2007-07-23

Y.

Just nu befinner jag mig i Bardino Nuovo, en liten bergsby i Ligurien i Italien, befolkad av ca 50 personer, en arg gås, och en mindre civilisation av flera hundra tusen paddor (både gåsen och paddorna bor utanför mitt fönster). Trots sin ringa storlek har byn ungefär tre kyrkor tror jag (påven har dem i sitt järngrepp!), som alla börjar klonga i sina klockor kring klockan sju på morgonen. Bortom dalen som sträcker ut sig under vår balkong ser man det liguriska havet (en del av medelhavet), och det kan badas och solas och tramsas runt och rida gås och allt vad man nu brukar göra på semestrar.

Igår gjorde jag dock något som jag inte brukar göra på mina semestrar - jag gick på en sagra. Eller rättare sagt, en super sagra, som skyltarna utlovade. En sagra är alltså, tja, ett sommarpartaj; ordnat av någon av de många lokala kyrkorna, där byns befolkning samlas utomhus kring långbord och äter halstrad minigris som stekts över öppen eld med ett spett genom kroppen. Varenda by har sin egen sagra, och det tycks vara en om dagen här ungefär. Folk kör från grannby till grannby i jakten på det krispigaste trynet, vilket sköljs ned med hemmagjort vin. Det är efter maten som det blir riktigt intressant, dock: ett lokalt dansband (ungefär som våra svenska dubbelförnamnsband, men extrautrustat med dragspel) börjar spela på en liten uppbyggd scen, och byn ställer sig på dansbanan för att svänga om. Jaha, säger du, och vad? Jag har sett dragna svennar dansa till gungig elbas också. Jo jo, men inte så här; här har alla, av någon outgrundlig anledning, gemensamt inövade moves! Och då menar jag alla - av det hundratal personer som stod och dansade sträckte sig åldern från kanske fem till sjuttiofem, men ändå gjorde de alla precis samma rörelser. Alltså, inte som att dansen hade en form som bara upprepades - nej nej, det var ett relativt komplicerat mönster av hopp-spark vänster-hopp-ta armkrok-sväng om-gå höger-stampa-hopp etc etc.

OK, tänker man, det är väl nån lokal folkdans som de alla kan, åh så quaint, tänker new yorkaren där han ser på.

Den teorin faller dock snabbt i bitar, när bandet (med det klatschiga namnet Alex och hans orkester) plötsligt stämmer upp i YMCA. Och om det är en sak jag vet om YMCA, så är det att oavsett var man är på jorden så dansas det likadant till den:

Först hörs introt: DUN duDUUN! Du du dudududu du! DUN duDUUN! Du du dududududu! varpå alla får nåt fånglatt i blicken och rusar ut på dansgolvet; grabbar slänger sina ölglas åt sidan och tjejerna i trettioårsåldern tittar snabbt menande på varandra innan de alla rasar ut och... tja, gör ungefär vad de vill. En kaosartad bastardiserad variant av "diskodans" utspelar sig, oavsett om man är i New York eller Ulan Bator. Sedan, när refrängen kommer, vänder sig dock alla mot scenen/dj:n och gör det koreograferade arm-movet: Y-M-C-A. Ja, ni vet vad jag talar om; vi har alla sett det, vi har alla gjort det. Poängen är att formen alltid är densamma: slumpartade dansmoves under verserna, och utsträckta bokstavsarmar under refrängen.

Här i bizarrovärlden är dock allting annorlunda. Bandet började som sagt spela YMCA, och precis som seden bjuder rusade folk ut på dansgolvet. Däremot började de inte göra sina slumpartade Travolta-danser - istället gjorde alla en koreograferad dans till YMCA också! Till versen alltså! Hopp-hopp-hopp-paus. Vifta med handen. Upp med armarna - klapp! Två steg bakåt. Hopp upp, steg till vänster. Rulla med händerna framför magen. Etc, etc. Denna dans gjorde alla, jag har aldrig sett den förut men de visste att den hörde ihop med YMCA och de kunde den väl. Sedan kom takterna innan refrängen: tonarten höjs, intensiteten ökar, alla vet vad som ska komma, alla upp med armarna i luften ooooch: Y-Y-Y-Y!

Höh??

Alla gjorde bara Y:et! Fyra gånger! De har en koreografi för resten av låten, men när det väl kommer till den del där det finns en internationell standard, då skippar de den helt och hållet! Helt självklart stod de där allihopa, euforiska i gunget, och sträckte upp sina Y:n fyra gånger, pumpandes dem i luften, njutandes av dansens klimax. Y-Y-Y-Y. Jag stod och kliade mig i huvudet och undrade om jag ätit för mycket minigris. Alltså, de måste ju alla ha tagit danslektioner av en och samma analfabetiske danslärare, det är den enda förklaringen.

Tja, sedan traskade jag hemåt i nattmörkret, sade godnatt till paddorna, och slumrade in.

2007-07-07

vykort från karlovy vary

Ahoj! Filmfestivalen i Karlovy Vary lider mot sitt slut, och jag ska snart gå och göra mig fin för avslutningsfesten. Det är riktigt härligt att vara tillbaka i Tjeckien och träffa många gamla vänner - Gaia, Sean, Farid, Bobby, Anders, Malvina och Theresa (alla gamla skolkamrater) är här, och vi avsmakar mången pivo i denna vackra (men under resten av året antagligen ganska tråkiga) spa-stad. Jag och Lanre är uppsatta i ett grymt schysst fyrstjärnigt hotell, vi blir bortskämda med middagsbjudningar hela tiden, alla skämmer bort oss eftersom de missförstått allt och tror att vi är viktiga. Suckers! När jag kom fram till Prags flygplats stod det en snubbe med en skylt med mitt namn på - POWER! Han var min chaufför, och han hade sällskap av en ung man vars jobb det var att säga "Dear Mr. Sedgwick, welcome to the Czech Republic". Sedan satte vi oss i en bil och körde i två timmar för att komma till festivalstaden... Fatta vilket jobb, han åker fram och tillbaka till flygplatsen för att skaka hand med folk och välkomna dem. Det tar ju typ tre sekunder, sen sitter man där i bilen och tittar på träd som susar förbi... Men sak samma, allt som pumpar upp mitt ego är välkommet, jag glider runt och leker romersk kejsare och viftar förstrött åt massorna. Bwahaha!

Våra visningar har varit helt slutsålda - första visningen stod över hundra pers utan biljett och försökte komma in ändå men fick vända när det blev fullt, och på den andra hamnade över 50 pers sittande på golvet - och det är i stora biografsalonger! Det är så grymt så grymt att sälja ut visningar, det här är lugnt vår mest lyckade festival hittills. Ikväll har vi vår tredje och sista visning och den är tydligen slutsåld också, så det blir nog fint.

Första kvällen var jag på visningen av Savage Grace, filmen jag jobbade med när jag var på killer förra året, och till mitt stora nöje rullade mitt nam inte en utan två gånger i eftertexterna. IMMORTALITY! Att jag sedan var credited som typ "assistant to the assistant to the cousin of the assistant of the producer" och "set fluffer" får anses vara av mindre betydelse... harkel... det viktiga är ändå hur många gånger ens namn syns på 35mm-film, det vet ju alla. Eh. Anyway, jag anser i alla fall att jag är oändligt mycket viktigare än Lanre, eftersom han bara har en film i festivalen och jag har... två... typ. Öh.

Nåväl. Nu ska jag klämma in mig i en vacker kostym, och imorgon bär det av till Prag. Happy days, happy days...