dubbel-aaaaaw!

Mina damer och herrar: som motvikt till rått-asen från igår ger jag er deras naturliga dödsfiende - spelandes piano!



Åh, jag är en sån TANT!

Jag hjärta NY! Om "jag" är "råtta", alltså.

En kortis bara: igår natt skedde ett uppror på Taco Bell-en i Greenwich Village, vid 4e gatan och 6e avenyn. Det var inte personalen som revolterade, ej heller kunderna. Nej, det var ett stort gäng med råttor som slutligen bestämde sig för att de hade tröttnat på att smyga bakom skåp och väggar - och helt sonika alldeles plötsligt tog över restaurangen! Eftersom jätteråttorna kilade runt som de ville inne i restaurangen när de anställda kom för att öppna på morgonen, fanns väl inget val förutom att stänga... och vänta på cirkusen som följde! Nu står folk och trängs där nere för att kika in och kolla på råttorna, som har världens rått-party och kör så det ryker! Se dessa videoklipp!






Men det allra roligaste är ju hur folk reagerar - se detta klipp och lyssna på tanterna som bara "Oooh lord, look at'em scurry!" och jamaicanen som hejar på dem!

storebror ser dig... från sitt luftskepp

Ni har säkert inte hört om det, men det har varit mycket ståhej i New York de senaste månaderna över ett domstolsfall gällande New York-polisens videoinspelnings(o)vanor. Kort sammanfattat är det så här: det började läcka ut mer och mer att polisen här videofilmar, tja, en hel del. Små dolda "lip stick cameras" som poliser hade fästa vid sina uniformer spelade in mycket material under demonstrationer och liknande. Och det var där det började gå haywire - många civilrättsgrupper menade att det var olagligt att spela in bildmaterial när inga brottsmisstankar förelåg - och förra veckan fick de rätt av domare Charles S. Haight Jr., som just menade att polisen har rätt att videofilma aktiviteter som misstänks vara brottsliga, men att de aldrig får dokumentera politiska sammankomster eller yttringar (läs: antikrigsdemonstrationer) enkom för ansiktsdokumentationens skull.

Så i kölvattnet av detta har nu en videosnutt släppts, som visar hur NYPD filmade demonstranter under den augustivecka 2004 när republikanerna hade sitt konvent i NY. Jag minns det väl - jag och Carmen hade just flyttat hit, och det var mycket ståhej - inklusive en gigantisk demonstration med flera hundra tusen deltagare (kanske minns ni - jag tror det rapporterades flitigt om det i Sverige också). Så anyway, de augustidagarna var det mycket... livat i staden hela tiden; varje dag hade en ny demonstration eller stödkonsert eller nåt. Och då filmade polisen som vore de Stanley Kubrick som tvingade till sig 127 tagningar av Shelley Duvall när hon skriker! Kameror överallt, tusentals timmars material... självklart blir folk apeshit över sånt här, då amerikaner inte gillar att vara övervakade (eller så kanske de gör det, eftersom de väljer presidenter som ratificierar övervakningsplaner av orwellianska mått).

Anyway, så nu till poängen med denna post: videosnutten! Den är filmad från en zeppelinare (!) och visar hur polisen filmar några folk i central park som lägger sig ned och stavar "NO" med sina kroppar, sedan glider den över till att filma några tjejer som ligger och solar och uppenbarligen inte har något alls med det hela att göra. Det hela ser faktiskt rofyllt ut... tja, förutom det där krigs-siktet i kameran, som får det att se ut precis som de där snuttarna man sett av irakiska byggnader precis innan de sprängs i luften av en missil. Men det guppande luftskepet får uppenbarligen många att bli glada, då man ser hur de tittar upp mot det och ler. Ja, man ser hur de ler. Och sedan händer det: kameran zoomar ut tills man är uppe över halva jämra Manhattan! Det är en så bisarr zoom så det är helt stört! Enemy of the State! Det hela görs möjligt av NYPDs nya BlimpCam (R), som utvecklats av Fuji. Jag har aldrig sett nåt liknande. Sen glider luftskeppet iväg ner till Union Square och filmar några fler demonstranter där. Det är verkligen värt att se hela snutten, om inte annat så bara för att inse hur mycket storebror faktiskt kan se. Gulp!

Videosnutten finns här.

