Ladies Love Cool Gabriel (Klister: 1 - Gabriel: 1)

"The ladies in the corner would like to buy you this beer, sir", sade servitrisen.

"Höh?", sade jag.

"Mreh?", sade Sandra, som satt bredvid mig.

"Those ladies...", sade servitrisen och pekade på tre söta tjejer som satt vid barnens hörn, "the beer is on them".

Jag smuttade tacksamt på min fina gratis-öl medan jag försökte lista ut vilket bisarrt sorts parallellt universum jag hamnat i, där allting uppenbarligen var upp-och-ned och bak-och-fram. Skulle jag snart träffa Evil Gabriel med mustasch, skaka hand med honom och därmed låta materia och antimateria mötas och universum förstöras? Knappast. Skulle tjejerna visa sig vara anställda av bryggeriet i fråga, och ha som jobb att gå på olika barer och bjuda folk på öl? Jajemen! Och det var inte dumt det heller. Grymt jobb, för övrigt - de får glida runt på schyssta ställen och bli bästisar med folk, bara "du ser minsann lite törstig ut, ska du inte ha en frostig Kirin Ichiban kanske?" - vilket det för övrigt hann bli tre stycken innan mina nya bästisar drog sig vidare för att förgylla någon annan kroggästs liv. Men ändå: LL Cool G...

Sandra, ja! Hon har nyss anlänt i vår fina stad, där hon strax ska positionera sig i Williamsburg och leka hipster med alla andra rika barn i två månader. Det är så roligt att hon är här, vi ska traska i parken och sjunga visor och blåsa såpbubblor och ha oss i den nya fina vårvärmen.

Innan de tre änglarna uppenbarade sig i baren hände för övrigt något annat lika fantastiskt. Under de dagar som gick sedan jag gjorde en Elmyr och påstod mig vara webdesigner satt jag hemma och svettades framför all kod, som rusade fram förbi mitt huvud likt en irriterande Matrix-trailer. Samtidigt gjorde jag en lista över allt som behövde fixas/ändras på sidan - och den listan blev bara längre och längre. Till slut fattade jag ett beslut. Jag ringde mina nya chefer och stämde möte. Denna gång beslöt jag mig för att inte ens se åt Oscarns håll, för att undvika sinnesberusning och hålla huvudet kallt. Vi slog oss ned vid deras arbetsbord.

"Well", sade jag, "jag har nu gjort en lista över alla förändringar jag vill genomföra på sidan. Det är en mycket lång lista."

"Ja, vi trodde nog det", sade 'Eleonor'.

"Det bör vara en mycket lång lista. Det bör det verkligen.", sade hennes dotter.

Jag tog ett djupt andetag. "Ja... och nu är det så att jag, efter mogen eftertanke, nått slutsatsen att det vore bättre att... att bygga hela er hemsida från scratch. Att börja helt från början."

De stirrade båda på mig.

"Ja, alltså...", fortsatt jag, "jag ser så många brister att jag tror det kommer ta längre tid att städa upp i den nuvarande sidan snarare än att göra en helt ny - som då kan bli mycket bättre än vad en 'uppdaterad' version av den nuvarande sidan skulle kunna bli. Och jag tror inte att jag är rätt person för jobbet."

"Nähä?", svarade de. "Men du är ju webdesigner. Varför ska inte du göra det?"

"Mjö... jo, visst är jag en ganska duktig webdesigner", ljög jag, "men att bygga en sida från start kräver någon som har detta som yrke, som vet helt och hållet vad han eller hon pysslar med. Jag vore rätt man för små uppdateringar, men inte för ett sånt här jobb."

"Hm", sade de, "det var tråkigt att höra."

"MEN", fortsatte jag, "jag har ett förslag. Jag må inte vara rätt person att koda en ny sida, men jag är absolut rätt person att överse hela projektet. Jag kan vara producenten, så att säga, och anställa en webdesigner som kodar sidan. Men jag har ansvar för hur den ska se ut, vad som ska finnas där, etc. Jag tror jag har en bra aning om vad som vore bäst för er organisation, och jag tror det vore ett misstag att ge det här till nån tekniknörd som saknar den övergripande blick som krävs. Jag kan ha den blicken!"

