Mysteriet med de feta amerikanerna är inget mysterium, det är snarare den mest logiska utveckling man kan tänka sig. Igår var vi på kalas hos vår kompis Bozena från Polen, och hon hade flera gäster boende hos sig på besök från Spanien. Utöver det kom ett större polskt crew också förbi, två japanska tjejer och en kines; och som ni vet reprazentar jag alltid Sverige i alla små och större diplomatiska sammanhang, så även detta. Med andra ord var vi en ordentlig internationell sallad som frotterade och konverserade och… ja. Hur åt vi? Vi nafsade försynt på lite polsk korv, mycket små bitar, och smuttade på våra viner. Oerhört trevligt. Efter ett tag kom även en skål med grönsaker fram, och små bitar kyckling - fingermat i normala doser alltså.
Men nu har ju flera av oss bott i NYC ett tag, och har alltså hunnit korrumperas av de bodysnatchers som är amerikansk matkultur, så vi kände efter ett tag att magen mumlade bara liite lite, och att vi kanske kunde gå ut bara för en pytteliten bit mat till. Verkligen nåt litet då, kanske en minimorot eller en påse linser. Sagt och gjort, vi styrde kosan mot en diner (uh-oh) som låg i närheten, vandrade in och slog oss ned. Först måste jag konstatera att det onekligen var en ytterst sympatisk diner: full av folk så sent på kvällen och med svängig latinmusik puttrandes ut ur högtalarna. Ett varningstecken borde vi dock kunnat skönja redan innan vi gick in: genom gatufönstret kunde man se de jättelika maskiner där de rostade kycklingarna snurrade, och jag räknade i efterhand till 96 hela kycklingar som befann sig i grillfasen! 96 kycklingar för en liten diner… där börjar själva ”problemet” skönjas…
Och just så var det. Jag beställde en portion kyckling för ungefär 50 spänn. Då ingick ändå ris och bönor, så det kändes helt OK. Vad som inte hade förklarats i menyn, men som tydligt uppenbarade sig vid inbärandet av maten, var att min lilla portion kyckling var en hel kyckling! Riset var ett stort fat med ris! Och bönorna en djup skål full av bruna bönor! En av de spanska tjejerna hade förklarat för servitrisen att hon ville ha ”något lätt”, varpå servitrisen föreslagit ”the chicken surprise girlie delight” eller nåt sånt (egentligen inte alls nåt sånt, men jag kan bara inte minnas vad det hette). När den bars in visade det sig att det också var en hel kyckling, med smält ost ovanpå, fyra ananasskivor och två körsbär! Fröken, ni glömde vispgrädden! Allt detta sköljdes förstås ned med ett antal Coronas (min nya fras ”Señorita: donde está mi Corona?” fungerar utmärkt på spansktalande serveringspersonal, och följs gärna upp några timmar senare på gatan med ett ”Señor: donde está mi casa?”), och vi vandrade hemåt med absurt fulla magar.
Slutsatsen är alltså att det är fullkomligt logiskt att amrisarna är lite runda, när de nu tvångsmatas med portioner som skulle kunna föda ett helt kinesiskt arméförband. Å andra sidan, what came first – the chicken or the egg? Kanske de måste ha så stora portioner för att hålla kroppen vid liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar