag bifogar hela hans ansökan här:

Hello
I could be your great ace !
Would you like to innovate and challenge this south Asian east Indian actor model with an international award under his belt("Two Thumbs Fresh", a British commercial, directed by "Traktor", USA) and a recent of his film "Guiana 1838" been given "The Best Feature Film " award at Belize in central America wherein he acted as a lead villain !
Another award winning film was "MULIT", for absolut vodka, directed by Ivan Jakharias ( A renowned Polish young man ) where I acted as a Police Officer
I am attaching my resume and composite pictures
I stay in India and will be in New Jersey in the 3rd week of July 05 so if you need anything for audition, please let me know
Wishing you a grand success in your projects
Kiran Pande
My web page : http://kiran-pande.tripod.com

THE PERFORMANCE BUG !

uuuuuuhhhh...

Det här är min värsta vardagsskräck: att något liknande det här ska hända när jag petar på vårt ventilationshål på väggen...

Urrrrrssscchhh, jag känner mig smutsig! Måste duscha!

COPS!

Oooh, igår blev det lite action här… Jag hade varit och hämtat filmutrustning i midtown med en klasskamrat, och hon skulle köra förbi sitt kontor för att hämta några papper. När hon kom tillbaka till bilen började hon krafsa med pappren och sin mobiltelefon, samtidigt som hon backade ut på gatan. Plötsligt hördes ett KAKRASSCHHHH och ett AAARRRGGGHHH!! Hon tvärnitade och jag sprang ut. På gatan låg en vält lastpall och miljarder glasbitar som guppade i ett hav av chokladdricka och Snapple-lemonad! Och framför det hela stod en stor, medelålders polis och tittade uppgivet på sörjan och på oss. Jag fattade inte vad som pågick eller var personen som kört alla flaskorna tagit vägen, om han hade pulvriserats av bilen eller nåt, eller hur polisen hade hunnit dit på mindre än en sekund; men eftersom det tycktes logiskt att han skulle arrestera oss för någon sorts förseelse (vårdslöshet i trafik och allmän nedsmutsning, kanske?), eller kanske mord på lemonadförsäljare, började jag genast förbereda mig på att spendera helgen som T-Bones och Bubbas bitch i arresten. Min kompis däremot klev långsamt ur bilen, ställde sig med armarna i kors och bara ”wow… hur gick det här till?” Take a guess, sherlock!!

Det visade sig att polisen hade varit den som kört alla flaskorna – han skulle ta dem till stationen ett kvarter bort, så att det fanns nåt att dricka till donutsen – och han var faktiskt obegripligt lugn och förstående. Vi började städa upp där, gick till en deli och bad om nya lådor, lastade hela flaskor och samlade glasskärvor. Det var så klibbigt så det går inte att beskriva – låt mig bara konstatera att chokladdricka och trettiofemgradig värme blir en intressant kombination… Det var många skärvor, och plötsligt skar sig polisen så han började blöda på fingret. ”Oh shit, look out!”, sade vi. ”Oh, don’t worry, that’s nothing,” svarade polisen, ”I survived being shot and both World Trade Center attacks, I’m sure I can survice a small cut.”

”Wow, you were shot?”, frågade vi.

”Yeah, a guy tried to shoot me in the head, but the bullet just grazed my jawbone”, sade han lugnt medan han fortsatte plocka glasskärvor.

”Oh… what happened to the guy?”, frågade jag.

”I killed him”, svarade han, tillsynes helt oberörd, mer fokuserad på att rädda snapple-flaskor ur sörjan. Ooo-kay…

Sedan kom nästa skruvade kapitel. Allt detta ägde rum precis framför en garageutfart ut till gatan, så polisen fick hela tiden resa sig upp och signalera åt bilarna som ville ut att de skulle svänga nån meter till vänster först. Efter ett tag kom en bil och stannade framför oss tre, där vi satt på huk och plockade. TUUUT! TUUUT! Han reste sig och pekade åt vänster, där det fanns gott om plats att köra ut. TUUUUUUT! Han ropade lugnt åt föraren ”just move three feet to your left and you’ll get out.” TUUUUT! TUUUUT! TUUUUT! Bilmiffot vägrade lyda utan ville att vi alla skulle flytta oss istället! Jag menar, okej om det bara hade varit jag och min kompis, men det var ju en uniformerad polis där också! Till slut körde bilen till vänster och ut på gatan – men den stannade efter ungefär fem meter. Ut klev en välklädd medelålders kvinna och steg sakta fram till polisen…

Kvinnan: ”You piece of shit! You piece of shit! What the fuck are you doing?”

Polisen: ”Ma’am, just move along. I instructed you to drive to the side of us.”

Kvinnan: ”Ahhh, you motherfucker… what the fuck is wrong with you cop assholes, huh?”

Hon var helt obegripligt arg och oförskämd! Men hon var liksom inte alls upprörd, utan stod och försökte reta upp polisen. Han å sin sida var fullständigt obegripligt lugn!

Polisen: ”Ma’am, please just drive away. Don’t make me have to put you under arrest.”

Kvinnan: ”Ooooh, I'm so scared! Arrest me! You cocksucking piece of shit, you asshole, come on then – arrest me!”

Polisen (fortfarande helt lugnt): ”Ma’am, just drive on. If you don’t, I will have to put you in a jail cell over the weekend.”

Kvinnan kliver nu fram ännu närmre, och pekar på pistolen i hans bälte:

”Oooh, is that a real gun? I’m so scared of you! What are you gonna do, shoot me? Huh, are you gonna shoot me, shitface?”

Jag var vid det här laget helt övertygad om att han faktiskt skulle skjuta henne – jag menar, vad trodde hon skulle hända?? Vad ville hon få ut av det här?? Hon stod och gestikulerade framför polisen och viftade med armarna mot sig själv som om hon menade ”kom då! Kom då!” Och det här var en kille som helt lugnt just berättat hur han dödat en snubbe! Till slut klev hennes väninna ur bilen, gick fram och bara ”Come on, it’s not worth it” (va???) och led tillbaka kvinnan till bilen, som svärandes satte sig och körde iväg. Jag frågade helt uppriktigt: ”Varför arresterade du henne inte?!”, och han svarade med ett leende ”Äh, sånt stöter man på varje dag, det är lugnt.” Samtidigt lutade sig en tjock mexikanare ut ur sin parkerade truck på andra sidan gatan och ropade ”You see! You see what I have to deal with every day? Crazy people!” och jag kände mig ganska förvirrad.

Strax därefter hade vi plockat upp alla skärvor och föst över alla hela flaskor i nya lådor. Polisen vägrade ta emot ersättning för de krossade flaskorna och bara ”nej nej, kom igen, absolut inte. Men tack för att ni hjälpte till!” Sedan gick han vidare till stationen och vi körde iväg.

Det var min action-eftermiddag det.

Ny adress

Ny byter vi rum. Ny adress blir precis densamma, fast med annat rumsnumer, alltså:
500 Riverside Drive, room 2A
New York, NY 10027
USA

och därmed byter vi också hemnummer. Det nya numret är:
+1 212 280 5409
Inte alls lika bra som det förra. Men c'est la vie, café du catastrophe, le fromage petit du blaaaarghaaargh... ehh.

Oh well. Uppdatera edra adressböcker.
Tillbaka till flyttlådorna... Pust! Pes!

Och glöm inte att ge filmtips! Ska det verkligen vara så att endast Morgan och Jorge törs lämna förslag? Jag talade med dem båda på telefon igår, och de sade att ni andra är veklingar. Veklingar!

Kram.

Snabb fråga - snälla ge mig då ett snabbt svar

OK, såhär är det: Jag ska ju sköta cinemateket här i vårt studenthus, vilket ska bli kul, men jag måste lämna in en lista om några dagar på månadens första filmer. De första fyra veckorna ska bara sätta tonen, s.a.s., vara bra filmer helt enkelt. De filmer jag preliminärt valt är:

1. De förlorade barnens stad
2. Återkomsten
3. Vertigo
4. Chungking Express

Åsikter? Borde nån bytas ut? Finns det nån given film jag borde öppna med istället? Svara snabbt, på en gång!