"Gabriel", sade chefen, "this is music to our ears. That is absolutely how we will do it."

Ka-CHING! Jag är ett sånt PROFFS! Fatta att jag blev anställd för att göra ett jobb som jag är helt okvalificerad för - bara för att en vecka senare lyckas bli befordrad till ett jobb som jag faktiskt är kvalificerad att göra! Det är ju helt unheard of (om man inte jobbar inom politiken alltså)! Och det bästa är ju att jag verkligen menade vad jag sade: de borde helt klart göra en ny sida, för deras gamla är rutten ända in i själen! Och jag kommer kunna göra ett asbra jobb som projektledare - bara stå bakom en webdesigner och liksom "hm, ja, kan du kanske ändra den där färgen från lila till mörkblått... mm, fint... och så byter vi typnsitt där... bra, fint"! He he he! Eller detta är ju inte helt sant - jag ska utveckla en helt ny design och många nya koncept för den, och har redan börjat jobba en hel del på det. Men det kräver ju bara fantasi och begåvning - två saker jag har! Ahhh, riktiga förvärvade kunskaper är ju överflödiga, det har jag alltid hävdat...

Så, det ordnade sig ju ganska bra ändå! Jag är nöjd och de är - hittills - nöjda. Fint så. En gammal dam och tre barpinglor på samma dag. LL Cool G...

Klister: 1 - Gabriel: 0

Oscarsstatyetten var tyngre än vad jag förväntat mig, och mer matt. Jag smekte dess skalliga och gyllene huvud och gav ifrån mig ett spinnande ljud. Den kalla metallen kylde snabbt mina fumlande händer - åh, som jag väntat på detta ögonblick. Dessvärre befann jag mig inte i The Kodak Theater i LA, utan snarare i en oerhört flådig våning på upper east side, och Oscarn var från 1956. Den tillhörde lägenhetsinnehavarens make, och medan hon befann sig i köket kokandes te (eller thé, för våra lite mer flärdfulla gäster) passade jag på att dra fingrarna över den nakna guldkroppen. Jag kunde också glädja mig med att jag, när jag väl kammar hem min första Oscar, inte kommer slösa de där första fyra-fem sekunderna på att stå och väga den i handen. Ni vet, när någon vinner sin första Oscar går han eller hon alltid upp på scen, kramar om prisutdelaren, tar emot guldgossen ur dennes hand och står sedan alltid och liksom gungar den lite i handen, begrundandes den icke föraktliga tyngd som detta objekt äger. Det kommer jag slippa göra - istället kan jag bara självsäkert grabba tag i den och börja leverera mitt tal omedelbart, som vilket Oscarsproffs som helst. Försprång Gabriel...

Anyway, jag befann mig där av ett skäl. Låt mig först ge lite för berättelsen nödvändig bakgrund:
De senaste dagarna hade jag sakta ålat mig framåt i en intervjuprocess för att arbeta som assistent och associate producer åt regissören Brett Morgen, mannen bakom filmer som The Kid Stays in the Picture (som Andrea lustigt nog skrev om förra veckan) och Against the Ropes. Brett Morgen är en suverän regissör, och jag ville verkligen ha detta jobb. Med rekommendationer från Killer tog jag mig framåt i det hänsynslösa serengetiliv som är arbetssökande, och skulle till slut ha min slutliga intervju med Brett själv. Det hela gick fint, det kändes som att vi hade fått tycke för varandra, men för att göra en plågsam historia kort slutade det hela mycket snöpligt när det visade sig att han ska flytta hela sitt kontor ut till en ö i skogen. Det dagliga pendlandet skulle ta mig över fem timmar, och hans generösa förslag om att förse mig med bil sket sig eftersom jag aldrig ens kört Sega Rally. Surt sa filmräven! Så efter denna inledning på dagen kände jag en viss... aggression mot min omvärld, parat med en desperat längtan efter dukater.

