mina kloka läsare

jahapp, jag lydde era upprepade råd, förklarade för skolledningen att jag minsann ÄR intresserad av fler lektioner - och nu ska jag tydligen få det. tjo! vet inte hur många än, kanske det blir jättefå, men jag ska på nån sorts lärarmöte nästa vecka.

ni är så kloka.

äpplet på telefon

Det här var en bra text tycker jag. Förstås känner jag mig som en hora som länkar till en text av honom; inte för att jag har läst honom, det är jag för illiterat för, men som så många illiterata akadamiker (vi är en förvånansvärt stor skara, dessvärre) skyr jag allmänkramade namn som pesten. Och så är det ju publicerat i tidningen Vi... darrr....

Men som sagt: det var ju en bra text.

skolfiender

Nu har jag haft min sista lektion på NYFA, och har fortfarande inte blivit erbjuden fler! Antikrist... Normalt sett brukar man ju kunna dra slutsatsen att om man inte blir erbjuden jobb så är det för att man inte är så bra eller för att nån annan är bättre; men här är grejen: Jag är en jättebra lärare.

Så är det bara! Jag menar, det finns massvis med grejer jag är jättedålig på: jag är inte särskilt bra på att rita, jag kan inte riktigt dansa, springa snabbt, tillfredsställa kvinnor, skriva skrivstil, meka med bilar eller cyklar eller nåt som innehåller ens ett uns av mekanik, dyka från högsta tornet eller sy. Och det mesta annat som livet har att erbjuda. Men jag KAN vissla ganska bra, och jag är en bra lärare. Jag menar, mina f.d. elever har en fanclub för mig på facebook, för bövelen! Och häri ligger - kanske - problemet. Jag har inte förstått varför jag inte erbjuds fler lektioner, men Ira noterade nånting för ett par veckor sen:

Vi hade visning av elevernas slutfilmer (och nej, den där AIDS-filmen gjordes aldrig, han bytte spår i sista sekunden). Salen var full av elever och deras familjer, och innan visningen började skulle lärarna gå upp och hålla några tal. Lärare #1 kliver upp på scen och säger några väl valda ord, möts av artiga golfapplåder, och kliver av scen. Lärare #2 likadant. Men när jag gick upp - (jag vet att det här låter fånigt, men det hände såhär!) - reste sig alla elever och gav en stående ovation! Sen började jag hålla ett kort improviserat tal, men eleverna satte sig inte medan jag talade. Då ropade någon (jag vet inte om det var en förälder eller lärare): "Ey, ni kan sitta ner nu, vad håller ni på med?" - och en av eleverna ropade tillbaka: "Så länge som Gabriel står på scenen tänker vi stå upp här nere!"

!!!

Värsta döda poeters sällskap-ögonblicket! Jag menar, kom igen, jag trodde jag skulle explodera av stolthet - mitt huvud bara BOM SPLATT! framför alla influgna farmödrar. Efter visningen sade en annan lärare till mig "där ser man, eleverna tycker verkligen om dig, du verkar ju ganska... energisk" - men jag tyckte att det låg något giftigt bakom orden...

I helgen var det dags för en ny visning, av en ny avgångsklass (de skeppas in och ut i raketfart). Samma procedur, lärare håller tal, sen ska filmerna visas. Men den här gången fick de andra lärarna inga applåder alls - men jag fick tjoande och visslande och serpentiner (okej, det var inga serpentiner, men ni förstår vad jag menar). Sedan skulle diplom delas ut, och en annan lärare gav mig hennes bunt och sade "här, du får dela ut dem istället, de gillar dig mer".

Så nu börjar jag - i enlighet med Iras teori - tro att barnens kärlek skjutit mig i foten! Man kanske inte ska vara för omtyckt, då blir man bara hatad av de andra... Fan! Jag har haft så SJUKT kul som lärare, nåt av det roligaste jag har gjort, och jag är ju bra på det! För första gången måste jag inte fejka när jag går till jobbet! Aaaanstäääll miiiiiiiiiig! Kanske jag borde starta en egen skola... "Gabriel-skolan"... Mmmmm... Rektor Gabriel... [infoga harpmusik, sväva iväg i fantasimolnen.]