Brandposter och stylister

OK, först och främst: ni vet i filmer som utspelas i NY, när det är riktigt varmt, hur man ofta ser barn springa genom vatten som sprutar ut ur en brandpost på gatan? Det händer på riktigt! Jag trodde alltid att de var just en filmgrej, men precis som med röken ur gatorna visar det sig finnas i verkligheten! Just nu är det vansinnesvärmebölja i staden, 35 grader varje dag med mellan 95 och 100 procents luftfuktighet, och alla svettas som tjockgrisar. Så på var och varannan gata skruvas plösligt brandposterna upp, och vatten formligen öser ut, forsar som den värsta vattenkanon över gatan, medan ungarna springer genom det och larvar sig. Det ser ut ungefär såhär:



Tydligen lyckas de skruva upp dem eftersom alla hus i staden har en speciell skiftnyckel som passar dem, om det skulle börja brinna, så man kan skruva upp dem innan brandkåren kommer (jag vet inte riktigt hur man i händelse av brand ska bli hjälpt av att en jättevattenstråle sprutar ner grannens hus på andra sidan gatan, men oh well). Så fastighetsskötarna ger alltid den där jätteskiftnyckeln till kvarterets ungar när det blir varmt, och sen är det kört. Igår var en brandpost uppskruvad på vår gata, det öste så mycket vatten att det rann en liten flod nedför Broadway två kvarter bort, barnen tjoade, bilisterna vevade upp rutorna och svor, och jag var den ende som stannade upp och såg förvirrad ut. Blekansiktet i Harlem upphör aldrig att förvånas och förundras…

Sedan: idag infann jag mig på mitt första hårmodellsbesök, hahaha! Jag satt i en stol omgiven av sju (7) stylister, som drog i mina lockar och hade shoptalk med varandra. Det lät så här:

STYLIST 1

So, I suggest a deep V-cut going through the center and off-key toward the slash.

STYLIST 2

Killer!

STYLIST 1

But first we have to find the gravita – where is the gravita of his hair?

STYLIST 4

I think that if we separate the three lines we can do a deep razor incision…

STYLIST 7

Awesome!

Ehh… ja. Jag förstod ingenting, men de körde på i nästan två timmar. Konstiga grejer smetades in i mitt hår, olika människor kom fram och kände på det, hypnotisk musik spelades i bakgrunden. Jag blev vimmelkantig av all uppmärksamhet och all tid som gick. Till slut var det färdigt – en lyxklippning helt gratis! Och nu är jag stadig modell, så jag behöver aldrig mer betala för att klippa mig. Schweeeeeeet! Va? Hur det ser ut? Det ser mer eller mindre precis ut som det alltid har sett ut de senaste tre åren, haha! Men det var gratis!

Ännu en craigslist-pärla...

Från jobbsökningsavdelningen för skribenter:

Säsong tre, episod ett: "I want to be a part of it"

Igår lämnade jag återigen Stockholm, upprepandes något som börjar kännas som ett mönster: att dyka upp för kortare perioder, umgås med nära och kära, komma på att borta är bra men hemma är bäst – bara för att lämna det igen efter vad som känns som högst ett par nanosekunders tillvaro. Den här gången var jobbigast hittills, jag kände inte alls för att åka tillbaka, ville bara stanna kvar i Stockholm, så det var med tunga steg jag parkerade min rumpa på Malaysia Airlines kärra.

På tal om det vill jag bara hastigt skjuta in: oavsett sinnestillstånd eller själslig rörelse, kan jag varmt rekommendera Malaysia Air! Grym mat (kryddig lammcurrygryta, skagenröra som förrätt, plötsliga bägare med jordgubbsglass som oannonserat dyker upp, riktiga drinkar) och bra in-flight entertainment (the Office på stolsskärmen!), kombinerat med faktumet att det är en direktflight och att det är den billigaste resan hit, gör att jag rekommenderar er alla att boka med dem nästa gång ni ska hälsa på!

Oh well, för att fortsätta: jag kom fram sent igår kväll och lyckades kånka upp min abnormt överviktiga resväska till lägenheten innan jag däckade i den tunga sommarhettan. Innan jag flöt iväg i drömmar hann jag dock konstatera att lägenheten, till min förtjusning, inte hade förvandlats till en kackerlacksbordell under de veckor den stått tom (eller så är de små asen bara väldigt bra på att gömma sig), vilket onekligen bidrog till min trygga sömn. Imorse vaknade jag vid halv sex med en sorgsenhetskänsla fortfarande inkilad i bröstet. Jag lunkade sakta upp, duschade, drog på mig ett par byxor och gick ut för att handla lite frukost. Och det var då det underliga hände: Jag hann promenera i ungefär två minuter innan en sinnesro lade sig över mig. Eller inte riktigt en sinnesro, men en sorts förnöjsamhet med att vara tillbaka! På gatan mötte jag människor av alla färger och storlekar, det var (och är) tryckande hett, en brandpost var öppen och sprutade ut forsande vatten på Tiemann Square bredvid Broadway. Ingen brydde sig. Folk svettades, hälsade, det var smutsigt, jag såg minst en crackpundare som satt och tog igen sig, jag gick in i en deli och köpte en rostbiffsmacka, traskade hemåt igen och upptäckte att jag var full av förtjusning! New York hade än en gång drabbat mig! Det handlar inte om de höga husen eller de höga pundarna, det är snarare något lugnt men samtidigt elektriskt som finns i luften här, som man känner av omedelbart. Jag tror man måste lämna staden ett längre tag, som jag gjorde nu, för att slås av det, hur fantastiskt det är här. Jag känner förstås fortfarande saknad, den kommer bara växa, men jag blev glad av att påminnas om varför jag ville flytta hit. Det tog bara två minuter.

I nästa avsnitt lovar jag att vara mitt cyniske jag igen, inga mer gråtvalser, men tills dess: Tack för sommaren och kom hit och hälsa på! Eller följ mitt exempel och flytta hit!

Inga kackerlackor! Inget crack! Allting är så rent!

Varför är solen så stark här?!? Vi har det mycket varmare i NY, men solen - solen i Stockholm är som en ultralaser som bränner små hål i ens ögon så man inte kan se! Det är alla gaser som de feta amrisarna släpper ur sig som kokat hål på ozonlagret ovanför Sverige istället för Alabama, och nu måste vi lida...

Yup, jag är tillbaka i Sverige. Jag är fortfarande lite vinglig, för jag hade en lång resa (som pga ett stort antal multifärgade martinis kvällen innan avresan genomfördes under ej helt optimala fysiska omständigheter) och klockan är upp och ned här. Tiden är bak och fram! Jag är i the Twilight Zone, och mitt huvud sjunger tritonusackord av trötthet, men jag planerar att vara på benen snart. När jag just anlänt igår morse led jag av ständiga blackouter orsakade av sömnbrist, men min handlingskraftige far visste besked: om man är trött och vill sova i en skön säng - då ska man tydligen genast sätta sig i en bil och åka till Claes Ohlson i Skärholmens Centrum för att kolla på sladdlösa termometrar! Ehhh... nä, men kudos åt min far - han försökte förstås underlätta min tidsomställning genom att inte låta mig sova. Tack, pappa! Ehhh... So anyway, I Skärholmen (eller Skärharlem, som vi exilnewyorkare lite skämtsamt gillar att kalla d-- hallå, surfa inte vidare till Josefines sida än!!) spatserade vi runt, och vem mötte jag där om inte Sandra, som i ett ögonblick av sinnesförvirring hade lämnat söder för att ansluta sig till människoätarna i förortsgallerian! Vi konstaterade snabbt att det var ödet - men jag har nu kommit fram till att det var nåt mer. Det var förstås ett tecken att jag inte ska såsa bort min tid här i Stockholm, utan snarast inmundiga så många öl med så många kamrater som möjligt! Jag ska klä på mig och börja på en gång. För dig som redan glömt vem jag är och hur jag ser ut, eller bara suddat mitt nummer från mobilen i ett anfall av svartsjuka och ondsindhet påminner jag här: 070 797 51 05. Vi ses snart över en skummande starkopramen!

två saker

Först och främst: Midsommar. Jag vet inte vad jag ska göra på midsommar, jag vet inte vem som ska ha fest var och så. Jag vet inte ens när det är! Måndag? Jag kommer hem på söndag. Kan inte nån av er kära vänner tipsa mig om nåt kul att göra, host harkel...?

Sedan: Igår såg jag Wong Kar-Wai! Han var här för att presentera 2046 på cinemateket. Nu är ju 2046 inte helt bra, men det var ändå ganska coolt att se honom. Ah, me so starstruck. Så numera räknar jag WKW som en av mina personliga bästisar - vi ska ta ett par öl ikväll och sedan vill han ha pyjamasparty här hos mig och Carmen - men vi har inte sagt ja än. Han verkar lite svår att bli av med.

Shit!

Imorgon ska det bli 39 grader här i staden! 39 grader!! Det är ju stört... De har utfärdat vädervarning här.

Shit! Shit! Shit! Shit!