Lyckligtvis hade dock en mycket god vän (jag anonymiserar fritt i denna post av omtanke för min arbetssituation) ringt mig några dagar innan och rekommenderat mig att ringa ordföranden/presidenten/högsta hönset för en viss författarorganisation här i New York. Min vän sade att de kunde ha användning för mina talanger, men undvek att precisera just vilka talanger det var frågan om. Nåväl, eftersom jag inte har särskilt många ändå tänkte jag att det nog skulle visa sig. Jag hade ringt denna höga höna -som också valt att på telefon undvika att gå in på vilken av mina talanger det var de hoppades kunna utnyttja - och bokat en liten intervju alldeles efter detta så misslyckade Brett-möte, och full av missmod och ekonomisk panik begav jag mig alltså in i ovan nämna upper east side-lägenhet, utan att ha någon aning om vad som väntade.

Vad som väntade var ett möte med ett par synnerligen charmiga damer - intelligenta och spirituella. Vi satte oss ned för att diskutera just hur jag kunde vara dem till hjälp. Efter lite tedrickning och chit-chat kom så äntligen chefen - vi kan kalla henne Eleonor, en mycket vacker dam i sjuttioårsåldern - fram till vad de vill ha ut av mig.

"Vår hemsida är i dåligt skick. Vi behöver omstrukturera den, ändra lay-outen, lägga till information. Kort sagt: vi behöver en webdesigner. Är du en webdesigner, Gabriel? Name your price."

Vad det som sedan skedde beror på vet jag inte riktigt säkert; jag tror det kan ha varit en kombination av ovan nämnda ekonomiska desperation, purkenhet över det missade jobbet, och själslig berusning efter att ha smekt en Oscar. Oavsett skäl hörde jag i alla fall min mun svara "Ja, jag är en webdesigner."

"Vad säger du, mun?!!", tänkte min hjärna. "Tyst, hjärna, och skicka en signal åt mig att le!", tänkte munnen snabbt tillbaka. Vilket hjärnan lydigt gjorde, och munnen log lätt nervöst medan hjärnan försökte processa den efterföljande diskussionen om just vilka tekniska förändringar som behövde göras. Sedan gav den kroppen order om att stå upp, räcka ut handen och på det mest självsäkra vis skaka den. Och sedan åkte jag hem - som anställd webdesigner. Problemet är förstås att jag vet lika lite om webdesign som jag vet om bilkörning. Väl hemma satte jag mig framför datorn och tittade förbryllat på den myriad av PHP-kod som utgjorde sidan. Då och då slog jag lätt nervöst på mellanslagsknappen, eller rörde lite vid musen för att bryta skärmsläckaren.

Men hellre än att ge upp, lägga mig ned på rygg och spela död valde jag till slut motsatt teknik - jag laddade hem såväl Dreamweaver 8.0 som Dreamweaver for Dummies, och har nu framgångsrikt genomfört den första av de önskade hemsidesförändringarna. Woo-ha! Kanske är det här med att vara webdesigner ungefär som vad Cannonball Adderley säger om att vara hipp: "It's not a fact of life, it's a state of mind". Kanske måste jag bara bestämma mig för att vara webdesigner för att vara det!

...

Dessvärre kom jag just nu när jag skrev detta på att Cannonball dock sade motsatsen: "It's not a state of mind, it's a fact of life". Dammit! Det som passade så bra... Med andra ord, hur detta går vet ingen än. Men jag tror att det kommer sluta som en intressant berättelse för framtida generationer. Den som lever får se.

Alarm will sound!

"SATAN! WE BANISH YOU FROM THIS TOWN!"
"Oooioooo-SaaaAATAN! Ooooohh"
"I am the mayor - BEGONE SATAN - of a small town... in Florida!"
"We banish you! We are a small town, only 2.4% latino, and most of us are protestant. WE BANISH YOU! We have a small... bakery."

