Inga kackerlackor! Inget crack! Allting är så rent!

Varför är solen så stark här?!? Vi har det mycket varmare i NY, men solen - solen i Stockholm är som en ultralaser som bränner små hål i ens ögon så man inte kan se! Det är alla gaser som de feta amrisarna släpper ur sig som kokat hål på ozonlagret ovanför Sverige istället för Alabama, och nu måste vi lida...

Yup, jag är tillbaka i Sverige. Jag är fortfarande lite vinglig, för jag hade en lång resa (som pga ett stort antal multifärgade martinis kvällen innan avresan genomfördes under ej helt optimala fysiska omständigheter) och klockan är upp och ned här. Tiden är bak och fram! Jag är i the Twilight Zone, och mitt huvud sjunger tritonusackord av trötthet, men jag planerar att vara på benen snart. När jag just anlänt igår morse led jag av ständiga blackouter orsakade av sömnbrist, men min handlingskraftige far visste besked: om man är trött och vill sova i en skön säng - då ska man tydligen genast sätta sig i en bil och åka till Claes Ohlson i Skärholmens Centrum för att kolla på sladdlösa termometrar! Ehhh... nä, men kudos åt min far - han försökte förstås underlätta min tidsomställning genom att inte låta mig sova. Tack, pappa! Ehhh... So anyway, I Skärholmen (eller Skärharlem, som vi exilnewyorkare lite skämtsamt gillar att kalla d-- hallå, surfa inte vidare till Josefines sida än!!) spatserade vi runt, och vem mötte jag där om inte Sandra, som i ett ögonblick av sinnesförvirring hade lämnat söder för att ansluta sig till människoätarna i förortsgallerian! Vi konstaterade snabbt att det var ödet - men jag har nu kommit fram till att det var nåt mer. Det var förstås ett tecken att jag inte ska såsa bort min tid här i Stockholm, utan snarast inmundiga så många öl med så många kamrater som möjligt! Jag ska klä på mig och börja på en gång. För dig som redan glömt vem jag är och hur jag ser ut, eller bara suddat mitt nummer från mobilen i ett anfall av svartsjuka och ondsindhet påminner jag här: 070 797 51 05. Vi ses snart över en skummande starkopramen!

två saker

Först och främst: Midsommar. Jag vet inte vad jag ska göra på midsommar, jag vet inte vem som ska ha fest var och så. Jag vet inte ens när det är! Måndag? Jag kommer hem på söndag. Kan inte nån av er kära vänner tipsa mig om nåt kul att göra, host harkel...?

Sedan: Igår såg jag Wong Kar-Wai! Han var här för att presentera 2046 på cinemateket. Nu är ju 2046 inte helt bra, men det var ändå ganska coolt att se honom. Ah, me so starstruck. Så numera räknar jag WKW som en av mina personliga bästisar - vi ska ta ett par öl ikväll och sedan vill han ha pyjamasparty här hos mig och Carmen - men vi har inte sagt ja än. Han verkar lite svår att bli av med.

Shit!

Imorgon ska det bli 39 grader här i staden! 39 grader!! Det är ju stört... De har utfärdat vädervarning här.

Shit! Shit! Shit! Shit!

Klockan är tio i två på natten här. Vi har just spenderat en och en halv timme med att försöka jaga ut/döda en mus som sprang runt i vårt sovrum. Den hade vassa gnagartänder och fradga runt munnen, och när jag trängde in den i ett hörn gjorde den djävulstecknet med högra tassen innan den sprang förbi min kvast. Eftersom jag stog på en stol hade jag vissa svårigheter att stoppa den. Till slut försvann den in i köket, och där är den väl än. Nu väntar jag bara på kackerlackorna från helvetet så är panikfaunan komplett...

Kan man ha läderbyxor?

