Yo... yo yo... I like the Mos too... and the little piggie-pigeons!

Hm. Axel skickade denna till mig, och jag blev märkligt hypnotiserad. Han är en intressant ung man, Andy Milonakis...

Well, whatever. That's how we rock it on the west siiide.

187! 187!

Ja, den kluriga titeln står förstås för den radiokod som används av poliser här för att rapportera mord: "We got a one-eight-seven here at Wilkford and Ninth, over" - krsscht. Nu har New York Times satt ihop en "fiffig" karta över alla mord i NY de senaste tre åren - en interaktiv karta där man kan klicka på den lilla blå bubblan och få veta mer detaljer om vem, var (tja, var är väl uppenbart), hur, när, och varför. Nu vet jag t ex att det begicks ett dubbelmord ett par kvarter härifrån i höstas, där två personer blev förgiftade - brrrr! Annars är det mest pistoler det handlar om, förstås, och föga förvånande är södra Bronx ett enda stort kluster av blå ploppar.


Annars kan man konstatera att mitt område är ganska tryggt - en "revenge-shooting" förra sommaren och nåt mer, men annars inte mycket. Men det är klart, 2006 är ju inte inräknat här. Hur som helst är det ganska intressant att klicka runt på kartan, på något perverterat våldsfetischistiskt voyeuristiskt sätt... Eh, ja, inte för att jag gör det, alltså!

Dansa, kyckling! Dansa!

Kan någon förklara för mig vad den här kycklingen gör när man säger åt den att titta på tv?

(Annars inte mycket nytt. Axel och Domi åkte idag - tiny tear! - men det har varit grymt roligt att ha dem här. Jag blir ju så blödig och saknar Prag och så när jag ser dem, och det blev inte bättre av att vi gick ut med Carmen och våra gamla pragkamrater Elina och Vegan-Steve också. Aaaaw! Prag var det bästa... Annars är sommaren här tror jag! Det är fint och jag är glad. Okej, gå och beordra kycklingen att göra saker nu! Kycklingen är din slav. Han måste lyda.)

lusfarbror såg min själ

Idag stod jag i kö på postkontoret, när plötsligt en kort farbror med tovigt vitt skägg och stirrande blick klev in. Han marscherade bestämt fram till mitten av kön, vände sig mot oss alla och ropade:
"9/11 is a cover-up! Don't you understand why the police won't answer when you call 9-1-1; why the fire department won't answer?! Do you think it's a coincidence? September 11th! 9/11 - 9-1-1 - you call, but they never answer! They never answer!!" Sen gick han ut igen. Så långt allt väl. Men efter ungefär en minut kom han tillbaka, och gick tyst och målmedvetet fram till kön igen - närmare bestämt till mig! Han stirrade på mig innan han vände sig till hela kontoret och väste sakta:
"By the way, showbusiness people are just as repulsive as the government! Even more so in a way!"
Sen gick han ut. Nu känner jag mig nervös. Vad menade han?

RRRAAHH!

Se! Se! Är det inte nåt av det vackraste du har sett?! Tänk, bara för tre-fyra dagar sen skrev jag hur ett av New Yorks största tillkortakommanden var dess oförmåga att förse mig med Stratosfaropramen och hennes ännu smarrigare kusin Krušovice (uttalas Krushovitse) - och New York svarade: "hah!" Med besked! Bohemian Beer Gardens, baby - en äkta tjeckisk ölhall i hjärtat av Queens, där allt är lite trasigt och sopigt och lite mer regnblött än i stan. Vi tog tunnelbanan ut till ändhållplatsen, traskade i ett par minuter, och sen såg vi den: den tjeckiska flaggan, stolt flapprande i vinden. Det var så vackert! Vi traskade in - ett ganska stort gäng (i min entusiasm över att ha hört om denna tjeckiska oas i Astoria hade jag samlat ihop ganska många människor) bestående av mig själv, Axel och Dominique som är på besök i en vecka (ni minns väl Axel och Domi, mina klasskamrater från Prag?) --

(Axel och Domi)

-- Ira, Elisabeth, Michelle, Cara och Lanre från klassen, och Chris, Filiz och Char från I-House. Bohemian Beer Gardens hade Krušovice och Starkopramen och Pilsner Urquell - riktig Pilsner Urquell - och Czech Rebel och... och det var så vackert! Snyft! Jag, Axel och Domi smaskandes på friterad ost och klunkandes Krušo - det kändes som gamla goda tider...