Klockan är tio i två på natten här. Vi har just spenderat en och en halv timme med att försöka jaga ut/döda en mus som sprang runt i vårt sovrum. Den hade vassa gnagartänder och fradga runt munnen, och när jag trängde in den i ett hörn gjorde den djävulstecknet med högra tassen innan den sprang förbi min kvast. Eftersom jag stog på en stol hade jag vissa svårigheter att stoppa den. Till slut försvann den in i köket, och där är den väl än. Nu väntar jag bara på kackerlackorna från helvetet så är panikfaunan komplett...

Kan man ha läderbyxor?

Carmen läste en av sina lokaltidningar från Ibiza på nätet, och där stod det att lokala modedesigners skulle ha visning med tillhörande soarée i New York. "Oooh aaah", sade hon, "de kommer säkert servera mat från min ö!", och så satte hon igång med att leta upp var det skulle äga rum. En kvart senare visste hon, och trots mina protester om att man nog behövde en inbjudan alt. ett von- eller af- efternamn styrde vi kosan downtown mot där det skulle vara. När vi väl kom fram stod det massa prissar i fåniga frisyrer utomhus och chillade med jordnötter i handen, samtidigt som ingången var bevakad av två oxar till vakter, som prickade av gäster från en namnlista. "Se! Se!", sade jag, "det är bara för nazister och modereportrar, vi går tillbaka till vår hemby", men Carmen var redan helt inställd på sangria och nån konstig ost, så hon marscherade fram till vakten med listan. "Are you on the list?", frågade han. "No, but I'm from the island", sade Carmen. Vakten tittade på oss helt oförstående. "Are you media?", försökte han. "No no," svarade Carmen, "I live on the island that the designer comes from. I thought that maybe you could let me in." Vakten blev helt förvirrad och tittade på sin kollega, som tittade förvirrat på honom. Sen vände han sig till oss och bara "uhh, OK...?", och så gick vi in. Och därinne bjöds vi på massa smarriga drinkar, och konstigt kött, och den konstiga osten (som faktiskt vaqr riktigt god). Runt oss spatserade en massa modeller och jag låtsades att jag var Tom Cruise i fem minuter. Sedan såg vi modevisningen - det var ganska kul, för jag har aldrig varit på en sådan förut. Fullt med folk som sitter på fällstolar och applåderar artigt medan vackra människor spatserar förbi i fasansfulla kreationer. Kids, if somebody offers you fashion from Ibiza - just say no. Men en intressant sak som slog mig var att alla manliga modeller hade läderbyxor! Kan man ha det?

en kort grej:

Kött smakar mycket bättre i Amerika! Visst visst, djuren behandlas säkert bättre i Sverige och så, men tar ni inte hellre en riktig saftig hamburger, era hippies?

sova med fiskarna

Värmeböljan fortsätter – igår var det 33 grader i skuggan här, något som fick oss att smälla ihop en korg och bege oss till Central Parks sydligare delar för att picknicka och sova i parken. Skink-senap-och-ostmackor med hemlagad ”lemonad” och iskall äppelcider på en filt i parken i sådan hetta är nog det bästa (cue sentimental music). Fem svettiga timmar senare firade jag hettan genom att klippa av det mesta av mitt hår – apskönt – och chillade lite hemma. Sedan blev det sköj. Vid midnatt begav vi oss ned till Fulton Fish Market, världens äldsta fiskmarknad.

strax innan soluppgången



Den ligger längst ner på Manhattans sydspets, vid South Street Seaport, och består av ca trehundra gigantiska män som släpar nyfångad fisk. Marknaden, som har funnits i över 180 år, ska stänga om några veckor för att flytta upp till Bronx, så att de kan försöka bli av med fiskstanken som under årtionden impregnerat gatstenarna och göra kvarteret lite mer ”turistvänligt” (och tro mig, det stinker verkligen av all sorts fisk där nere). De stackars arbetarna tvingas därmed flytta från denna vackra plats, där de arbetar utomhus och får se Brooklynbron i soluppgången, till de nya inomhuslokalerna i Bronx. Pff!


Brooklynbron i bakgrunden

Carmen regisserar en dokumentärfilm om marknaden (hon har nån hangup med fiskar – måste vara saknaden efter hennes egen ö), och jag producerar den. Därför var vi alltså där nere, mitt i natten, med en kamera i högsta hugg. Marknaden styrdes i många årtionden av maffian (något som är väldokumenterat), men de tycks ha slutat deala med… mört. Däremot märker man klart att arbetarna inte gillar folk med kameror som springer runt. En trevlig snubbe som jobbade där kom fram till oss igår, han hette Jeff, var från Brooklyn och hade arbetat där i tjugofem år. Jeff lät precis som en Donnie Brasco-gangster (han påminde mig lite om Lou från filmlabbet jag skrev om för några månader sen), han talade med raspig basröst och sade ”foggedabaaaaudit” som svar på allt. ”So Jeff, I guess this place was a bit dangerous before?” ”Dangerous… haha, foggedaboudit, it was crazy, really dangerous, you know? Really. Foggedaboooudit…” O-kay.

This is what happens to squealers, see!"

Jeff förklarade i alla fall att förr i tiden, när maffian styrde allt (fram till åttiotalet tydligen), var det livsfarligt att fotografera där nere. Om någon stackare kom lallande och lyfte fram en kamera blev han misshandlad direkt. De ville inte riktigt att någon skulle ta bilder på ”people doin’ bidness, you know, wit otha people that they maybe shouldn’t be doin’ bidness wit, you know? Fogeddabaaaudit.” Eh, jo. Men han sade att det inte var lika farligt som förr (då ”försvann” folk ibland från marknaden), men att folk fortfarande var misstänksamma mot folk med kameror.


"Joey the Hook would like to talk to you about those pictures you've been takin'..."

Jag kände att det kanske inte skulle hjälpa så mycket om jag lyfte upp mina papper och bara ”Sir, I have a permit from the Mayor’s Office to shoot here, with the official seal of the Mayor on it, and I - RAAAAHHH PLASK!!!”, så jag tyckte att vi kanske skulle hålla låg profil. Men Jeff menade, klent uppmuntrande, att mina chanser att bli misshandlad eller mördad var mycket mindre ”eftersom jag hade en tjej med mig”. O-kay… Vi frågade Jeff om maffian alls var inblandad i marknaden längre, och han blev helt tyst i några sekunder. Sen sade han ”I don’t wanna talk about that”. Men han var grymt trevlig faktiskt. När han gick tittade han allvarligt på oss och sade ”you guys – be careful down here. Really.” Sedan försvann han. But we made it back alive! Och snart ska vi tillbaka. Maffian? Foggedabaaaaudit.

feskmarknaden för l�nge sedan



mer fisk

The most horrible thing ever!!

OK, jag behöver hjälp med en grej... jag har ju vid flera tillfällen ondgjort mig över hur blaskig ölen smakar här, och hur till och med smarrig tjeckisk stratosfaropramen FÖRSTÖRS för den amerikanska marknaden och smakar vattnigt istället för mustigt. Jag har ju trott att det beror på den amerikanska smaken, att man gillar blaskig öl här och att bryggerierna därför anpassar sina öler för att det ska sälja så bra som möjligt. Jag menar, både Staro och Urquell bryggs i Tjeckien och importeras hit, men de bryggs specifikt för den amerikanska marknaden... en annan sak som jag tänkt på är hur det aldrig står hur många volymprocent en öl innehar här - det finns inte en enda flarra där det är utmärkt. Jag har alltid trott att det berodde på att man inte har så många snåriga lagar här.

Som ni ser är det mycket jag trott och tagit för givet, men sanningen har stått gömd i en garderob och sett på, med kniven mellan hånleendets tänder och de vitnade knogarna spända av förväntan... jag talade nämligen med en amerikan som ville bekräfta ett rykte jag hört förr, men avfärdat som alltför osannolikt: amerikansk öl får inte vara starkare än 2.5%! När det är starkare måste det kallas "malt drink" eller nåt sånt, och då får det inte säljas överallt längre! Med andra ord, ölen här skulle i så fall alltså inte vara blaskig för att man gillar blaskig öl, utan för att man bara får sälja blask i vanliga affärer och alla "öl"tillverkare alltså väljer att göra det! Horror! Kan det vara sant?! Det skulle ju i så fall betyda att jag bara får köpa folkölsmotsvarigheter här, och att det inte finns någon riktig öl! Systembolaget är nonexistent och allting snurrar i en ond ond cirkel, varför har du lurat mig, Uncle Sam? Kan någon av läsarna bekräfta detta? Eller ännu hellre, bevisa motsatsen! Det är nämligen lite oroande hur denna folkölssörja har så... ehm, drastiska effekter på mig om den nu är så svag. Jag har ju visserligen alltid hävdat att jag har en poliosjuk femårings alkoholtolerans, men det vore ändå för bedrövligt om det ska visa sig att det räcker med ett par apotekarnes konsumcider för att få mig att sjunga visor om tomtar och troll...