Dear producer Gabriel Sedgwick/get well soon

Ahhh... nyss inkommen efter en snöstormspromenad (det är visst katastroftillstånd i resten av delstaten eller nåt, men här i stan märker man bara att det är halt och kladdigt och ondskefullt) möttes jag i min brevlåda av dels en massa headshots från skådisar (jag producerar en kortfilm åt min kompis Chris just nu - brevlådan svämmar över av massa underliga bilder) men viktigare: Beatsurgeons nya cd! Först och främst: omslagsdesignen är nog den bästa någonsin - som ett lyxigt avlångt kuvert i hårdpapp som både kan postas och säljas som vanligt.




Grymt snyggt. Just nu ligger jag på spår 4, men kan redan ganska lugnt säga att alla borde ha den. Alla säger jag! Jag ska se till så varenda nisse i Harlem lyssnar på den här innan månaden är slut...

På tal om headshots, det finns alltid en specifik del av dem som är ganska roligt! För er som inte vet vad jag talar om just nu: ett headshot är en skådespelares standardformaterade resume. Det är ett dubbelsidigt A4 - på ena sidan ett stort foto och på baksidan skådisens CV. Här är två exempel från nätet:






Anyway, poängen är att längst ner på CV:t så listar alltid skådisar "special skills". Det är precis vad det låter som, man listar talanger som kan vara bra för vissa sorters roller, som "talar flytande franska", eller "van ridare", eller "professionell skytt", eller "kung fu-specialist". Bra så. Men vissa skådisar listar special skills som är så mysko! Några exempel på special skills som jag fått in hittills:

• bike riding
• wears glasses
• girl scout
• yoga
• cartoon drawings
• have passport
• funny
• black tie (va?)
• disco dancing
• National Anthem singer
• backgammon
• golf club maker
• Swedish
  
• extensive travel in Europe
• comfortable with senior citizens (detta är min favorit!)
• wallpaper removal
• DVD/VHS horror film collection
• fondness for video games: Sega/Nintendo/Sony
• tank driver (whoa!!!)
• bar owner (bästa skillen någonsin!)
• camel riding
• smoking cigars
• sarcasm
• movement

Jag vet inte om "wears glasses" eller "movement" verkligen kan räknas som en special skill, men att kunna köra stridsvagn eller rida kamel måste ju respekteras! Jag älskar skådespelare; de väljer ett så hårt och otacksamt jobb och sliter och sliter för knappt några pengar alls, för de tror verkligen på vad de gör, och när de gör det de gör bra, då är det nästan det finaste man kan bevittna. Men för att balansera denna kärlek bara litegrann och ge er ett hum om hur det ofta funkar med dessa special skills i verkligheten: jag ringde upp killen med "Swedish" som special skill, för jag tyckte det var roligt att en svensk sökte.

"Hej hej", sade jag i telefonen.

"Uh... hi", svarade han.

"Kan vi prata svenska?", frågade jag.

"Huh?", sade han.

"Oh, I'm sorry", sade jag, "I thought you spoke Swedish. It's listed as one of your skills."

"Oh yeah", sade han, "well... it's more like... I can do a Swedish accent! Like this [här börjar han tala som svenska kocken]: 'vi tejk thi mitball and put it in thi sauce! Bork bork bork!"

"Yeah...", sade jag.

mer August

Jag vill bara snabbt dela med mig av en kort August the First-uppdatering: vi har också kommit in på Atlanta Film Festival, och mer viktigt, på AFI Dallas, alltså det amerikanska filminstitutets nya flaggskeppsfestival! De kontaktade oss igår och bjöd in filmen till tävlan; första pris är 200 000 kronor, plus äran, serpentinregn och massa... öh... snask. Nice! Det är ju lite lustigt att vi tycks så framgångsrika i Texas - Lanre kommer besöka delstaten två gånger under loppet av tre veckor, hehe. Varför AFI förlagt sin festival dit vet jag inte - det är dess första år så den har inget "rykte" än, den är shining new kachinng, men AFI har ju ett solitt rykte så det blir nog bra. Nu ska jag gå och öva på mina cigarrökningsmoves. Hej!

Texas here I come!

