Guess who's back? Back again!

Ueeeee! Tillbaka i NYC: nya texter, ny layout, en ny och roligare Gabriel…

Idag är det söndag, och jag är fortfarande sömnig. Det tog mig över fyra veckor i Sverige att återgå till europeisk tidszonsuppfattning, och jag lyckades ungefär två dagar innan det var dags att åka tillbaka igen. Nu blir jag sömnig vid fyratiden på eftermiddagen, men jag kämpar på för I’m a fighter… Hittills har det varit tokskönt att vara här igen – 125e gatan var täckt av snö och pundare när jag kom åkande i taxin, det var så vackert, och isen flyter sakta nedför Hudson River. Det är ruggigt kallt här, mycket värre än i Sthlm och mycket fuktigare också, så vi lider. Igår tröstade vi oss dock genom att bli bjudna på brasiliansk restaurang av vårt studenthus – vi gick åtta personer och de betalade hela notan (minus de smarriga caipiriñhas vi drack)! Jag älskar det här stället…

Annars fick jag bästa möjliga farväl av Sverige. Jag kände mig lite moloken över att åka hem, och tyckte att jag var mer svensk än någonsin förr. Men på planet satt jag bakom familjen från helvetet! De var sex eller sju personer från mellansverige, alla manliga familjemedlemmar med apfula tatueringar på armarna (såna där giftgröna som ser ut som om en fyllopolare med nål och kopparärg hade stuckit en i skinnet i ett par timmar) och alla kvinnliga med gälla röster. De förgyllde min, och alla andras, resa genom att ständigt utbrista saker som ”röööööh, stewardess… [tänk er detta på riktigt dålig svengelska]… we want more beer, you know, cold beer! Please beer here!” Sedan ropade de över stolsraderna ”Farsan! Haru bärs eller?” – ”Jaaaarå, klart man har bärs!” – ”Eren kall eller?” – ”Jaförfaan!” – ”amenskåldå!” – ”Skålförfaaan” – ecksetera ecksetera, som Lou skulle sagt det… När vi landat reste sig två av bröderna (kanske sjutton och nitton) och utbytte följande små pärlor, medan de proppade sina hemska munnar fulla av snus.

Nittonåringen: ”Eru full nu eller?”
Sjuttonåringen (medan han halvblundade och log fårskalleaktigt): ”Jaaaaaa, nueman jäääävligt dragen asså”.

Som ni säkert förstår kände jag mig plötsligt utomordentligt nöjd med att lämna detta samhälle i förfall och istället bege mig till ett utvecklat och kulturellt välmående land… dvs Tyskland, där jag mellanlandade. Sedan kom jag till USA, som är ungefär likadant som Sverige, men man proppar munnen full med bacon och ostflott istället för snus här. Jaja. Det är ändå kul att vara tillbaka.

Nu måste jag skriva ett nytt manus. Hörs snart – och studera budgetunderlaget som jag skickade, kumpaner!