Carmen läste en av sina lokaltidningar från Ibiza på nätet, och där stod det att lokala modedesigners skulle ha visning med tillhörande soarée i New York. "Oooh aaah", sade hon, "de kommer säkert servera mat från min ö!", och så satte hon igång med att leta upp var det skulle äga rum. En kvart senare visste hon, och trots mina protester om att man nog behövde en inbjudan alt. ett von- eller af- efternamn styrde vi kosan downtown mot där det skulle vara. När vi väl kom fram stod det massa prissar i fåniga frisyrer utomhus och chillade med jordnötter i handen, samtidigt som ingången var bevakad av två oxar till vakter, som prickade av gäster från en namnlista. "Se! Se!", sade jag, "det är bara för nazister och modereportrar, vi går tillbaka till vår hemby", men Carmen var redan helt inställd på sangria och nån konstig ost, så hon marscherade fram till vakten med listan. "Are you on the list?", frågade han. "No, but I'm from the island", sade Carmen. Vakten tittade på oss helt oförstående. "Are you media?", försökte han. "No no," svarade Carmen, "I live on the island that the designer comes from. I thought that maybe you could let me in." Vakten blev helt förvirrad och tittade på sin kollega, som tittade förvirrat på honom. Sen vände han sig till oss och bara "uhh, OK...?", och så gick vi in. Och därinne bjöds vi på massa smarriga drinkar, och konstigt kött, och den konstiga osten (som faktiskt vaqr riktigt god). Runt oss spatserade en massa modeller och jag låtsades att jag var Tom Cruise i fem minuter. Sedan såg vi modevisningen - det var ganska kul, för jag har aldrig varit på en sådan förut. Fullt med folk som sitter på fällstolar och applåderar artigt medan vackra människor spatserar förbi i fasansfulla kreationer. Kids, if somebody offers you fashion from Ibiza - just say no. Men en intressant sak som slog mig var att alla manliga modeller hade läderbyxor! Kan man ha det?

en kort grej:

Kött smakar mycket bättre i Amerika! Visst visst, djuren behandlas säkert bättre i Sverige och så, men tar ni inte hellre en riktig saftig hamburger, era hippies?

sova med fiskarna

Värmeböljan fortsätter – igår var det 33 grader i skuggan här, något som fick oss att smälla ihop en korg och bege oss till Central Parks sydligare delar för att picknicka och sova i parken. Skink-senap-och-ostmackor med hemlagad ”lemonad” och iskall äppelcider på en filt i parken i sådan hetta är nog det bästa (cue sentimental music). Fem svettiga timmar senare firade jag hettan genom att klippa av det mesta av mitt hår – apskönt – och chillade lite hemma. Sedan blev det sköj. Vid midnatt begav vi oss ned till Fulton Fish Market, världens äldsta fiskmarknad.

strax innan soluppgången



Den ligger längst ner på Manhattans sydspets, vid South Street Seaport, och består av ca trehundra gigantiska män som släpar nyfångad fisk. Marknaden, som har funnits i över 180 år, ska stänga om några veckor för att flytta upp till Bronx, så att de kan försöka bli av med fiskstanken som under årtionden impregnerat gatstenarna och göra kvarteret lite mer ”turistvänligt” (och tro mig, det stinker verkligen av all sorts fisk där nere). De stackars arbetarna tvingas därmed flytta från denna vackra plats, där de arbetar utomhus och får se Brooklynbron i soluppgången, till de nya inomhuslokalerna i Bronx. Pff!