Läsare med synnerligen välfungerande synapser kanske drar sig till minnes hur jag förra året i en bloggpost nämnde att vi väntade på svar från South by Southwest gällande huruvida August the First hade kommit in. Well, som flera av er redan vet så kom vi in - wee - och jag ska alltså åka till Austin, Texas i början av mars! Yeeeee-haw! SXSW är en av USAs bästa festivaler för independentfilm, och det ska minst sagt bli en fantastisk upplevelse att glida runt där som producent med cigarr i munnen och bara "why my dear, there's always room for floozies in my films", som Bender säger i sin jacuzzi. Mulberry Street ska visas där också, så jag hoppas kunna svänga några bägare med de astrevliga Adam (producent) och Vonia (skådespelerska), som jag mötte när Andrea var här och bodde hos dem i höstas - och om de inte kommer, kanske träffa de enligt utsago mycket sympatiska Jim (regissör) och Linda (producent) - både Andrea och Josie har träffat dem och talar synnerligen varmt om dem. Mmm... hobnobbing...

Jaja - kul ska det bli i alla fall! Det är en riktigt bra festival och jag är mäkta stolt... nöjd... bra.

Phil: elakt fyllo eller bara inkompetent?

Så mycket för "early spring"... igår var vinterns kallaste dag hittills, och idag och imorgon ska bli ännu värre. Härligt nog spenderade jag gårdagen stående på ett skyskrapetak i den brutalt kalla och hårda vinden; tankar på att strypa den håriga och feta lilla råttan det enda som värmde mitt sinne. Eller det är inte riktigt sant - mitt sinne var faktiskt ganska varmt, den bedövande kylan till trots. Jag var där med ett litet team från en av långfilmerna som Killer klippte när jag var där i höstas; de behövde filma några pick-ups (alltså bilder som man inser att man behöver när man sitter och klipper och egentligen redan har avslutat filmningen) och ringde trevligt nog mig för att se om jag kunde hjälpa till. Aldrig den som tackar nej till dollars ställde jag självfallet upp, och det är jag glad för av många skäl. Istället för ett stort filmcrew på 30 pers, som jag hade väntat mig, var vi ett mycket kompakt gäng: regissören, filmfotografen, kameraassistenten och jag (producenten Katie kom senare också). MAO var jag rätt i orkanens hjärta hela tiden, så att säga, vilket förstås var roligt! Vi stod som sagt uppe på taket på en skyskrapa i snålblåsten och filmade Manhattansilhuetter - West End Avenue anno 2007 fick låtsas vara Park Avenue anno 1949 (enligt regissören Tom, som jag antar gjort sin research, funkar det faktiskt mycket bra). Det var så kallt att vi nästan fick panik - minus 10 grader känns verkligen som minus 40 när man är högt uppe och träffas av den ostörda vinden, och våra käkar slutade faktiskt fungera ordentligt efter ett tag (!sant, vi upplevde alla den obehagliga känslan av att bara sluddra och inte kunna forma ord ordentligt... värsta kavapartyt) - men när man står högt högt upp, inga byggnader som skymmer, och ser Chryslerskrapan tändas upp i midtown och flygplanen sakta glida in mot Queens medan solen sjunker samtidigt som det ljudliga surret av 35mm-film rullar fram i kameran... man, det finns knappt nåt bättre. Kroppen värker men själen är lycklig.

Sedan åkte vi ut till sagda Queens, traskade ned till vattenkanten vid East River och filmade Queensboro Bridge - nu i kompakt mörker men med både Chryslerskrapan och Empire State Building blinkandes på andra sidan vattnet. Själv tänker jag förstås mest på den berömda scenen i Manhattan när jag ser den bron, men den är faktiskt ännu vackrare från Queens, eftersom hela ön breder ut sig framför en (jag tittar ju hellre på Manhattan - ön alltså, inte filmen - än Queens vilken dag som helst).


Sedan var vi klara, och jag promenerade hemåt i kylan genom Central Park; folk passerade mig infläkta i sjutton lager kläder och såg arga ut, men jag var bara glad. Det är lugnt, Phil, det gör inget. Vi gör alla fel ibland.

Skogsmurmeldjuret har talat!

Idag gläder vi oss alla här i Amerikatt! För första gången sen 1999 såg inte Phil sin egen skugga! Våren kommer snart!

Jag talar förstås om den uråldriga tradition känd som "Groundhog Day", antagligen mest känd för en svensk publik genom den suveräna Bill Murray-filmen med samma namn. Här är dock Groundhog Day - den andra februari varje år - ett fenomen, något som hamnar i alla tidningar i hela landet. Jag vet att ni tror att det hela är ett "skämt" - alltså ett slags kollektivt skämt, ungefär som jultomten, eller Sam Brownbacks presidentkampanj hittills - men det är inte riktigt så enkelt. Här hanteras nyheten om Phils skuggreaktion som en riktig nyhet - det är en riktig nyhet - eftersom vi alla vet att den därmed otvivelaktigt meddelar huruvida våren kommer nu eller om sex veckor. "Bucking a trend, Punxsutawney Phil doesn't see shadow", skrev CNN.com på sin förstasida i fetstil för några timmar sen. "Early Spring! Phil sees no shadow" skrev Foxnews. Så vem är då denne Punxsutawney Phil, USAs hårigaste och mest välkände meteorolog?