Heat… getting… unbearable… …body…melting…

Det är så snorvarmt här! 30 grader! Jag har duschat flera gånger idag, och var tvungen att dammsuga lägenheten naken för att inte svimma (ja, jag vet att det var överflödig information, men nu har du den bilden fast på näthinnan – moahahahahaa). Vi har slöat i parken, käkat glass och läst medan puertoricanska barn spelat fotboll bredvid. Carmen lagade nån sorts suverän lemonad bestående av två citroner, tre limes och massa is, socker och vodka, vilket klart gjorde eftermiddagen mer uthärdlig.

Igår kväll lekte vi kulturkull och gick än en gång till Atlantic Theater för att se en uppsättning av Körsbärsträdgården. Efter detta ryska spektakel meddelade sig en närrysk överraskning: min bästis och filmfotograf från Prag, Mart, var på blixtvisit (närrysk eftersom Mart är från Estland)! Han var på väg till Nashville med två regissörer för att spela in en dokumentärfilm om estländska dörrförsäljare (don’t ask), och hade en natt att spendera i NY. Han och de andra hade ingenstans att bo, vilket snart styrde upp sig genom att inhysa dem på samma hotell som Johan och hans ressällskap bodde på, och snart var vi ute och drack Øl och sjöng om gamla dagar… oerhört trefvligt! Jag påmindes också om att det numera är rökförbud på krogar även hemma i Stockholm, vilket jag planerar att avnjuta när jag kommer hem. Funkar det förresten? Respekteras det? Oh well, det lär jag väl märka. Nu ska jag dricka mer lemonad… hoppas ni har det skönt i sommarvärmen där hemma! Hahahahahahaaaaaaaaa!

”All they do is give out awards… best fascist dictator: Adolf Hitler!”

Puh-leeze… så de gav ut priser för bästa studentfilmer igår (jag var inte med och tävlade, detta är bara för avgångselever), och den där mardrömslika japanotortyrfilmen vann för bästa dokumentär. Ugh… oooh, och vi såg en annan film igår som också fick pris. Den handlade om en söt liten flicka (aaww) som spenderade sommaren på landet med sin mamma för att pappan just dött (aawwww). Flickan tog en promenad och hittade, djupt inne i skogen, ett mystiskt hus (ooooh) där en härlig gammal tant bodde som bakade kakor (aaaaawwww). Tanten tog tjejen på promenad till ett kärr, där en massa eldflugor surrade, och sade ”these fireflies all have a light inside, just like you little girl, so that you can find each other in the darkness” (aaaaaaawwwwwww). Sedan gick flickan till sin mamma och sade ”kom kom, jag har hittat en astuff tant i ett pepparkakshus” och så gick de till den där platsen djupt inne i skogen, men då bara GASP!!!! Det fanns inget hus där! OMFG! ”What… a house?… Oh no, no one has lived there for a huundred yeeears, little girl…” Oooooooooohhh! Och sedan gick de till kärret ändå, och se, där fanns eldflugorna och de satte sig och tittade på dem tillsammans (aaaawwwww) och så sade flickan ”look, mom, these fireflies have a light inside, just like daddy, so we can find each other in the darkness”, och så kramades de och ett ”dramatiskt” och ”sorgligt” pianostycke nådde sitt klimax. The end (aaaaaaaaawwwwwwbluuuäärrrghhhh) .

Jopp. Annars var kvällens höjdpunkt att Yours Truly tilldelades ett stipendium från the National Board of Review of Motion Pictures på tvåtusen dollars! Woo-ha! Kvällens största pris, yessa! Yessa! Så nu ska jag investera tvåtusen buckazoids i donut-aktier…

Viddy well, little brother... viddy well...

Igår var det ”filmfestival” för det här årets avgångselever. Uj uj uj… sådana filmer har jag inte sett sedan jag i ett tillstånd av själslig osäkerhet gick och såg The Forgotten förra året… Här bjöds man på fullständigt osammanhängande berättelser om yrkesmördare, ”urbana poeter” (brrrrrr…), anarkister, hippies… Jag måste backa:

Först och främst – de urbana poeterna: varför blir så många imponerade av nån amerikansk Daniel Boyaciglou-tomte som står och gastar att George Bush är en vampyr som suger olja istället för blod och solens glans – sätter mig i trance – ger mig chans till romans - bla bla… jag menar, var inte tanken att den s.k. intellektuella politiska oppositionen skulle vara just, well, intellektuell? Eller sak samma, den får gärna vara stendum för min del, det är ju sköj också, jag är bara trött på att höra folk omkring mig sucka djupsinnigt så fort nån drar ett rim om blod och olja. Det blir inte bättre poesi bara för att man bor i ett skruttigt hus i Harlem!

Sedan: jag såg en så horribel film, om ett gäng hippies som skulle tonsätta en japansk stumfilm. OK, jag menar verkligen hippies – den långhåriga sorten som inte duschar eller jobbar men är medelålders och är ”riktigt intresserade” av buddhism… haha, jag börjar bli som Eric Cartman själv här! OK, så det var en massa snubbar i fyrtioårsåldern med alldeles för långt hår som plockade upp massa japanska instrument och tyckte att det räckte med att flippa och slå lite på dem så skulle det nog låta ”äkta”. Resultatet blev den mest fruktansvärda kakofoni man kan tänka sig – inte så konstigt med tanke på att alla medlemmar i gruppen saknade musikalisk begåvning – som alltså ackompanjerade en gammal stumfilm. Filmen vi såg igår var alltså en dokumentärfilm om hur den här gruppen ”arbetade”. Resultatet var 25 minuter av plinnng krassch blip blip kaplOOONNGggg duiiii phhhh ppphhhhh ppphhhhhhh till bilder tagna med mörkerkamera på gruppen när de övade framför filmen. Halvvägs in i filmen började jag tro att det hela var något sorts Clockwork Orange-experiment och att vi filmades i smyg medan vi genomled detta…

Anarkistfilmen: Jag ska ge en detaljerad synopsis. Huvudpersonen förklarar att hon vill ”krossa systemet”. Huvudpersonen spöar upp en bankir i en bil. Huvudpersonen krossar en ruta på Wall Street. Huvudpersonen sätter eld på en soptunna. Inklippta bilder från en punkkonsert. Huvudpersonen läser ryska politiska filosofer och blir inspirerad. (Nu var det en bok av Eisenstein huvudpersonen läste, vilket är en regissör, inte en politisk filosof (eller nåja), men ryss som ryss antar jag att man resonerade…) Sedan blir huvudpersonen arresterad av dumma poliser och så är det sorgligt. Slut.

Äh, vänta, stopp! Det här blir bara gnälligt. En film var faktiskt mycket bra (men det är ju inte lika kul att skriva om), och jag börjar låta som en gammal lortfarbror som gnäller på allt. Så jag säger såhär istället: ikväll är andra och sista kvällen. Det blir säkert mycket bättre! Weeeee!

Hoppas allt är soft i Sverige - snart kommer jag hem!

"Sen vill jag ha kaknästornet på magen, tack."

En radda kompisar har varit här och hälsat på under våren, och senast ut är min gamle hårdrockssångaren-i-bandet-när-jag-var-femton-polare Johan, som är här på sponsrad studieresa för att studera urbant förfall, haha! Jorå, det har vi gott om här… Mina amerikanska klasskamrater tror jag går på syra när jag försöker förklara det här. ”Uhm, well, you see, in Sweden we have the Folkpa… the People’s Party, and, well, they’re paying for him to come here… and study us and our urban decay…” Mina vänner tror numera att Sverige är som ett förmöget Nordkorea…

Hur som helst, Johan har blivit alldeles betagen med staden, och flänger runt som Cartman när han köpt sin egen nöjespark – han närstuderar urbant förfall i såväl Central Park som Soho. Eller nej, det var inte helt rättvist – igår promenerade han runt i djupaste Bronx. Iförd truckerkepa. And made it out alive! Och nu är han full av teorier om svensk havererad integrationspolitik och lyckad amerikansk dito. Aaanyway, så Johan känner att New York är en grym stad, förstås, för så är det. Vad som gör Johans nyfunna kärlek till staden värd att nämna är hur han planerar att uttrycka denna kärlek. Johan skall nämligen, imorgon, tatuera in frihetsgudinnan på bröstet.