Brooklynbron i bakgrunden

Carmen regisserar en dokumentärfilm om marknaden (hon har nån hangup med fiskar – måste vara saknaden efter hennes egen ö), och jag producerar den. Därför var vi alltså där nere, mitt i natten, med en kamera i högsta hugg. Marknaden styrdes i många årtionden av maffian (något som är väldokumenterat), men de tycks ha slutat deala med… mört. Däremot märker man klart att arbetarna inte gillar folk med kameror som springer runt. En trevlig snubbe som jobbade där kom fram till oss igår, han hette Jeff, var från Brooklyn och hade arbetat där i tjugofem år. Jeff lät precis som en Donnie Brasco-gangster (han påminde mig lite om Lou från filmlabbet jag skrev om för några månader sen), han talade med raspig basröst och sade ”foggedabaaaaudit” som svar på allt. ”So Jeff, I guess this place was a bit dangerous before?” ”Dangerous… haha, foggedaboudit, it was crazy, really dangerous, you know? Really. Foggedaboooudit…” O-kay.

This is what happens to squealers, see!"

Jeff förklarade i alla fall att förr i tiden, när maffian styrde allt (fram till åttiotalet tydligen), var det livsfarligt att fotografera där nere. Om någon stackare kom lallande och lyfte fram en kamera blev han misshandlad direkt. De ville inte riktigt att någon skulle ta bilder på ”people doin’ bidness, you know, wit otha people that they maybe shouldn’t be doin’ bidness wit, you know? Fogeddabaaaudit.” Eh, jo. Men han sade att det inte var lika farligt som förr (då ”försvann” folk ibland från marknaden), men att folk fortfarande var misstänksamma mot folk med kameror.


"Joey the Hook would like to talk to you about those pictures you've been takin'..."

Jag kände att det kanske inte skulle hjälpa så mycket om jag lyfte upp mina papper och bara ”Sir, I have a permit from the Mayor’s Office to shoot here, with the official seal of the Mayor on it, and I - RAAAAHHH PLASK!!!”, så jag tyckte att vi kanske skulle hålla låg profil. Men Jeff menade, klent uppmuntrande, att mina chanser att bli misshandlad eller mördad var mycket mindre ”eftersom jag hade en tjej med mig”. O-kay… Vi frågade Jeff om maffian alls var inblandad i marknaden längre, och han blev helt tyst i några sekunder. Sen sade han ”I don’t wanna talk about that”. Men han var grymt trevlig faktiskt. När han gick tittade han allvarligt på oss och sade ”you guys – be careful down here. Really.” Sedan försvann han. But we made it back alive! Och snart ska vi tillbaka. Maffian? Foggedabaaaaudit.

feskmarknaden för l�nge sedan



mer fisk

The most horrible thing ever!!

OK, jag behöver hjälp med en grej... jag har ju vid flera tillfällen ondgjort mig över hur blaskig ölen smakar här, och hur till och med smarrig tjeckisk stratosfaropramen FÖRSTÖRS för den amerikanska marknaden och smakar vattnigt istället för mustigt. Jag har ju trott att det beror på den amerikanska smaken, att man gillar blaskig öl här och att bryggerierna därför anpassar sina öler för att det ska sälja så bra som möjligt. Jag menar, både Staro och Urquell bryggs i Tjeckien och importeras hit, men de bryggs specifikt för den amerikanska marknaden... en annan sak som jag tänkt på är hur det aldrig står hur många volymprocent en öl innehar här - det finns inte en enda flarra där det är utmärkt. Jag har alltid trott att det berodde på att man inte har så många snåriga lagar här.

Som ni ser är det mycket jag trott och tagit för givet, men sanningen har stått gömd i en garderob och sett på, med kniven mellan hånleendets tänder och de vitnade knogarna spända av förväntan... jag talade nämligen med en amerikan som ville bekräfta ett rykte jag hört förr, men avfärdat som alltför osannolikt: amerikansk öl får inte vara starkare än 2.5%! När det är starkare måste det kallas "malt drink" eller nåt sånt, och då får det inte säljas överallt längre! Med andra ord, ölen här skulle i så fall alltså inte vara blaskig för att man gillar blaskig öl, utan för att man bara får sälja blask i vanliga affärer och alla "öl"tillverkare alltså väljer att göra det! Horror! Kan det vara sant?! Det skulle ju i så fall betyda att jag bara får köpa folkölsmotsvarigheter här, och att det inte finns någon riktig öl! Systembolaget är nonexistent och allting snurrar i en ond ond cirkel, varför har du lurat mig, Uncle Sam? Kan någon av läsarna bekräfta detta? Eller ännu hellre, bevisa motsatsen! Det är nämligen lite oroande hur denna folkölssörja har så... ehm, drastiska effekter på mig om den nu är så svag. Jag har ju visserligen alltid hävdat att jag har en poliosjuk femårings alkoholtolerans, men det vore ändå för bedrövligt om det ska visa sig att det räcker med ett par apotekarnes konsumcider för att få mig att sjunga visor om tomtar och troll...

