seriöst...

Jag har aldrig varit hemma så mycket som nu - och har (förhoppningsvis) aldrig varit så tråkig som nu heller. Jag har knappt lämnat i-house den senaste veckan utom för att gå och klippa, och så den lilla Brooklynutflykten i lördags förstås. Annars sitter jag bara här och blippar fram och tillbaka mellan olika bloggar i en naiv förhoppning om att någon annan, någonstans, ska ha gjort nåt spektakulärt som ska förgylla min lilla stund (fat chance). Det är onekligen lite muppigt att jag och Carmen nästan bara har gemensamma vänner här, för om jag kommer på humör att göra nåt skoj så får de oundvikligen dåligt samvete av att göra det där skojiga med mig (utom Ira, han är en klippa, men tyvärr en väldigt trött klippa), och så blir det inget. Och de där gångerna jag kommer på humör att göra nåt skoj är inte så vanliga eftersom det är så mycket sorg i luften här, så det var snarare... öh... den där gången.

Då blir det som det blir: poster om kylskåp. En hel post om ett kylskåp - som ett Seinfeldavsnitt fast utan humorn. Jag ger mig själv en örfil - kaSLAP! - och ser fram emot att jag flyttar imorgon! Det kommer bli spännande - nya vänner och fiender! Och inga fler kylskåpsposter.

söndag

Igår satt jag och klippte i nio långa timmar, medan en vacker dag gled förbi utanför klipprummets väggar. För att belöna mig själv efteråt bestämde jag mig för att åka ut till Brooklyn, där Ira var på nån fest som skulla vara skoj - så jag hoppade glatt på the A-train (ja, du får nynna melodin!) och rörde mig mot vildmarken. På tåget började en engelsk tjej snacka med mig - hon satt och pillade på en sån där "the works of director Michel Gondry"-dvd, och undrade om den var bra (varför hon frågade mig om den var bra har jag ingen aning om - jag måste se mycket filmisk ut). Hon var videoregissör och skulle spela in nån grej här i veckan med nåt band som jag aldrig hade hört om, och bla bla bla, poängen är att jag helt glömde bort att jag var på ett tåg i Brooklyn, en stadsel som jag inte har nån koll på, och missade min hållplats med typ fyra stationer för att vi pratade filmkameror. När jag väl märkte det hoppade jag av, men lyckades ta fel tåg "tillbaka", vilket ledde mig ännu längre in i djupet av förorten. Väl ute ur tunnelbanan, i helt fel del av Brooklyn, traskade jag runt i min bruna kavaj och frös så jag skakade (jag hade den på mig för jag tyckte att det skulle vara vår, men det var det inte) och letade gatunamn som jag kände igen, eller nån tunnelbanestation som kunde ta mig dit jag ville, men till slut gav jag upp och tog en taxi, och anledde alldeles lagom sent till ett väldigt konstigt hus.

I huset bodde femton pers - det var alltså som ett hyreshus på en vanlig gata - men de som bodde i huset hade inga egna lägenheter, utan bara små rum, ungefär som i en villa. Det visade sig att huset var en gammal bordell från 1830-talet, och dess nuvarande innehavare var minst sagt udda. Till exempel fanns det Lawrence's rum: Lawrence var från New Orleans och samlade på munspel och revolvrar - över hela hans väggar satt inramade revolvrar, och det låg kulor och patroner (är det samma sak?) precis överallt. Temat för festen var New Orleans gumbo party, så jag åt mitt livs första gumbo (det är ganska gott men mest äckligt - en slemmig hög grönt sjögräs ovanpå ris. I alla fall Lawrence's gumbo, jag vet ju inte om han är en pålitlig gumboist), och drack vad som påstods vara världens första kända cocktail, en blandning av whisky och absinthe och nåt annat konstigt - stark men smarrig! Sen blev jag indragen i det förbjudna rummet (jag hade blivit varnad), av snubben som bodde i det... eh, jag minns inte hans namn, jag tror det var Eheran. Han var forskare, i fyrtioårsåldern, hade pluggat nåt klurigt på Princeton och bodde i ett mycket konstigt rum: det stod plankor lutade mot alla väggar, plankor i alla storlekar och former, men precis överallt. På en vägg hängde en gigantisk spegel - det var det enda som inte täcktes av plankorna - och mitt i rummet stod en stor whiteboard, på vilken det var tecknat tio tusen matematiska formler med pyttebokstäver - tänk den där scenen i A Beautiful Mind så förstår du. Eheran, som var flintskallig och hade stirrande ögon som äggkoppar, drog in mig i rummet och sade upphetsat "du är från Sverige va? Jag ska berätta något för dig om Sverige. Kom, du måste få veta det här.", och drog igång nån lång utläggning om varför svenska kvinnor är vackra (tydligen har det att göra med att vikingarna rövade hem engelska kvinnor och dödade fula män, jag hängde inte riktigt med i alla svängar) - men sen orkade han inte längre dra några darwinistiska skönhetsteorier utan gick plötsligt ut och stängde dörren om sig, lämnandes mig ensam kvar. Ja-happ... Sen festade vi vidare, jag åkte hem och somnade på tunnelbanan (vilket ledde till att jag missade min hållplats för andra gången på samma kväll) och nu har jag lekt Suzy igen hela förmiddagen på den sista i-housekursen. Nu ska jag åka till Ira och ta hans hund på promenad, för Ira är och filmar. Det var det.