Yup, det stämmer. Frihetsgudinnan. På bröstet. No kidding. Det skulle vara på armen först, men igår skickade han ett sms om hur tufft det såg ut när facklan stack upp ovanför tröjlinningen, eller nåt sånt. Detta har i alla fall fått mig att fundera lite – hur man uttrycker landskärlek genom att sticka vassa saker i sin kropp. Jag hittade några sidor (t ex http://tattoo.about.com/cs/tatart/l/blgal911.htm) fulla av ”patriotic tattoos” med flaggor och örnar och sånt (Johan är förstås självskriven på nån av dessa sidor fr.o.m. onsdag), ett stort antal tvillingtorn och några frihetsgudinnor.

Så vilka arkitektoniska landmärken i Sverige kan vara värda att tatuera in? Jag menar, vi har många fina byggnader, kanske inte lika symbolladdade som några av de ovannämnda, men ändock fina byggnader. Var är tjejen med slottet på ländryggen? Snubben med Globen i pannan? Den gamle sjömannen som har en blekgrön tatuering av ”Fritt Fall” på Gröna Lund på armen? Om man kan tatuera in det kinesiska tecknet för ”tofu” lite varsomhelst måste man väl kunna fronta några schyssta landmärken också? Come on, people! Och om jag blev ställd den urgamla fråga som ställts sedan vi bodde i grottor och käkade mammut: ”om du var tvungen att tatuera någonting någonstans, vad skulle du välja då?”, då skulle jag svara som det är: att jag skulle tatuera in en mycket liten prick på insidan av min rumpa – men så är jag ju lite konservativ också.

Det kliar lite i fingrarna. Ville bara säga det...

OK folks, just move along, nothing to see here...

Just det, gott folk. Jag trycker på [pause] ett litet tag. Jag är helt enkelt rädd att jag kommer tråka ihjäl er alla! De här månaderna jobbar jag hårt, och lägger all min kreativitet (eeehhh) på mitt manus, som jag skriver på och pular om och ändrar i varje dag. Sedan är jag liksom tom, och så blir posterna av typen: ”idag åt jag marshmallows till frukost, och sedan klädde jag på mig, och sen gick jag till skolan, men se då missade jag tunnelbanan och blev sen! Sen hände nåt jättekul när en klasskamrat från Korea ba ’tjing tjong’ och min lärare från Ukraina sade ’oj oj oj’ mjö hö hö bla bla blaaaaa snarrrrrrrrk”… Ni kommer alla börja hata mig om jag fortsätter publicera texter av så låg kvalitet!

Så jag går hellre out in style. Eller rättare sagt, pausar hellre in style. Pausar hellre out in style? Pausar in st… oh well, whatever. Poängen är att jag nog lär börja plottra här igen när jag känner att jag har ork och lust - senare i vår kanske. Det kommer i så fall meddelas genom ett av de förhatliga massmailen! Moahahahahahaaa! Så räkna inte ut mig – jag är bara i köket och tar en smörgåspaus...

Audrey har ordet:

Chris, by no means did I come here for anybody to treat me or to talk to me as though I am a child! I, I am at where I am today because my parents both went to prison! I was left with nothing! My childhood was taken from me- everything was taken from me! I was living out of a car (begins crying). At 17 I had nothing! Nothing at all to my name! Nothing! I am where I'm at today because I have crawled and begged! As a child, girls hated me because I was beautiful! I wanted to scar my face because I was so beautiful! I wanted to be ugly so they wouldn't hate me! I have tried and tried and tried my entire life for people to just to accept me. And by no means is Craig going to sit in the boardroom, or are you going to sit in the boardroom, or John is going to say that I don't pull my weight. I do not fail!

klong

Ehm, låt mig se… Jo! Igår skulle vi äta middag med japanskaklassen, på ett ställe långt ner i downtown, i de japanska kvarteren. Carmen var och kollade in en inspelningsplats efter skolan, så jag hade åkt hem för att sitta på en stol och meditera. Jag såg också fram emot det hela extra mycket, eftersom varken saliv-Rebecka eller Pier-Pong kunde komma, så det skulle bara vara jag, Carmen, Rumi och den irriterande och ack så tråkige Jarod… om jag bara kunde komma på ett sätt att döda Jarod skulle vi alltså kunna få en riktigt kul kväll!

Så anyway, jag reste mig från min stol och begav mig nedåt i huset, för att styra kosan mot restaurangen. Men när jag når ”lobbyn” i huset och ska gå ut, vem möter jag där om inte Pier-Pong! ”Hiiii”, sade han på sitt släpiga och entoniga vis, ”are you also going to restauraaaant?”
”Oh, Hi…”, sade jag, ”oh wow, uhm, what are you doing here? I thought you couldn’t go?”
”Ah, yes, I go. I just wait for Jarod…”
ALERT! ALERT! ALERT!
”A-ha. Well, I’m also going, but… I have to drop by a friend first! I’ll be late! See you!”, sade jag, och pilade snabbt ut ur huset, innan Jarod också hann komma. Sedan var jag tvungen att gå till en annan tunnelbanestation, stå och vänta på tåget utomhus i snöstormen, och hålla allmänt låg profil som en hemlig agent hela resan dit för att inte stöta ihop med de två. Stört? Ja, kanske. Men ni förstår inte, de här snubbarna är så otroligt tråkiga! Jag hade sett fram emot att få sitta själv på tunnelbanan i fyrtiofem minuter och lyssna på Massive’s ”No Protection” och känna som om jag var med i en cool film av Michael Mann, och nu stod jag plötsligt inför möjligheten att sitta på tunnelbanan i en utdragen version av ”Nördarna anfaller IV”. Så jag flydde! Blame me if you will, men jag lovar, du hade gjort samma sak i mina skor…

Hur som helst, jag fick mitt straff ändå, eftersom jag villade bort mig och det tog mig kanske en och en halv timme att komma dit! När jag väl kom fram, täckt av snö och med istappar hängande från näsan, satt redan Pier-Pong och Jarod där, tillsammans med Rumi och Carmen, och smuttade på sina japanska ölar och bara ”åh så varmt och skönt vi har det här inne!”. Hm.

Ja ja. Sedan åt vi – jag äter så mycket exotisk mat nu för tiden – mycket smarriga saker, som fläsk i ingefära och japansk curry (den är sötare än sin indiska ksuin), varvat mer mindre smarriga saker, som hel bläckfisk (igen!) och rå tonfisk. Nej, inte sushi. Rå fisk bara. En bit fisk, utskuren från sidan, flipp flopp. Jaha. Men det var ändå grymt på det hela. Till efterrätt fick vi en liten skål sockerpulver, och så fick man gå till en stor maskin och spinna sockervadd av det! Jag frågade Rumi om det var något typiskt japanskt, och hon antydde att det nog snarare var för att tillfredsställa de amerikaner som råkat beställa för mycket bläckfisknjure, men det gjorde ingenting, för det var så kul att käka spunnet socker igen! Värsta karnevalen!

Sedan gick vi mot tunnelbanan, i de här astuffa japanska kvarteren (och jag passerade en restaurang som heter ”Klong” – den måste jag pröva!), och nu har jag smält all mat.
Det var allt.

My liege, we bring you gold and tiny slaves!

Jag är sämst på att skriva just nu, jag vet… Men jag är så trött! So… very… tired… Jag går upp tidigt och hjälper till att spela in dåliga filmer, och när jag kommer hem sitter jag och skriver om manuset. Så flitigt så. Fast om sanningen ska fram så går nog ganska mycket tid åt att sitta på min feta gluteus maximus och käka min nya favvoglass – kanelsmak med havregrynskakebitar i! Mmmmm!

Annars kan jag stolt berätta vad som hände i förrgår. Vi hade lektion, när vår studierektor kom in och meddelade att han hade ett roligt kungörande. Han sade att ”skolan förfogar faktiskt över ett stipendium – jo minsann – och lärarna har tisslat och tasslat och de har nu beslutat att ge TUSEN DOLLARS till – frrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr (trumvirvel) – Gaaaabriel! We love you, Super King! Weeee! Weeeeee! Weeeeeeeeee!”

Ungefär så. Tusen buckazoids i alla fall! Mycket bra.

okonomiyaki!