Heat… getting… unbearable… …body…melting…

Det är så snorvarmt här! 30 grader! Jag har duschat flera gånger idag, och var tvungen att dammsuga lägenheten naken för att inte svimma (ja, jag vet att det var överflödig information, men nu har du den bilden fast på näthinnan – moahahahahaa). Vi har slöat i parken, käkat glass och läst medan puertoricanska barn spelat fotboll bredvid. Carmen lagade nån sorts suverän lemonad bestående av två citroner, tre limes och massa is, socker och vodka, vilket klart gjorde eftermiddagen mer uthärdlig.

Igår kväll lekte vi kulturkull och gick än en gång till Atlantic Theater för att se en uppsättning av Körsbärsträdgården. Efter detta ryska spektakel meddelade sig en närrysk överraskning: min bästis och filmfotograf från Prag, Mart, var på blixtvisit (närrysk eftersom Mart är från Estland)! Han var på väg till Nashville med två regissörer för att spela in en dokumentärfilm om estländska dörrförsäljare (don’t ask), och hade en natt att spendera i NY. Han och de andra hade ingenstans att bo, vilket snart styrde upp sig genom att inhysa dem på samma hotell som Johan och hans ressällskap bodde på, och snart var vi ute och drack Øl och sjöng om gamla dagar… oerhört trefvligt! Jag påmindes också om att det numera är rökförbud på krogar även hemma i Stockholm, vilket jag planerar att avnjuta när jag kommer hem. Funkar det förresten? Respekteras det? Oh well, det lär jag väl märka. Nu ska jag dricka mer lemonad… hoppas ni har det skönt i sommarvärmen där hemma! Hahahahahahaaaaaaaaa!

”All they do is give out awards… best fascist dictator: Adolf Hitler!”

Puh-leeze… så de gav ut priser för bästa studentfilmer igår (jag var inte med och tävlade, detta är bara för avgångselever), och den där mardrömslika japanotortyrfilmen vann för bästa dokumentär. Ugh… oooh, och vi såg en annan film igår som också fick pris. Den handlade om en söt liten flicka (aaww) som spenderade sommaren på landet med sin mamma för att pappan just dött (aawwww). Flickan tog en promenad och hittade, djupt inne i skogen, ett mystiskt hus (ooooh) där en härlig gammal tant bodde som bakade kakor (aaaaawwww). Tanten tog tjejen på promenad till ett kärr, där en massa eldflugor surrade, och sade ”these fireflies all have a light inside, just like you little girl, so that you can find each other in the darkness” (aaaaaaawwwwwww). Sedan gick flickan till sin mamma och sade ”kom kom, jag har hittat en astuff tant i ett pepparkakshus” och så gick de till den där platsen djupt inne i skogen, men då bara GASP!!!! Det fanns inget hus där! OMFG! ”What… a house?… Oh no, no one has lived there for a huundred yeeears, little girl…” Oooooooooohhh! Och sedan gick de till kärret ändå, och se, där fanns eldflugorna och de satte sig och tittade på dem tillsammans (aaaawwwww) och så sade flickan ”look, mom, these fireflies have a light inside, just like daddy, so we can find each other in the darkness”, och så kramades de och ett ”dramatiskt” och ”sorgligt” pianostycke nådde sitt klimax. The end (aaaaaaaaawwwwwwbluuuäärrrghhhh) .