Dessa rader sjöngs, med stor övertygelse, av Alarm Will Sound - ett fantastiskt band som Audrea i all sin klokhet köpt (snorbilliga studentpris-)biljetter åt oss att gå och se i Carnegie Hall idag! Jag hade aldrig ens varit i Carnegie Hall, så det var roligt bara det - men det viktiga var ju denna fantastiska orkester (ja, det är en orkester - tekniskt sett i alla fall. I själen är de ett band) som jag bara hört knapphändigt innan. Texten som citerades här ovan kom från verket "Paper Trails", av Stefan Freund - ett nyskrivet tjugo minuter långt stycke om - true story - en borgmästare i Inglis, en liten stad i Florida, som i November 2001 klubbade igenom ett dekret som bannlyste Satan från stadens gränser.

"Satan, ruler of darkness, giver of evil, destroyer of what is good and just, is not now, nor ever again will be, a part of this town of Inglis," Mayor Carolyn Risher says in a proclamation, which was issued on official town stationery. (från CNN, januari 2002)

Gruppen består av nitton musiker som spelar en relativt klassisk instrumentuppsättning med stråkar, bleckblås, slagverk, flygel etc (ja, klassisk förutom deras "hyper marimba", som är en marimba körd genom ett delay och en tubförstärkare).


Förutom ovanstående verk spelade de även utsökta stycken av bland andra John Adams (som jag för övrigt såg i publiken!) MEN, viktigast av allt, de spelade en mängd stycken av Aphex Twin och Autechre!


Den surrealistiska upplevelse som det är att lyssna till Aphex Twin-låtar framförda alldeles perfekt av en klassisk orkester, i Carnegie Hall, låter sig inte fångas i text. Eller om det gör det så kräver det åtminstone en mer begåvad skribent än vad denna blogg har att uppbjuda. Hur som helst, för att ni ska få ett hum om hur det låter postar jag här två musiksnuttar: Dels Aphex Twins originalversion av "4", och dels Alarm Will Sounds version av den.

http://www.last.fm/music/Aphex+Twin/_/4

http://www.alarmwillsound.com/streams/Four.m3u

Då får man också betänka att detta är ett av Aphex Twins mest lättillgängliga verk. Orkestern kastade sig även ut i några av hans mer vansinniga äventyrslåtar, såna som låter som en vaggvisa körd baklänges genom ett hostfilter från ett Rumänskt krigslaboratorium för ljudforskning. Det liknade inget jag någonsin hört - det var alldeles fantastiskt; den bästa konsert jag varit på på flera år. Allt som allt, en mycket bra söndag i en mycket bra stad.

back again

Woo-ha! Efter en intensiv och oändligt rolig vecka är jag nu tillbaka i New York, där vintern aldrig släpper sitt isande grepp om oss stackare. PS: Phil, du är ett as! Annat var det i Austin - sommarvarmt både på dagar och nätter, stadens stora gator avstängda för biltrafik (!) under festivalen, så att alla vi besökare skulle kunna knata runt utan att bli störda av motorister. Det låter kanske inte så maffigt, men betänk att Austin är ungefär lika stort som Stockholm, och sen tänker ni att polisen stänger av Sveavägen och Kungsgatan för att man ska få flanera på dem. Mycket bra! Kortfattat kan veckan sammanfattas som en succé - jag har träffat grymt mycket trevliga och intressanta människor, lärt mig tokigt mycket, och vi har äntligen knutit en "sales agent" till filmen - alltså en LA-advokat som ska sälja den åt oss. Eeeeeexcellent...

Jag har suttit i biografer där man beställer mat och öl under visningens gång (det är ett avlångt bord framför varje stolsrad), druckit många lunchmargaritas, fått massa gratiskrimskrams, dansat en hel del, hängt med superhjältar och ballongdjur, gått på seminarier, hob-nobbat etc etc... Nu har jag fått blodad tand och vill gå på fler festivaler och bli pampered with... Åh, på tal om det: August the First har kommit in på lite fler festivaler nu, bland annat Philadelphia (fast det kanske jag redan sagt?), Minneapolis och Mendocino. Härnäst väntar Dallas, och sedan Atlanta. Synd att jag ine är rik nog att åka till dem alla... Oh well, en vacker dag...

Nu känns det som det är dags för lite chicken lo-mein från Ollies. Klart slut!