Vår kulinariskt störda helg fortsatte på söndagskvällen med ett okonomiyaki-party… Efter lördagens koreanska äventyr flyttade vi alltså mag-kosan så långt bort som till Japan… ehhh… men det var ju planerat sen ett tag, att japanskaklassen skulle komma hit och vi skulle laga japanska pannkakor, a.k.a. okonomiyakis! Rumiko har bjudit oss på mat förut (bara förra veckans lektion hade hon med sig en tårta!), och det har alltid varit smarrigt, så vi kände oss inte särkilt oroliga. Men mer om det senare…

Allra först måste jag tyvärr klaga på våra ”gäster”, d.v.s. japanskaklassen. Vi hade beslutat att, som vanligt, så skulle jag och Carmen stå som värdar för kvällens matkalas, eftersom vi har stört lägenhet. Fint så! På lektionen innan hade vi pratat om vad som behövdes – vi och Rumiko skulle köpa alla ingredienser, så jag bad dem alla uttryckligen att fokusera på en sak – ölen. Ta med öl, sade jag, många sorter och många flaskor. Tror ni det skedde? Nä nä – en efter en kom de inlodande och bara ”tjena, var är maten?”, typ, medan vi höll på att ställa fram alla ingredienser. Eftersom jag inte är helt dum i huvudet insåg jag att kanske inte alla skulle ha med sig nåt att dricka, så jag hade redan köpt ett par sexpack. Men de var ju snart uppdruckna, och eftersom ingen annan hade nåt så fick jag gå och köpa fler! Muppar! Nu kanske ni undrar, ”men Gabriel, varför skickade du inte bara iväg en gäst till affären istället?”… Jo, det beror på gästerna själva.

Vår klass består nämligen, tyvärr, mestadels av nördar. OK, jag vet, ni tycker jag är fånig eller orättvis som säger så, men tro mig – de är verkligen supernördar. Låt mig beskriva lite mer ingående:

Jarod är kanske 19 och kommer från nån mellanamerikansk stat, fast han kommer ursprungligen från Kina. Han är kort och har alldeles för stora t-shirts som han fått på nån dataprogrammeringsweekend i Ohio, så det står nåt i stil med ”Let’s compilate C++! Camp 2002” och så en glad dator, eller nåt sånt. Han tar inga initiativ, utan väntar på att nån annan ska styra upp saker och ting… som ölen, t.ex. När jag sade att ölen började ta slut, och att jag skulle gå och köpa mer såg han sig nervöst omkring och mumlade ”oh, beer, yeah… wow… I forgot beer…” No shit, Sherlock!

Rebecka kommer från Taiwan och har massa saliv i mungiporna hela tiden. Nuff said.

No-name är också från Taiwan, och han är den allra konstigaste! Vi hade aldrig sett honom förut, plötsligt ringde det på dörren och in kom Asiens motsvarighet till Steve Urkel! Rumiko utbrast ”Oh hiiii… Peyogo-poh—öhhhh… sorry, I forgot your name…”

“Ahh…”, sade han och log (ett leende han aldrig släppte – någonsin. Men det var inte som Mariams vilddjursleende som skrämde en, det här var ett mer mjukt leende med öppen mun men utan att blotta tänderna), ”it’s ok… my name is Pier-Pong!” Detta namn skulle Rumiko glömma ungefär tio gånger under kvällens gång – det gick aldrig mer än tio minuter innan hon knackade honom på axeln och sade ”eh, excuse me, sorry, I fogot -what your name is?”, och han log och sade ”Pier-Pong!”, till synes mycket nöjd med detta förnämliga namn. ”Ooohhhhhh” sade Rumiko eftertänksamt, som om ett stort mysterium just avslöjats för henne. Tio minuter senare var hon ändå där igen: ”I’m sorry, what you say your name is?”..

Pier-Pong sade inte så mycket förutom just ”Pier-Pong” – han var den mer tystlåtna typen. Han pratade heller knappt nån engelska alls. Alls. Så han stod för sig själv och log, och ville varken ha öl eller vatten. Till slut lyckades i, med tolkhjälp, få ur honom att han just avslutat sina studier på Columbia och att han nu var färdig psykiater. Brrrr… Vid flera tillfällen under kvällen hörde jag temat från ”Nördarna kommer tillbaka (Revenge of the Nerds)” i mitt huvud…

Men sedan kom några av Rumikos polare förbi, och de var ganska coola, plus Rumiko själv förstås! Rumiko är bäst, ingen tjafsar med henne! Hon går bara runt och pratar supertyst i sina knähöga stövlar, och ibland pekar hon på nåt och säger ”mmmmm” gillande, och man vet aldrig varför. Igår hade hon med sig en dvd med alla Warp-videor från 1989 till 2004! Alla Aphex! Alla Autechre! T.o.m. lite Nightmares on Wax! Vi spelade den, och då och då gick bade hon och jag in i rummet och tittade gillande på TV:n. ”Curisu Cunninguhammu”, sade hon och pekade på Windowlicker-dansen. ”Mmmmm”, sade jag.

Sedan lagade vi okonomiyaki-pannkakorna. För att kortfattat beskriva – de är ganska lika en spansk bondomelett, men med kål istället för potatis, och man använder nån sorts färdigblandat mjöl i mixen som jag inte vet vad det innehåller. Så man steker de, och resultatet är alltså något som liknar en blandning av en pannkaka och en omelett med mycket kål i. Gott så. Sedan kommer det blurghiga. På dessa pannkakor häller man

1) en sorts japansk sirapsblandning, som smakar som en mix av soja och choklad

2) majonnäs

3) ketchup

4) torkade fiskbitar

Det är sant! Allt det! Bara de torkade fiskbitarna fick mig att snabbt omvärdera hur hungrig jag var, men jag menar – allting är ju helt knasigt! Precis som när man är liten och ska blanda det läskigaste man kan i köket: ”moahahaa… majonnäs och siirap! Haha! Och ketchup! Ja! Och sedan… torkad fisk!”

De är konstiga, Japanerna...

Ursäkta, kan jag få lite ketchup till mina tentakler?

SÅ: igår blev vi alltså bjudna på koreansk restaurang av vårt studenthus. Så här funkar det: olika våningsplan har olika ”representanter”, som ska skoja och stoja och styra upp roliga grejer för de som bor på dessa våningar. Vi på våningarna två, tre och fyra i norra huset representeras av en brasiliansk tjej som heter Mariam, och hon får alltså pengar av huset för att bjuda oss på middag då och då (trogna läsare kanske minns att vi blev bjudna på brasiliansk restaurang för nån månad sen). Tyvärr kommer inte alltid så många på dessa middagar – men det resulterar ju å andra sidan i att pengarna räcker till mycket mer för oss som går!

Så igår var vi sju personer som åkte ner till Little Korea, en hel koreansk stadsdel här (det finns verkligen stadsdelar för alla nationaliteter och hemvister här – snart ska jag nog hitta Little Närke), där vi smet in på Restaurang Bang Mei Soom (eller nåt sånt). Förutom yours truly och Carmen var vi alltså Mariam, en taiwanesisk tjej, tre andra brasilianare och en tystlåten äldre korean. Koreanen var ganska konstig – han sade ingenting, svarade knappt på frågor, utan satt mest och tycktes meditera. Om man frågade, t ex, ”so, Chan-Wook, what do you do?”, så log han lite och svarade “well… eh he… heh… yes.”

Huh??? En av de brasilianska killarna hade ADHD och snortade kokain på en och samma gang tror jag – han var så speedad! Han pluggade på SAE här i NY, precis som Ippi, Johan och Jesper gjorde i sthlm förut, och han påminde mig lite om Ippi, bara en miljard gånger mer hyperaktiv! Han mumlade saker på portugisiska medan han trummade på alla sina tallrikar frenetiskt, och brast ut i sång då och då. Mitt emot satt den äldre koreanen och rörde inte en ansiktsmuskel…

Mariam är ändå den konstigaste. Hon ler ett fruset leende med öppen mun hela tiden, så man är alltid apskraj för henne! Och om man tilltalar henne eller frågar något så brister hon ut i ett vansinnigt skratt, som låter precis som den elaka häxan i Trollkarlen från Oz (eller som Martin Hagelin när han ska låta elak, för er som kan förstå den jämförelsen). Det blir ungefär såhär.

Gabriel: ”Ehm… so, Mariam, is your food good?”
Mariam (med uppspärrade ögon och ett brett leende): “NihihiHIHIIIHIIII! Yeeeees! NYAHYAHYA!! It’s very good!”
OK, jag förstår att ni tror att jag överdriver – men det är faktiskt sant! Hon är så psycho! Jag är lite rädd för henne…

Aaaanyway… för att återgå till själva middagen kan jag meddela att koreansk mat är mycket… ehrm… exotisk. Vi hade ju ätit koreanska appetizers när vi var hemma hos Chang i vår klass, så jag visste redan att det skulle skilja sig lite från vad jag normalt definierar som en ”smarrig måltid”. Jag menar, hos Chang fick vi pannkakor fyllda med tabasco och fisk… Här serverades många olika sorters mat. Huvudrätten var faktiskt väldigt god – det var kött som marinerades och stektes på bordet framför oss; man fick liksom sitta själv med stekspaden och fluffla runt köttbitarna tills man tyckte att de såg klara ut. Sedan tog man ett salladsblad, lade massa köttbitar på det, vek ihop det så gott man kunde och doppade det i en helvetesstark sås. Mums! Tyvärr var resten av maten inte riktigt lika tilltalande… En av smårätterna var en sorts minifiskar (jag tror de heter krill på svenska), inte mer än en och en halv centimeter långa med huvud och stjärt och allt. De var stekta och man skulle liksom knapra i sig ”hela” fisken. Mmmmm… minifiskhjäääärna… De smakade ungefär som jag tror att kattgodis smakar – alltså vedervärdigt. Jag fick proppa munnen full med yoghurtglacerade mandariner för att skölja bort smaken efteråt.

