Ehm, låt mig se… Jo! Igår skulle vi äta middag med japanskaklassen, på ett ställe långt ner i downtown, i de japanska kvarteren. Carmen var och kollade in en inspelningsplats efter skolan, så jag hade åkt hem för att sitta på en stol och meditera. Jag såg också fram emot det hela extra mycket, eftersom varken saliv-Rebecka eller Pier-Pong kunde komma, så det skulle bara vara jag, Carmen, Rumi och den irriterande och ack så tråkige Jarod… om jag bara kunde komma på ett sätt att döda Jarod skulle vi alltså kunna få en riktigt kul kväll!
Så anyway, jag reste mig från min stol och begav mig nedåt i huset, för att styra kosan mot restaurangen. Men när jag når ”lobbyn” i huset och ska gå ut, vem möter jag där om inte Pier-Pong! ”Hiiii”, sade han på sitt släpiga och entoniga vis, ”are you also going to restauraaaant?”
”Oh, Hi…”, sade jag, ”oh wow, uhm, what are you doing here? I thought you couldn’t go?”
”Ah, yes, I go. I just wait for Jarod…”
ALERT! ALERT! ALERT!
”A-ha. Well, I’m also going, but… I have to drop by a friend first! I’ll be late! See you!”, sade jag, och pilade snabbt ut ur huset, innan Jarod också hann komma. Sedan var jag tvungen att gå till en annan tunnelbanestation, stå och vänta på tåget utomhus i snöstormen, och hålla allmänt låg profil som en hemlig agent hela resan dit för att inte stöta ihop med de två. Stört? Ja, kanske. Men ni förstår inte, de här snubbarna är så otroligt tråkiga! Jag hade sett fram emot att få sitta själv på tunnelbanan i fyrtiofem minuter och lyssna på Massive’s ”No Protection” och känna som om jag var med i en cool film av Michael Mann, och nu stod jag plötsligt inför möjligheten att sitta på tunnelbanan i en utdragen version av ”Nördarna anfaller IV”. Så jag flydde! Blame me if you will, men jag lovar, du hade gjort samma sak i mina skor…
Hur som helst, jag fick mitt straff ändå, eftersom jag villade bort mig och det tog mig kanske en och en halv timme att komma dit! När jag väl kom fram, täckt av snö och med istappar hängande från näsan, satt redan Pier-Pong och Jarod där, tillsammans med Rumi och Carmen, och smuttade på sina japanska ölar och bara ”åh så varmt och skönt vi har det här inne!”. Hm.
Ja ja. Sedan åt vi – jag äter så mycket exotisk mat nu för tiden – mycket smarriga saker, som fläsk i ingefära och japansk curry (den är sötare än sin indiska ksuin), varvat mer mindre smarriga saker, som hel bläckfisk (igen!) och rå tonfisk. Nej, inte sushi. Rå fisk bara. En bit fisk, utskuren från sidan, flipp flopp. Jaha. Men det var ändå grymt på det hela. Till efterrätt fick vi en liten skål sockerpulver, och så fick man gå till en stor maskin och spinna sockervadd av det! Jag frågade Rumi om det var något typiskt japanskt, och hon antydde att det nog snarare var för att tillfredsställa de amerikaner som råkat beställa för mycket bläckfisknjure, men det gjorde ingenting, för det var så kul att käka spunnet socker igen! Värsta karnevalen!
Sedan gick vi mot tunnelbanan, i de här astuffa japanska kvarteren (och jag passerade en restaurang som heter ”Klong” – den måste jag pröva!), och nu har jag smält all mat.
Det var allt.