Phil är ett skogsmurmeldjur, enligt uppgift över 120 år gammal, som bor i Punxsutawney, Pennsylvania. Hans högst remarkabla ålder är effekten av att han varje sommar matas med "skogsmurmeldjurelixir" (nej, jag hittar inte på det här) som magiskt förlänger hans liv med sju år. Häxkraft! Anyway, varje år, den andra februari, åker tusentals människor till den lilla staden Punxsutawney för att glo på Phil när han, tidigt på morgonen, kryper ut ur sin håla för att... öh... käka frukost kanske? Kolla läget? Hur som helst: han kryper ut, men om han får syn på sin egen skugga så vänder han tillbaka in i hålan. Det betyder att vintern fortsätter i sex veckor (nej, jag hittar inte på det här säger jag ju). Ser han inte sin egen skugga, utan fortsätter på sin lilla promenad, betyder det att våren snart är här. Vad för effekt de tusentals människor som samlas utanför hans jordhåla och snattrar har för effekt på hans promenadlusta tycks ej dokumenterat...

Det första dokumenterade Groudhog Day-firandet är från 1886. Det bestod då av att ett gäng farbröder från Punxsutawney samlades på en kulle för att äta skogsmurmeldjur. Då det hela blev ett mycket uppskattat årligt festinslag (vilket är förståeligt - vem skulle inte vilja ha skugsmurmeldjursskiva!) började fler och fler människor samlas för att äta de små liven (NEJ jag hittar inte på det här säger jag!). Detta beblandades snart med en gammal tysk tradition att förutspå väder medelst gnagare, och därefter var steget förstås inte långt till att börja tillbedja Phil och stå och vänta på att han skulle krypa ut ur sitt bo. Fast på den tiden hette han "Br'er Groundhog" - han döptes senare om för att ära Kung Philip (ej Philip II av Spanien, utan snarare Metacomet, hövding av Wampanoag-indianerna - och refererad till som "King Philip" av de amerikanska nybyggarna).

(Phil hålls upp av en medlem ur skogsmurmeldjursällskapet idag, till folkets jubel)

Phil förutspår mycket sällan - endast i 13% av fallen - en tidig vår. Alla hans dokumenterade prognoser följer här:

• 2007: Early spring!
• 2006: 6 more weeks of winter
• 2005: 6 more weeks of winter
• 2004: 6 more weeks of winter
• 2003: 6 more weeks of winter
• 2002: 6 more weeks of winter
• 2001: 6 more weeks of winter
• 2000: 6 more weeks of winter
• 1999: Early spring
• 1998: 6 more weeks of winter
• 1997: Early spring
• 1996: 6 more weeks of winter
• 1995: Early spring
• 1994: 6 more weeks of winter
• 1993: 6 more weeks of winter
• 1992: 6 more weeks of winter
• 1991: 6 more weeks of winter
• 1990: Early spring
• 1989: 6 more weeks of winter
• 1988: Early spring
• 1987: 6 more weeks of winter
• 1986: Early spring
• 1984-85: 6 more weeks of winter
• 1983: Early spring
• 1976-82: 6 more weeks of winter
• 1975: Early spring
• 1971-74: 6 more weeks of winter
• 1970: Early spring
• 1951-69: 6 more weeks of winter
• 1950: Early spring
• 1944-49: 6 more weeks of winter
• 1943: No appearance
  
• 1942: Partial shadow
• 1935-41: 6 more weeks of winter
• 1934: Early spring
• 1903-33: 6 more weeks of winter (trettio år i rad! Man...)
  
• 1902: Early spring
• 1901: 6 more weeks of winter
• 1900: 6 more weeks of winter
• 1898: 6 more weeks of winter
• 1890: Early spring
• 1887-88: 6 more weeks of winter

Sammanfattningsvis gläder vi oss alla - vanligt folk över hela landet (och Kanada, där man också nervöst följer Phils humör) och de 15 000 personer (!!!) som i år reste till Punxsutawney för att kolla in Phils morgonrutin - över det faktum att våren snart är här! Tack, Phil.