problemlösning 101

Jag har redan kommit att acceptera att jag inte kommer ha en egen dusch längre. Det är ok, det blir nog ganska roligt att stå i kö i korridoren med en handduk runt midjan och vänta på min tur - tänk så många trevliga människor jag kommer lära känna! Jag har också accepterat att jag inte kommer ha ett handfat - handfat schmandfat, liksom - vad gör man med ett sånt ändå? Det är ju inte som att jag ska tvätta smink från ansiktet på kvällarna. Och jag har nu motvilligt accepterat att jag även ska dela toalett med typ 60 pers - att den toasits jag använder regelbundet träffar etthundratjugo andra skinkor. Men det är OK! Det kommer bli karaktärsdanande! Framför allt är det ju jag själv som valt det, så gnäll lagom, liksom.

Vad jag inte kan acceptera, dock, är varm öl. Det går inte. När jag kommer tillbaka in i mitt rum efter att ha väntat i en halvtimme på att den där jättelike mexikanaren som bor mittemot mitt framtida rum ska ha blivit klar på toa så jag kan få gå, vill jag kunna ksschta upp en frostig Brooklyn Lager som tröstpris. Men jag kommer ju inte ha nåt kök - och därmed, förstås, inget kylskåp. Så vad göra?

Problemet är ju att mitt framtida rum är på typ åtta kvadratmeter, så man måste tänka efter två gånger innan man släpar hem ett deluxekylskåp med roterande isbricka och laserölöppnare inyggd. Jag har kollat på minikylskåp, och har nu nått en bra lösning (vilken jag tänker illustrera med lite bilder, för bilder är... kul). Först köper jag ett Avanti 248YW 2.5 Cub.Ft. minikylskåp:




$109.99 hos BestBuy - schmack! Skåpet mäter 45 cm bredd X 62 cm höjd X 43 cm djup. Men kommer det räcka? Låt oss se.



Ett sexpack Brooklyn Lager kostar $9 och mäter 13 X 23 X 19 cm. Och plockar man ut några extraflaskor från sexpack #2 så tror jag nog man kan klämma in dem också. Hittills allt bra alltså. På den där lilla minihyllan längst upp tänker jag mig att man kanske kan klämma in sina shrimp lo mein-rester ($7.91 inklusive skatt) från Ollies.



Deras standardplasttallrik mäter ca 22 cm i diameter, så det bör funka bra. Men, vem vill äta kalla nudlar? Det löser jag såhär: en av förra årets avgångsstudenter ställde en gammal åttiotalsmikro i vad som nu är mitt klippningsrum, så att han skulle kunna mumsa cheeseburgers medan han satt och klippte på natten.

Jag tänker ropa på den mikron och se om den kommer till mig - i så fall är jag dess nye rättmätige ägare och tänker ge den ett nytt tryggt hem, ovanpå minikylskåpet. Mikron mäter 35 X 28 X 40 cm, så de där nudlarna borde för övrigt passa finfint i den!

Slutsatsen: för ca $130 kommer jag vara helt självförsörjande - och bli korridorens must-know-guy, eftersom jag alltid kommer ha kall öl hemma! Se hur allt löser sig!
Cuddles!