SXSW II

Sade jag att det star ett palmtrad utanfor vart hotellfonster? OK. Idag hamtade vi ut vara festivalbrickor. "Gabriel Sedgwick, Sugar Travelers, New York" star det pa min. Ahh. Vi fick flanera forbi en ko pa flera hundra pers fram till en liten lyxko under en skylt som det stod "filmmakers" pa - Gabriel vs. resten av folket, det ar sa jag vill ha det! Hm... lyxko... vad ar lattast, att jag skriver a a och o, eller aa, ae och oe? Kolla haer som ett exempel paa hur det skulle se ut om jag anvaende det senare systemet instaellet foer att bara skippa prickarna. Vilket aer laettast? Vilket ar lattast? Att lasa alltsa. Sag vad ni tycker sa anpassar jag mig.

For ovrigt har jag traffat Jim, Adam och Linda, fran Belladonna, som alla halsar sa varmt till Andrea och Josie (eller som Linda sade det: "Josefine... no, not Josefine: 'Yoo-se-feen'! We LIKE Yoosefeen!". Vi ska festa ikvall, det ska bli kul, de ar grymt trevliga! Annars ar det GRYMT varmt, ungefar 25 grader, man gar runt sommarkladd och glassar. The Lone Star State - oh yeah! Nu en snabb siesta, sedan pa premiarvisningen av "American Zombie", sedan ut. Jag tog med min kamera, men glomde - dum som jag ar - att ta med en USB-kabel, sa jag kan inte ladda over bilderna, hehe. Jag postar dem nar jag kommer tillbaka. Klart slut!

SXSW I

I vanthallen pa flygplatsen satt en biffig man i sextioarsaldern, gruffandes nat for sig sjalv. I munnen hade han en tjock, otand cigarr. Den cigarren lamnade aldrig hans mun - den forblev balanserande pa hans underlapp, latt nedtuggad timme for timme allt eftersom planet skred framat over Amerikas vidder. Val framme i Austin, fem timmar senare, klev vi av planet, han kom ut och fick antligen tanda sin cigarr. Valkommen till Texas!

Jag har just anlant till hotellet, har packat upp och ska lagga mig snart. Det ar varmt - riktigt varmt, som en svensk sommarnatt. Man gar i t-shirt fast det ar midnatt, och det finns runda kaktusar langs vagarna. Pa vag till hotellet, i en san dar shuttle bus som rymmer kanske atta personer och aker fran hotell till hotell fran flygplatsen, hande nagot som pa ett mycket effektivt satt demonstrerade att jag inte ar i New York langre. Vi hade stannat vid ett rodljus pa motorvagen, och en minivan korde upp i filen bredvid oss. Ut lutade sig en college guy - en san dar riktigt college guy som man ser i collegekomedier och som jag alltid antagit bor i Ohio, eller Oklahoma, eller var som helst - men definitivt inte i New York. New Jersey, ja. New York, nej. Sa han vevade ner rutan, lutade sig ut och stirrade pa oss.

Collegesnubben: "Heeeey! Wanna see my TITS?"

Alla i var minibuss, som uppenbarligen var fran New York, vande forvanat pa vara huvuden.

Passagerare 1 (lugnt): "What did he say?"

Passagerare 2 (fundersamt): "I think he asked if we want to see his tits?"

Collegesnubben: "Woooooh! Check out my tits! Check out my tits!"

Snubben lyfter sin t-shirt och pressar sin brostvarta mot den varma texasluften.

Passagerare 1: "Interesting."

Ljuset andras till gront. Snubbens minivan drar ivag med ett tjut.


For ovrigt sag jag mitt livs forsta stjarnfall genom flygplanets fonster nar vi just borjade ga ner for landing. Det kandes bra.

och så bär det iväg

Nu drar jag till Texas om några timmar - ska försöka blogga lite därifrån om jag får tid, men da blir det nog sana har inlagg som helt saknar a a och o, eftersom jag inte tar med min computer down there. Anyway, visitkorten är upptryckta och de tyska kulturpersonlighetsglasögonen vilar på näsroten - jag är redo. Håll tummarna för att jag får en kul resa; hörs sen, mina vänner!