(Persona, starring Gabriel Sedgwick and Ira Blanchard... ehh...
lite svensk filmaffischshumor där... någon? Nähä.)

(Filiz, Ira och Char)

(Elisabeth, Cara och Lanre)

Sedan åkte jag, Axel, Domi och Filiz till Frying Pan för att försöka upprepa förra helgens bravader, men fredagsklubben Turntables on the Hudson öppnade inte förrän tolv och kostade tio dollars (kvack!), och vi kom dit vid elva och det regnade och var kallt, så vi åkte ner till Pink Pony och var nöjda med det! Håhåjaja, Bohemian Beer Gardens... ni skulle varit där...

De tre vackraste ord som finns: gratis gratis gratis

(notera hur jag prokrastinerar så mycket det bara går just nu. Vad som helst för att slippa städa.)
Igår ringde Elisabeth och mumlade något om en restauranginvigning nere i SoHo, och sade att hon lurat in sig själv, mig, Cara, Ira och Michelle på gästlistan. Mums! Så vi begav oss ned till Spring Street och restaurangen som hette... nåt. Hur som helst, den var fin och bra, med massa sakuraträd på gården (självklart var vi ute, det är sommar nu!), en stor öppen bar och massa pingviner som gick runt med brickor med hour'derves - yum yum! Gratis mat och vin under stjärnorna - vi var så lyckliga! Jag försökte föreviga ögonblicket och ta en bild på Ira och Michelle under träden, men kombinationen av gratis vin och små kameraknappar gjorde att slutartiden hamnade på typ åtta sekunder och blixten stängdes av, så det blev såhär:


Eh, ja... sorry. Men man kan ju se träden i bakgrunden i alla fall. Jag tycker minsann det blev "konstnärligt". Ehh... harkel.

Oh well... tillbaka till dammsugaren...

sacre bleu!

Är jag bara lite naiv? Händer det här andra hela tiden, bara det att jag inte förstått det? Hur som helst, mitt korta samtal med den mystiska "Elianne-18", som alldeles nyss kontaktade mig på messenger, var så surrealistiskt att jag gärna vill återge det:

elianne-18@hotmail.com säger:
oi

elianne-18@hotmail.com säger:
tc vai

Gabriel säger:
eh?

elianne-18@hotmail.com säger:
tc vai

Gabriel säger:
jag vet inte vem du är

elianne-18@hotmail.com säger:
oh

elianne-18@hotmail.com säger:
kd vc

elianne-18@hotmail.com säger:
tc de onde

Gabriel säger:
ja

elianne-18@hotmail.com säger:
tc de onde

Gabriel säger:
den onde... den onde! Han hånler, det är antikrist...

Gabriel säger:
okej, jag måste gå nu... hej hej!

elianne-18@hotmail.com säger:
i love you a [hjärta]

Gabriel säger:
Well, Elianne, I certainly lov you a [hjärta] also. Even with a [regnbåge]

Gabriel säger:
hahaha

elianne-18@hotmail.com säger:
sai dessa you ande engles

Gabriel säger:
Quel catastrophe! I speak no French...

elianne-18@hotmail.com säger:
love you

elianne-18@hotmail.com säger:
ok

Gabriel säger:
ok elianne, love you too. I have to go get my laundry now. Good bye, darling!

elianne-18@hotmail.com säger:
0313335169024

elianne-18@hotmail.com säger:
me lg

elianne-18@hotmail.com säger:
17;40

elianne-18@hotmail.com säger:
ok?

Gabriel säger:
Well, you see, there are two reasons I would have to say no:

Gabriel säger:
1) The prospect of dirty phone sex in French, no matter how enticing, is a bit problematic seeing as how I don't speak French, Sherlock...

elianne-18@hotmail.com säger:
ok

Gabriel säger:
and 2) I don't have a phöne. I live in a small socialistic republic where telephones are not allowed

elianne-18@hotmail.com säger:
tchau

elianne-18@hotmail.com säger:
goodbay

Gabriel säger:
yes, tchau indeed

Maffigt. Kan någon franska? Förstod jag henne rätt? Ville hon sälja snusk? Var det där ens franska?? Det roligaste är att när hon ("hon"?) sade "17.40" så trodde jag att hon frågade vad klockan var hos mig, och jag skulle just svara "nej, nej, den är bara 15.50" när jag förstod... Åh, jag är så oskuldsfull! Oh well... Det var allt. Bwaha! Snart kommer Axel och Dominique, så jag måste städa. Åh, senare ska jag berätta om gårdagens flotta gratismottagning i SoHo! Hej hej.

fenomenalt?

