Hur som helst, Johan har blivit alldeles betagen med staden, och flänger runt som Cartman när han köpt sin egen nöjespark – han närstuderar urbant förfall i såväl Central Park som Soho. Eller nej, det var inte helt rättvist – igår promenerade han runt i djupaste Bronx. Iförd truckerkepa. And made it out alive! Och nu är han full av teorier om svensk havererad integrationspolitik och lyckad amerikansk dito. Aaanyway, så Johan känner att New York är en grym stad, förstås, för så är det. Vad som gör Johans nyfunna kärlek till staden värd att nämna är hur han planerar att uttrycka denna kärlek. Johan skall nämligen, imorgon, tatuera in frihetsgudinnan på bröstet.
Yup, det stämmer. Frihetsgudinnan. På bröstet. No kidding. Det skulle vara på armen först, men igår skickade han ett sms om hur tufft det såg ut när facklan stack upp ovanför tröjlinningen, eller nåt sånt. Detta har i alla fall fått mig att fundera lite – hur man uttrycker landskärlek genom att sticka vassa saker i sin kropp. Jag hittade några sidor (t ex http://tattoo.about.com/cs/tatart/l/blgal911.htm) fulla av ”patriotic tattoos” med flaggor och örnar och sånt (Johan är förstås självskriven på nån av dessa sidor fr.o.m. onsdag), ett stort antal tvillingtorn och några frihetsgudinnor.
Så vilka arkitektoniska landmärken i Sverige kan vara värda att tatuera in? Jag menar, vi har många fina byggnader, kanske inte lika symbolladdade som några av de ovannämnda, men ändock fina byggnader. Var är tjejen med slottet på ländryggen? Snubben med Globen i pannan? Den gamle sjömannen som har en blekgrön tatuering av ”Fritt Fall” på Gröna Lund på armen? Om man kan tatuera in det kinesiska tecknet för ”tofu” lite varsomhelst måste man väl kunna fronta några schyssta landmärken också? Come on, people! Och om jag blev ställd den urgamla fråga som ställts sedan vi bodde i grottor och käkade mammut: ”om du var tvungen att tatuera någonting någonstans, vad skulle du välja då?”, då skulle jag svara som det är: att jag skulle tatuera in en mycket liten prick på insidan av min rumpa – men så är jag ju lite konservativ också.