Jopp. Annars var kvällens höjdpunkt att Yours Truly tilldelades ett stipendium från the National Board of Review of Motion Pictures på tvåtusen dollars! Woo-ha! Kvällens största pris, yessa! Yessa! Så nu ska jag investera tvåtusen buckazoids i donut-aktier…

Viddy well, little brother... viddy well...

Igår var det ”filmfestival” för det här årets avgångselever. Uj uj uj… sådana filmer har jag inte sett sedan jag i ett tillstånd av själslig osäkerhet gick och såg The Forgotten förra året… Här bjöds man på fullständigt osammanhängande berättelser om yrkesmördare, ”urbana poeter” (brrrrrr…), anarkister, hippies… Jag måste backa:

Först och främst – de urbana poeterna: varför blir så många imponerade av nån amerikansk Daniel Boyaciglou-tomte som står och gastar att George Bush är en vampyr som suger olja istället för blod och solens glans – sätter mig i trance – ger mig chans till romans - bla bla… jag menar, var inte tanken att den s.k. intellektuella politiska oppositionen skulle vara just, well, intellektuell? Eller sak samma, den får gärna vara stendum för min del, det är ju sköj också, jag är bara trött på att höra folk omkring mig sucka djupsinnigt så fort nån drar ett rim om blod och olja. Det blir inte bättre poesi bara för att man bor i ett skruttigt hus i Harlem!

Sedan: jag såg en så horribel film, om ett gäng hippies som skulle tonsätta en japansk stumfilm. OK, jag menar verkligen hippies – den långhåriga sorten som inte duschar eller jobbar men är medelålders och är ”riktigt intresserade” av buddhism… haha, jag börjar bli som Eric Cartman själv här! OK, så det var en massa snubbar i fyrtioårsåldern med alldeles för långt hår som plockade upp massa japanska instrument och tyckte att det räckte med att flippa och slå lite på dem så skulle det nog låta ”äkta”. Resultatet blev den mest fruktansvärda kakofoni man kan tänka sig – inte så konstigt med tanke på att alla medlemmar i gruppen saknade musikalisk begåvning – som alltså ackompanjerade en gammal stumfilm. Filmen vi såg igår var alltså en dokumentärfilm om hur den här gruppen ”arbetade”. Resultatet var 25 minuter av plinnng krassch blip blip kaplOOONNGggg duiiii phhhh ppphhhhh ppphhhhhhh till bilder tagna med mörkerkamera på gruppen när de övade framför filmen. Halvvägs in i filmen började jag tro att det hela var något sorts Clockwork Orange-experiment och att vi filmades i smyg medan vi genomled detta…

Anarkistfilmen: Jag ska ge en detaljerad synopsis. Huvudpersonen förklarar att hon vill ”krossa systemet”. Huvudpersonen spöar upp en bankir i en bil. Huvudpersonen krossar en ruta på Wall Street. Huvudpersonen sätter eld på en soptunna. Inklippta bilder från en punkkonsert. Huvudpersonen läser ryska politiska filosofer och blir inspirerad. (Nu var det en bok av Eisenstein huvudpersonen läste, vilket är en regissör, inte en politisk filosof (eller nåja), men ryss som ryss antar jag att man resonerade…) Sedan blir huvudpersonen arresterad av dumma poliser och så är det sorgligt. Slut.

Äh, vänta, stopp! Det här blir bara gnälligt. En film var faktiskt mycket bra (men det är ju inte lika kul att skriva om), och jag börjar låta som en gammal lortfarbror som gnäller på allt. Så jag säger såhär istället: ikväll är andra och sista kvällen. Det blir säkert mycket bättre! Weeeee!

Hoppas allt är soft i Sverige - snart kommer jag hem!