Sedan kom skräckupplevelsen nummer ett: havsfruktsskålen! Det var en skål som var överfylld av havsmonster! Ut ur den hände jättelika tentakler med sugkoppar – jag skojar inte – säkert fem olika sorters tentakler, alltifrån grå till lilarosa! Uurrrgghh… jag kunde inte äta det, men Carmen – eftersom hon är allvarligt störd – surplade i sig alla alienbitarna med stor förtjusning. När hon väl var klar med sin skål tog hon min och den brasilianska killens också, eftersom vi var upptagna med att må illa.

Well well… efter middagen gick vi och såg Million Dollar Baby. Jag måste säga att inte sedan the Forgotten har jag sett en så sopig film – jag satt bara och garvade! Det kändes precis som en sån där Disneyfilm som inte är animerad och brukar handla om en pojke och hans hund, men nu handlade den ju om en boxare istället. Buena Vista presenterar...

Ikväll ska vi ha Okonomiyaki-fest med Rumiko och hennes japanska vänner! Då lagar man nån sorts pannkaka som består av kålblad och gris. De kulinariska äventyren fortsätter alltså...

snark

Ugh. Igår upprepade jag förra fredagens eskapad, d.v.s. begav mig till Lanres bar. Som tur var följde Carmen med, och tack vare hennes damage control förlöpte kvällen incidentfritt. Jag träffade en tjej som jobbar för nån APT-lobbyorganisation i FN, och hon ska till Stockholm på onsdag för en konferens. Hon nämnde också att hon kände nån nyzeeländsk tjej på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala som specialiserar sig på gender studies i konflikthärdar. Maja, du måste väl känna henne? Oh well…

Annars är det apkallt igen, men vackert. Jag sitter mest hemma och skriver – jag har jobbat mycket med det nya manuset, och började känna mig ganska nöjd nu i veckan. Så nu skriver jag om allting från början - det funkar faktiskt bra, man har redan koll på den dramatiska strukturen och kan fånga ett bättre flyt i dialog och scenkonstruktion. Hoppas jag i alla fall, det är min hittills oprövade teori.

Ikväll ska vi på koreansk restaurang, happyhouse (alltså vårt studenthem) bjuder så det är bara att ta med sig haklappen och öva in namnen på koreanska ölmärken. Over and out.

Come on people: push - and stretch! Pull - and rest...

Så, vad nytt under broarna? Tja, inte så mycket. Jag heter tydligen fortfarande Gabriel Sedgewick. Hmmm…. Åh! Åh! En rolig grej: Min regilärare Andrzej berättade om en tidig enterprise han haft:

Året var 1980 och han och en kollega åt lunch på en restaurang i Las Vegas, då de blev serverade av en lite udda servitör. Mannen, en lustig figur med begynnande flint, dubbelhaka och pipig röst, fullkomligt bubblade av energi, och Andrzej och hans vän noterade att han sprang mellan deras bord och ett annat bord, där en överviktig kvinna smällde i sig oerhörda mängder mat. (OBS: Denna berättelse återges helt och hållet utan autenticitetsförsäkringar från min sida, jag berättar bara vad jag fick berättat för mig…) Anyway, så tjockiskvinnan beställer in tre puddingar och en rostad ko och arton liter glass etc. etc., och servitören börjar skälla ut henne! Han säger att ”så här kan du ju inte göra, se på dig själv, du kan inte smälla i dig sånt här skräp, du är redan fet…”, tills kvinna började gråta. Restaurangchefen kom ut och servitören började få sig en rejäl utskällning, tills den snyftande kvinnan tog till orda och förklarade att hon inte alls var arg på servitören – det var faktiskt så att hon kom till restaurangen just för att bli serverad av honom, för att hon hade dåligt samvete av att äta så mycket mat och att hans förebråelser fick henne att må bättre på något sätt (än en gång: det här låter ju helt muppigt nu när jag skriver det, så jag upprepar bara att I didn’t make up the story – I just wrote it down)…

Medan detta pågick satt alltså Andrzej och hans vän vid bordet bredvid, och hade imponerats av servitörens uppstudsiga energi. De bjöd honom på lunch och föreslog att de skulle starta ett fitnessprogram på TV (ni vet, aerobics) med honom som ledare! Han nappade och de två kompanjonerna började försöka sälja paketet till olika kanaler. Till slut nappade nåt network och inspelningarna skulle starta. Den första dagen kom så servitören till studion, och han hade förändrat sitt utseende totalt – hårimplantat på skalpen och en haklyftning, helt på eget bevåg. Så de började spela in serien, och den blev en hejdundrande succé, låg som etta på eftermiddagstevetoppen i flera år (över Oprah!) och gjorde Andrzej och hans kumpaner rika (vilket tycks vettigt, eftersom jag aldrig kunnat förstå hur han finansierat sitt på vissa sätt överdådiga liv).

Vem var då denne servitör? Åh, det var bara en viss... Richard Simmons!!

(fotnot: vissa läsare kanske inte är bekanta med den i USA makalöst berömde Richard Simmons… för att friska upp era associationer kan jag berätta att han är den lilla killen i gympadräkt som ofta gästar David Letterman…)

imdb baby!

Weeeee! A small step for Gabriel, but a GREAT GREAT step for mankind! Eller tvartom... Nu finns jag antligen upplagd pa imdb.com! OK, sa mitt namn ar felstavat... men jag har mailat dem och vantar bara pa att det ska bli uppstyrt... ehh... men anda! En milstolpe skulle jag vilja saga... Jag visste inte ens om det, en kompis hade sett det. Tudelu!

"min helg"

I fredags besökte jag äntligen min vän Lanres bar – jag gick dit själv för Carmen skulle fota en film tidigt på lördagsmorgonen och kunde alltså inte gå ut. Lanre är en mycket effektiv bartender som snabbt ställer en ny drink på plats när den förra är uppdrucken utan att man ens hinner be om det. Så efter ungefär sexhundra vodka-och-limedrinkar bestämde jag mig för att det nog var dags att bege sig hemåt. Jag var på hejdundrande bra humör (understött av att jag lyckats inleda en minimal konversation med en japanska på japanska! Undervisningen fungerar) och dansade hemåt medan jag lyssnade på Mingus i lurarna.

Jag skulle gå till Broadway och ta tunnelbanan – Jag var på Lexington, så Broadway låg kanske tio minuter bort, men då skulle jag i alla fall slippa byta linje, så jag tyckte det var värt det. Jag gick förbi Times Square som lyste vackert – Times Square och Mingus, livet är allt bra, tänkte jag. Jag gick förbi ett gäng fina gamla hus – Woody Allen-hus och Mingus, det här är soft, tänkte jag. Jag gick på mer och mer folktomma gator – New York är mitt, tänkte jag, det är bara jag och Charles Mingus i hela stan! Jag hade gått i kanske 45 minuter när jag började undra om inte Broadway skulle dyka upp snart… En gatuskylt bekräftade dock dessvärre att jag var vid elfte avenyn, som är längst på andra sidan av Manhattan! Jag hade varit så inne i mina fantasier att jag passerat Broadway för ungefär 30 gator sen, inne i Mingusdimman…

Den här delen, runt elfte och femtionde, är en del av Manhattan som bara består av tvättmaskinsaffärer och fabriker, så det var inte precis nattklubbsmingel på gatorna. Den enda levande varelse jag kunde se någonstans omkring var en man som bodde i en soptunna och vaknade upp just då, så jag styrde raskt kosan österut och tänkte att jag nog stöter på civilisationen förr eller senare. Och det gjorde jag – i form av en vänlig mexikansk man. Jag förklarade mitt dilemma, att jag var lite vilse och att jag hade letat efter tunnelbanan. Han var vänlig nog att leda mig dit, medan han berättade att ”den här staden är så lugn nu – för fyrtio år sen kunde man inte gå ut någonstans, för allt styrdes av maffian och gatugäng”, och jag tänkte att det lät som i Warriors… Allt för sent kom jag äntligen sedan hem, och kröp ned i min varma säng för att sova i ett dygn.