Jag har ju nu bott i New York i nästan två år, och då och då (oftast efter någotsånär blöta kvällar) börjar jag försöka förklara för er, kära läsare, varför staden är så bra. Men den är inte alltid det - på vissa sätt är den rent av sopig! Låt oss se varför New York ibland inte håller måttet:

• De har smält hushållsost på all mat här. Det måste vara den mexikanska styleen som sprider sig. Okej, visst, om man går på Akvavit eller Nobu så slipper man nog osten, men för oss vanliga dödliga som på sin höjd har råd med en dinermiddag när man äter ute så blir det lite tröttsamt att alltid få ett täcke gult klägg på omeletten, eller korven, eller soppan. Om man ber om "no cheese" så tycks det betyda "less cheese" - fenomenet "NO CHEESE" tycks alltför fantastiskt för att ta på allvar.
• Det är dyrt! Asdyrt! Min lilla låda på typ åtta kvadratmeter kostar mig ungefär 7000 i månaden. Det är helt stört. När väl hyran är betald kan man ju glömma att ha några dollars kvar att roa sig för.
  
• Det är förorenat. Som trogna läsare minns så postade jag en undersökning för nån månad sen som visade att NY är USAs smutsigaste stad, och att folk som bor här smaskar i sig typ 20 gånger fler cancerframkallande ämnen i luften än USAs genomsnitt.
• Staden är invaderad av råttor! Jag har börjat se dem igen de senaste veckorna; feta äckliga monster som springer fram och tillbaka över trottoaren utan att frukta oss människovarelser som traskar fram där. Mycket försiktiga vetenskapliga antaganden säger att det går sex råttor på varje människa i New York - men det är antagligen fler, och definitivt fler på Manhattan.
• Staden är invaderad av kackerlackor! Alltså seriöst, kackerlackor är antikrist, så är det bara. Och man vet att om man bor i en stad där de gör reklam för "roach motels", alltså kackerlacksfällor, på stora billboards och i tunnelbanan, då är det en stad med kackerlacksproblem.
• NY är inte längre nåt konstnärsmecka. Se punkt 2; staden har blivit så dyr att alla musiker och konstnärer flyttar nån annanstans och bankirerna och baronerna flyttar in istället. Envisa rykten gör gällande att alla bohemer flyttat till Vancouver (!) eller Seattle - eller San Francisco, men där har de väl alltid funnits.
• New Yorkare är sanslöst stressade, och ofta otrevliga. Amerikaner är trevliga, inget snack om saken. Men New Yorkare..? New Yorkare har rykte om sig att vara USAs otrevligaste folk, och det finns nog fog för det - det knuffas, gnälls, skriks, gäspas slött hela tiden. Att gå till ett postkontor här är, otroligt nog, en än mer frustrerande syssla än att göra det i Prag, där de skrek obsceniteter åt en på tjeckiska.
  
• Folk vill spränga oss i luften. Vi tycks fortfarande vara target #1. Sen i höstas har polisen rätt att genomsöka folks väskor på tunnelbanan utan att ha några egentliga misstankar. De ropar ut terroristvarningar i högtalesystemen hela tiden, och överallt sitter affischer där det står "if you see something - say something!". Om jag verkade paranoid i Stockholm är det ingenting mot här...
  
• Det går inte att köpa Staropramen, eller Krušovice, och den Pilsner Urquell som säljs här är helt vattnig och konstig. Det är så sorgligt.

