(Mannen själv och hans skådespelartrupp, efter filmen, på scen.)
Som mina trogna vänner (harkel) kanske minns tilldelades jag ett stipendium i våras från the National Board of Review of Motion Pictures, bestående av lite kosing, och, desto viktigare, ett medlemskap i denna förening. Ikväll ordnade de en exklusiv (sniff) visning av Woody Allens nya film Match Point, och en soarée efteråt. Jamenvisst, soarée, bien sur, caphé du catastrophe sacre bleu et la Marienbad!
Jag lyckades få dem att ge en plats åt Carmen också, så först såg vi filmen – den var strålande! Hans bästa på minst femton år! – och sedan mumsade vi på chokladdoppade jordgubbar och drack Grey Goose-gimlets i foajén utanför visningssalen på sextonde våningen, medan Woody, Scarlett Johansson och de andra skådisarna gled runt.
Jag jobbade hårt på att inte kräkas av nervositet varje gång Woody stod i närheten (och jag lyckades, till min egen förvåning!) – och slutligen inledde jag en kort konversation med honom om hans tidigare filmfotografer. Nördigt måhända, men ändock - en nördig konversation är också en konversation. Strax innan gled Carmen runt, drog obemärkligt (ehh) upp sin kamera och tog följande bild:
Han var mycket vänlig och mycket liten, och klamrade sig fast vid Soon-Yis arm hela tiden. Ett sant New York-ögonblick, ett sådant jag lovade mig själv att skaffa när jag kom hit, och ett lika gott skäl som något att väcka den här sömniga bloggen till liv igen! Tack Woody – jag är tillbaka!