Eller nja. Vid åtta på morgonen ringde Carmen, och förklarade att hon trodde att hon hade glömt sina gels hemma (gels är alltså en sorts plast man sätter framför ljus för att ändra deras färgtemperatur), och hon undrade om jag kunde verifiera detta. Jag stålsatte mig, och kämpandes mot ett sviktande balanssinne och en mistlur som gömde sig i mitt huvud gick jag in i köket. Ja, där låg såna där ljusgrunkor. Jag sade detta till henne, samtidigt som jag förstod att jag därmed beseglade mitt eget öde. För det var ju självklart att hon behövde dessa på inspelningen, och lika självklart att hon inte plötsligt kunde åka hem för att hämta dem. Så det var bara att dra på sig ett par byxor och åka iväg – det var inte mer än en halvtimme bort och alla vet att det ändå inte finns en bättre baksmällekur än att åka med New Yorks packade och högljudda tunnelbana… ehhh…

När jag väl kom fram, bejublad och älskad av Carmen och resten av filmcrewet, räckte jag heroiskt fram påsen med grejerna till henne. ”Öhh, vad är det här??”, sade hon. ”Gels”, sade jag, i samma ögonblick som jag kom på att det var det inte alls, det var ”scrims”, en helt annan sorts grej man sätter framför ljus för att ändra deras karaktär. Rookie mistake! Så det var bara att åka hem igen och leta upp det jag egentligen skulle tagit med mig. Tror ni huvudvärken hade lugnat sig vid det här laget? Det hade den inte, den hade bara fått med sig min mage i dess upproriska stämning. Väl hemma igen vände jag upp och ned på hela lägenheten, men hittade inte gelsen någonstans. Ett nytt samtal med Carmen ledde till insikten att hon antagligen glömt dem på tunnelbanan på väg till inspelningsplatsen. Men hon behövde ju fortfarande gels, annars skulle hon inte kunna kontrollera färgtemperaturen alls, så vad gjorde jag? Jag gjorde helt enkelt vad varje övermänskligt snäll pojkvän skulle ha gjort – åkte till närmsta specialbutik för att köpa nya. Nu visade det sig att den närmsta låg, och jag skojar inte nu, i korsningen 55e gatan och elfte avenyn. Inte nog med att det är en bit bort, det var alltså precis där jag lullat bort mig kvällen innan! På riktigt! Så det kändes närmast som ett poetiskt straff för överdriven alkoholkonsumtion att återvända dit och inhandla de här grejerna. Sedan tog jag mig tillbaka till inspelningsplatsen, där jag nu fick ett rättmätigt heroe’s welcome. Sedan åkte jag hem och gick och lade mig.
Slut
Av Gabriel, 5D

Undrar om han kommer sjunga "Shaft" som duett med Tom Cruise?

Igår såg jag en liten lapp som låg på en bänk. En gul liten lapp, en flyer, inget särskilt med det. Men på lappen stod något mycket underligt:

”Isaac Hayes & Rev. Willie E Frink, Jr. Invite you to the Grand Opening & National Launch of the Church of Scientology’s Volunteer Minister Outreach Tour.
Music, tours & all Moms receive a free rose from Mr. Hayes.
Sunday May 9th, 3pm, 136 W. 125th St., Harlem, New York. FREE! FREE! FREE! FREE! FREE!”

Eing??? Jag visste inte att Isaac Hayes var med i scientologkyrkan! Mysko! Och samtidigt – fatta vad kul att gå och lyssna på Isaac Hayes brölande, varvat med pastor Frinks utläggningar om att Jesus egentligen kommer från galaxen F-327… eller vad det nu är de säger. Isaac Hayes och science fiction – gratis! Only in New York!

Annars är morgondagen en spännande dag, för då öppnar Christo och Jeanne-Claudes jätteutställning The Gates i Central Park. The Gates är ett av världens största konstverk genom tiderna, up there with the sphinx - och det vet ju alla att riktiga konstkännare värderar verk efter massa, volym och antal - och hela staden mumlar om det just nu. Det består av 7500 gigantiska orea… rödgula portar, smyckade med rödgult tyg, uppställda över hela Central Park. Jag tror varje port är typ 5 meter hög, och det är alltså sjutusenfemhundra stycken! Christo, den bulgariske eventkonstnären, har bekostat hela kalaset själv också, 20 miljoner buckazoids, och det har förberetts sedan 1979. Nu invigs det alltså imorgon, och om sexton dagar plockas det ner igen. Det ska bli intressant att se hur det blir. Jag ska försöka posta lite bilder om några dagar…

Förresten: Johanna Hoffman-Bang: jag hatar dig! Igår såg vi äntligen p (pi, om nu tecknet inte kan visas i din browser), och halvvägs in i filmen mindes jag plötsligt hur du, någon gång runt 2002, hade avslöjat slutet och dess användande av ett visst snickeriverktyg för mig! Meh! Det är alltid oetiskt med spoilers.

the B, the E, the N, the G, the T, the S, the S O N - it's Bengtssoooon - wooord up, just Bengtssoooon.

Igår såg vi den koreanska filmen Oldboy på Lincoln Center – den var inte så makalöst fantastiskt bra som Martin hade förklarat att den skulle vara… däremot var den kanske den mest underhållande film jag sett på många år! Det gick inte att ha tråkigt i en enda sekund – den hade ju allt! Vi satt båda två som fastnaglade vid bioduken (utom i vissa känsliga scener, då Carmen var tvungen att blunda, moahahaha), och jag måste säga att Asien är där det är – tchickiwhere it’s at… (det var en scratch!) Alla som bor i Sthlm måste omedelbart gå på bio och se den ögonabums, annars blir det ingen efterrätt!

En annan grej är att en klasskamrat vill att jag ska spela i en kortfilm. Han har tappat sin skådis (egentligen tror jag aldrig han hade nån), och måste spela in nu på lördag för det är ett skolprojekt och bla bla bla, så jag sade att ”ok, om du absolut inte kan hitta någon annan så gör jag det”, för man ska hjälpa varandra när man går i skolan, tycker jag (aawwww). Men jag vill inte! Jag skulle i så fall spela en heroinist som är helt paranoid och förstoppad och går runt och kräks och bara vill skjuta upp… oerhört krystat och muppigt! Jag hatar studentfilmer om narkomaner, hatar dem, och nu ska jag vara med i en?? Jag kan inte vara heroinist, jag är alldeles för fragil. Jag har ju dockvit hud! Det går bara inte…

Avslutningsvis vill jag bara önska min gode vän Johan Bengtsson, som fyller tjugosju eller tjugonio eller trettiotre eller nåt idag, en alldeles särskilt fabulös föllsedag! Johan, jag har kollat priset på Knicksbiljetter – vi har råd – så det är bara att boka resan nu.

reprazenting di fulle svenskar

Röööh. Jag är trött. Trött som en svamp, eller en val. Det händer inte så mycket spexigt här – vi går i skolan och bla bla bla. Jag vill bara dela med mig av en mycket kort berättelse… eller, det är knappt en berättelse, det är mer en mening. Jag vill dela med mig av en mening. Och sedan vill jag dela med mig av en reflektion.

Berättelsen: i förrgår begav sig Carmen till Colombias ambassad för att se en film om sydamerikanska bönders popmusik eller nåt sånt, I don’t know. Hur som helst slutade kvällen med att hon satt i en bar och drog i sig ett flertal tequilas med en klippare från skolan och Colombias generalkonsul! Som tydligen var helt vansinnig. Mycket konstigt!

Reflektionen: Jag kan inte lyssna på hip-hop i New York! Man skulle kunna tro att det här skulle vara den bästa staden i världen att gå runt och ha Black Star i lurarna, men det går inte – jag känner mig som en wigger! Jag kan inte hjälpa det, det blir bara så! Jag bor ju i Harlem, och pluggar i Harlem, och jag tror att de officiella siffrorna från vår skola säger att endast 8% av alla studenter där är vita. Så när jag går där och lyssnar på Dungeon Family blir jag paranoid för att nån ska höra musiken ut genom lurarna och tro att jag försöker smälta in i ghettot, typ, och att de säja ”ha ha ha, look at that scrawny little white boy trying to meld in… let’s flush him in the toilet!”. Det enda som funkar är Roots Manuva, för han känns exotisk. Är jag störd?

För övrigt vill jag bara dra uppmärksamheten till vänster om de här orden, där man numera kan posta snabba kommentarer som faktiskt syns, och inte döljs bakom femton knapptryckningar så jag knappt hittar dem själv. Bara bläddra ner i den lilla rutan och skriv nåt... typ en haiku kanske.