"Varför luktar mina kalsonger som fish n' chips..?"

Jahapp, i vad som börjar bli en vana glömdes mitt bagage bort i nån helt annan stad än den jag ville till; denna gång London. Men whatever, whatev, wheeev liksom - nu är jag här och det ska banne mig drickas folköl på båtar och dansas till Jenz-Persons hela sommaren! Vi ses snart hoppas jag.

el casa del milky, del 2 - djuren

Katten försöker komma in i mina byxor. Japp, så är det; jag är under konstant risk att bli ofrivilligt utnyttjad av en översexualiserad katt.

Jag är nu ofrivillig delägare till Iras hund Shaft och Iras katt Kiri, och det är en cirkus utan like. Shaft är en lurvig tax som tigger från bordet, och Kiri är en nätt liten katt som... tigger från sängen. Först Shaft: att han är en snäll hund kan väl icke förnekas, men frågan är om det verkligen är just en "snäll" hund man vill ha i det här området... minnesgoda läsare minns pommes frites-incidenten med Shaft från förra året, och eftersom jag nu flyttade in i lägenheten samtidigt som Ira åkte till Grekland i två veckor, var Shaft mitt och bara mitt ansvar under 16 dagar - and it... was... hell.

Han ger sig fan på att försöka kissa på de största gangstrarnas fötter, när de står och hänger på gatorna och ser hårda ut. Han skäller och tjafsar med andra hundar (inte människor dock - hans jobb tycks bara vara att göra andra ghettohundägare arga så de kan pulvrisera mig, och sedan stå där glad med viftande svans medan min hjärna rinner ut på trottoarkanten). Att han är liten och fånig är ju redan etablerat - förra veckan stod ett gäng tonåringar och skrek "it's a RAT! HA HA HA HA!" åt oss när vi var ute. Han tigger från bordet med fuktiga hundögon - uppenbarligen har Ira inte utövat den nazidisciplin som jag avkräver av djur. Tigger de från bordet tar man fram sin lilla elpistol och bara BZZZZT, så lär de sig. Men Shaft får ju uppenbarligen mat därifrån. Suck... Men, set your fazers to 'kill'...

Sen har vi Kiri (utalas som "Kitty" på japanska). Kiri... hur ska jag säga... Kiri försöker våldta mitt ansikte. Hela tiden. På riktigt. Hon är inte steriliserad - Ira påstår att det är av "etiska" skäl och för att hon bara kommer äta hela tiden och bli fet om han gör det, men hur jävla etiskt är det att låta en hyperkåt katt sitta fast i en lägenhet hela dagarna; han är snål säger jag! - så hon vill ha sex. Massa sex. Faktum är att det är allt hon kan tänka på. Det går i treveckorsperioder: två veckors pilskhet och sen en veckas lugn, sen två veckors pilskhet igen etc etc. Och hon blir helt skogstokig; som ett riktigt jobbigt fyllo på en bar som hela tiden går fram och försöker klämma på tjejers tuttar försöker hon gång på gång få mig i säng, och hur mycket jag än skriker åt henne eller kastar henne åt sidan är hon tillbaka en minut senare och bara "mraaaöööwww... MRAAAÖÖÖÖÖWWWW!"

Det blir äckligt nu, men det kan inte hjälpas: jag har vaknat av hur hon pressar sitt kattkön mot mitt huvud. Jag stänger min dörr på natten för att få lite ro, men jag har en springa under dörrren, och mitt i natten kan jag väckas av det mest lidelsfulla jamande man kan tänka sig. Då tänder jag ljuset, och ser hennes tassar sticka in upp-och-ner under dörrkanten, vilt greppandes i luften, som en sån här "kom hiiiit"-gest (detta är faktiskt sant), samtidigt som man hör henne där ute: MRÖÖÖÖÖUUUUW! MRAAAAAUUUUÖÖÖ! Hon jamar så jävla högt, och jag fattar inte hur Ira kan sova med det ljudet. Jag kan det inte.