Det kan vara värt att påminna sig om sånt, för att hålla balansen, så att säga. Har jag missat nåt, kära läsare? Skriv gärna en rad om nåt mer som gör NY till en thing of the past. Nu ska jag sova.

vattenfarbror

Jag har tänkt lite mer på David Blaines akvariestunt... såhär: fatta vad skrynklig han kommer vara när han kliver ut! Jag menar, om jag badar i en timme så är jag helt skrynklig om händerna, men när han kliver ur efter en vecka i ett akvarium kommer han ju se ut som ett enda stort vaggande russin med armar och ben! Det kommer bli skoj. Och hur ska han göra när han går på toa? Får han pausa för det? Alltså kliva ur? Eller kommer han bara... liksom... slappna av i det varma vattnet? Uuh!

New York!

Det är sent, eller tidigt, vad som helst. Jag ska sova snart, jag vill bara säga att New York uppfyller de fiktionella förväntningar, de föreställningar som är produkter av fantasier och fenomen som jag fört med mig. Vi var på en båt, en gammal krigsbåt som nu är en klubb på västra hamnsidan, och den var rostig och full av människor och rep och spikar- baren var i en hytt och maskinrummet stog öppet. Allt var så bra som man kunde tänka sig - jag hade just skickat ett babblande sms till José om lifvets förträfflighet när DJn plötsligt slängde på "the Thong SOng"! Haha, what the fuck!? Men det gjorde inget, eller det gjorde det visst, men det är inte poängen - poängen är att det var vårvarmt, nästan sommarvarmt, och vi vandrade hemåt längs 24e gatan. På andra sidan floden såg vi New Jersey, och innan vi gick hem åt vi ägg och bacon på Tom's Diner. Vi bor i New York - det är faktiskt fenomenalt. Gonatt!

Krishna; Jesus; Buddha; Mohammed; Lao-Tse; Joseph Smith; Sea-Man - AWAY!

Sweet! Super sweet!! Allas favoritdåre, David Blaine, ska bo i ett akvarium i en vecka utanför Lincoln Center, tio minuter hemifrån mig! Ja, Blaine ska ner i en liten glaslåda fylld med vatten, där han ska guppa runt i sju dygn, medan han matas flytande föda genom ett rör! Bwahaha! Akvariet ska vara oinhägnat, så New Yorkare kan "interagera" med Blaine (dvs "touch the aquarium", som det står) - och det är ju där det blir så roligt! David Blaine - ett akvarium - New York: det kan inte bli annat än spektakulärt! Förstå alla vansinniga människor som kommer försöka klättra in för att de tror att de är fiskar, eller alla som kommer olla glasväggen, moahaha... För att inte tala om de horder av människor som redan nu sitter hemma och försöker komma på sätt att krossa akvariet och släppa honom fri!

Frågan är nu: kommer det komma en massa blainetologer till hans försvar?

Och kommer the Super Best Friends att ta detta tillfälle att äntligen oskadliggöra deras nemesis?

Så många frågor! Den första maj får vi svaret!

(ett litet tillägg)

gällande gårdagens post: efter att ha sett den här skylten:

förstår jag nu att det bästa sättet att hantera hotfulla crackpundare kanske inte är att fly i en taxi, utan att istället dra fram sin förberedda hot-lapp, på rosa papper och skriven med gulliga snirkliga bokstäver... eöhh?

kniv vs. atombomb

Det är för varmt och fint för att skriva! Alltså, inte så att jag har blivit en hippie och slutat bruka elektroniska apparater för att istället sitta och sörpla maskrosvin i Central Park, utan snarare att det är så soft med våren så jag glider bara runt och upplever inget spekakulärt och bloggbart. Det är bara sol och mojs. Sen sitter jag uppe hela nätterna och klipper filmen - inatt traskade jag hem från skolan vid kvart i fyra, och konstaterade att kvarteren runt min skola inte alls är behagliga på natten. Det är lätt att glömma att den ligger bredvid harlems största crackhorepark när man går dit på dagen, men man påminns snabbt när man traskar hem längs Amsterdam Avenue mitt i natten. Till slut stoppade jag en taxi, vars chaufför utbrast "Kompis, kompis, du inte gå i de här kvarteren vid den här tiden - micket farlig!", men jag sade bara "Äh, det här är mitt hood, jag är bara för trött för att gå", innan jag blev avsläppt utanför I-House och sprang upp och gömde mig under mitt täcke med en skål trygga ramen-nudlar.