När han äntligen kom hem från Grekland, och mötte mig - numera reducerad till sömnlös vilde med buskigt hår och rödsprängda ögon - frågade jag just det: hur bär du dig åt? Hur orkar du med denna satans demon?! Ira skrockade och bara "awww... but she's so cute!" - vilket må vara sant i tvåminutersdoser, bara "åh, se så sött, hon försöker älska med Gabriel", men efter den korta tidsrymden blir det bara svartpest och hat. Efter att ha pressat Ira i frågan om hur han fick sömn lade han mumlande till "men det är klart, det kanske har att göra med att jag ända sen jag var liten sovit med en kudde pressad över ansiktet". No shit, Sherlock! Och jag vill inte ens fundera på vilken mysko barndom Ira måste haft som gett honom en sån vana...

Det andra skälet att Ira inte störs lika mycket är att Kiri helt enkelt har the hots for me, inte honom. Kanske är det för att han haft henne sen hon var kattunge och hon ser honom som fadersfigur, eller kanske utsöndrar jag nån sorts feromon som gör honkatter helt galna... Det är Guds lilla skämt med mig, bara "den här gör vi så att han inte kan attrahera kvinnor av sin egen art, men katter däremot! Bwa ha ha!"

Anyway, jag har gett Ira ett ultimatum: Either the cat's genitalia goes, or I go, så när jag kommer tillbaka efter sommaren hoppas jag finna en lugn katt som bara äter hela dagarna snarare än att försöka älska med mig. Om inte hoppas jag att någon till slut svarar på detta.

el casa del milky, del 1

"Please don't leave your garbage in front of the mailboxes or the Postal Service will refuse to deliver mail to our building!" stod det på lappen i min brevlåda. Min första post i min nya brevlåda: #5F på 557 västra 148e gatan, Washington Heights, NYC, Oh yeah! Jag har flyttat från studenthemmets ack så trygga verklighet på de trädkantade gatorna i Morningside Heights upp till den ack så otrygga (nej då mamma, inte oroa dig!) verkligheten på de crackkantade gatorna i Wurshington Heights, in i Iras lägenhet, då hans bror just lämnat staden för att gifta sig i Philly. Oh man... Efter tre år i I-House blev jag till slut utslä... öh... jag menar, valde jag äntligen att växa upp, flytta ut och bli en RIKTIG newyorker.

Nu har jag ett riktigt kök! En kyl! En ugn! Ett eget (nåja) badrum! Parkettgolv överallt! Ett stort vardagsrum med videoprojektor - awooo! Vi sitter och kollar på DVD som blastar upp på hela vardagsrumsväggen - och snart ska vi köpa ny duk från chasiderna på B&H. Jag flyttade in i slutet av maj, när Ira reste till Grekland. De senaste tre veckorna har jag rått om hans djur - vi kommer till dem i en senare post - och druckit hans öl. Nu står det ny öl i kylen. Den är vår.

Vårt hus är, precis som området, mest befolkat av dominikaner och puertoricaner. De spelar salsa ASHÖGT ända in i natten och står och dansar på trottoarerna - seriöst. Om det låter charmigt får man balansera det hela genom att påminna sig om att det slängs sopor i husets korridorer, bara utspridda på golvet som om det vore normalt; att jag igår möttes av en tjock tacospya i hissen; och att jag varje kväll hör frasen "I'ma fuck you up, essay", eller en färggrann variation av den, typ sexton gånger. Toto... we're not in Kansas anymore.


Jag ska de närmaste dagarna försöka ge en lite mer detaljerad bild av hur livet här ter sig. Nästa kapitel: djuren. Jag hatar dem. Men mer om det sen. Nu ska jag väcka Ira som däckat på soffan efter en kombination av lång flygresa - europeisk tidzonstillvänjning - ett välkomstglas grekisk Roki, som fick bröstet att brinna. For real, son.