Annars inte micket, kompis... Colin Powell var här och höll tal förra veckan - det var inte så spektakulärt som jag hade hoppats. Inga agenter med hörselsnäckor i öronen, inga shoot-outs, inga shout-outs - ingenting maffigt alls faktiskt. Men han var ganska tjock. Och han nämnde ändå att han hade varit ansvarig för 20 000 atombomber, vilket fick knivmördarna runt City College att plötsligt verka ganska tama.

Jaja... det är fortfarande fint ute, så jag ska ut och hitta på nåt nu. Hörs sen!

upplopp, oy vey...

I förrgår utbröt ett upplopp i Brooklyn! Ett äkta upplopp, med brinnande bråte på gatan och stora skanderande folkmassor och sånt! Ändå är det något med detta upplopp som är... tja... annorlunda. Eller vad tycker ni? När ni hör orden "upplopp - Brooklyn - brinnande bråte" tänker ni då omedelbart: "de äldre hassidiska judarna igen!"?


Tydligen hade polisen stoppat Arthur Schick, 75 år, när han körde bil och pratade i mobiltelefon samtidigt (något som är olagligt här). När Arthur vägrade kliva ur bilen arresterades han, något en annan farbror på trottoaren såg, som började skandera nån protestramsa. Snart hade alla hans polare anslutit sig, och innan man kan säga "bagel med lax" fylldes gatorna av arga ortodoxa judiska farbröder!

De krossade rutan på en polisbil, marscherade ned mot polisstationen där Arthur hade förts och skanderade "No justice no peace"! Alla polispatruller i stan kommenderades dit, och hela situationen blev... tja... knasig.

Jag menar liksom inte att downplaya upplopp alls, det är bara det att... tja, titta på bilden här under. Där står en av poliserna framför polisbilen med den krossade rutan, bakom henne står trehundra arga hassider, men hon ser inte helt skräckslagen ut tycker jag...

"Oh no. Seriously. Iiiih. Help me. Aaaah." Haha! Jag gillar hur alla i bakgrunden står beslutsamt med armarna i kors - värsta skivomslaget! Håhåjaja, man skulle varit i Brooklyn...

Vad är grejen med gossekräk?

Ja, inte kräk som i "as" eller så, som det lille fettot på tunnelbanan förra veckan, utan kräk som i "bluhärgh!", ni vet. I helgen jobbade jag igen, och en liten spillevink på kanske sex-sju år traskade runt med en strut snask. Jag stod ju där och försökte få folk att gå med på att titta på mina tråkiga trailers, och han var mycket imponerad av min touch-screen och stod bredvid och betraktade allt storögt. Plötsligt tog han ett kliv framåt, frös till alldeles stilla i en millisekund och utbrast sedan i ett "Glaarrpphhhbblll" medan en dags ansamling av snask och läsk forsade ur honom, i min riktning, som vore han en särdeles mäktig liten gejser. Min arbetskamrat Kyle sade "little kid puked - see ya!", och pilade ut innan jag ens han säga "uäck!". Alltså stod jag där ensam med kräkstanken sakta letandes sig in i mina näsborrar - och jag kunde inte smita själv eftersom alla våra flotta datorer var oskyddade mitt på golvet (hallå, det är New York - om jag vänder mig om i en minut så är de puts väck).

Samtidigt stod grabben kvar, och det är här det blir intressant: han uppvisade ingen ånger alls, ingen skam, inget obehag inför den jättepizza han placerat framför mina fötter som en offergåva. Snarare såg han ganska nöjd ut, han stod kvar och betraktade sitt verk med vad jag tror var en antydan till ett hånflin. Sedan, som för att bevisa sin poäng, hostade han upp en minikräkning till, som den bildliga pricken över det avlånga "i" som redan rann nedför golvet, och marscherade sedan nöjt iväg till mamsen och pappsen. Det var, i all sin vedervärdighet, lite intressant - han hade ännu inte drabbats av kräkningsskammen! En dag kommer även han sitta instängd i sin egen garderob, huttrandes av köld och absintfrossa medan han kräks i sin tvättkorg - och även han kommer känna skam och ångest den dagen (eller snarare dagen efter) - men den dagen har ännu inte kommit, och han är fortfarande lyckligt ovetande om spyans sociala konsekvenser. Vilket tursamt litet as.