Where everybody knows your name! Bum bum bum bum!

Jag borde packa mina grejer just nu, men det är så tråkigt och sorgligt så jag hittar på massa ursäkter för att slippa det... som att skriva en ny bloggpost till exempel! Jag orkar inte vänta till nästa vecka med att skriva igen - åt fanders med den obligatoriska tysthetsperioden! Så jag vill bara snabbt berätta om i lördags och om aset.

Lördag: Stämningen här hemma var ju förstås inte på topp, så jag gjorde vad varje känslomässigt mogen och vuxen man skulle gjort - jag drog iväg till en annan stad, närmare bestämt Boston. Nä, egentligen var det bestämt sedan länge att jag skulle dit, det var inget att göra åt, så jag drog mig ner åt Chinatown i gryningen för att kliva på den svettiga Fong Wah-bussen, som fyra skumpiga timmar senare släppte av mig i Boston. Boston... alltså, ju fler amerikanska städer jag ser, desto mer inser jag hur bra det är att bo i New York. Okej för att Skål utspelas i Boston, det gör det ju lite tuffare, men efter en timme började jag bli yr av alla Red Sox-kepsar och drabbades av Manhattan-withdrawal. Hur som helst, jag var inte där för att gå runt och leka turist, jag var där för att ha ett möte med kompositören och hans team.

Och vilket möte det blev! De satt fem pers i en inspelningsstudio och väntade på mig - det var Lucas, alltså kompositören, hans manager, elektronmusikkompositören, musikklipparen och inspelningsteknikern. Alla hade de små skrivblock framför sig, och satt artigt som en skolklass på terminens första dag. Nu det grymma: så fort jag sade nånting så började alla anteckna! Jag kunde säga vilket strunt som helst: "i den här scenen tycker jag det vore fint om vi kunde ha en harpa som bara swouuschade in typ baklänges och pling plong litegrann bla bla bla", och de satt och lyssnade uppmärksamt och skrev ner allt! Moahaha! Här i NY får jag ju kämpa med cirkustrick och roliga danser för att få mitt teams uppmärksamhet, men bostonianerna har ännu inte förstått att jag egentligen inte har nåt vettigt att säga, så de respekterar mig! Fabulous... Musiken kommer spelas in av en orkester på 55 man (!) - Berklee har bestämt sig för att sponsra projektet, så min filmmusikinspelning har nu en budget på över tre hundra tusen spänn! Helt galet - musiken kostar typ fem gånger mer än hela resten av filmen - men jag tar förstås tacksamt emot! Mums.

Sist men inte minst: aset satte upp sin nya affisch idag... he he he... jag tror han ville skriva att "Stanley Kubrick is one of cinema's greatest auteurs", men amrisarna har det ju lite svårt med franskan ibland, så det blev "Stanley Kubrick is one of cinema's greatest amateurs"! Bwahaha! Mmm... kvicksand...

Det var det. Nu kan jag ändå inte packa mer, för nu ska jag på konsert. Hörs!

hela havet stormar

Mina vänner och fiender,
just nu är saker och ting lite upp-och-ner här - jag och Carmen gjorde slut förra veckan, och vi håller båda på att försöka omstrukturera våra liv och flytta våra grejer hit och dit. Nog sagt om det, jag tänker inte ha några utläggningar om detta på bloggen - ville bara förklara varför saker och ting har varit så tysta den senaste veckan. Jag har alltså inte blivit deporterad.

Nästa vecka återkommer jag med mummiga (nåja) uppdateringar om min nya livssituation i mitt då nya rum. Hörs då, adjö adjö.

aset fortsätter gäcka mig...

En tjej kom fram till mig i I-House med glad min och utbrast "Åååh, du ska visa 'Amelie' på tisdag! TACK! Det är verkligen världens bästa film - äntligen visar du den!" - och jag knöt min näve och viskade för mig själv: "aset!". Sedan tvingades jag säga "nej, tyvärr är det inte jag som visar 'Amelie', det är Geoffrey. Däremot ska jag visa ett väldigt bra pedofildrama nästa vecka, du är varmt välkommen!" Hon såg ut som när man biter i en sån där söt godiskula med salt pulver i utan att veta att det är salt pulver i, och mumlade något och gick. Newman!

...and weeee'll keep on fiighting till the end!

Nu är det officiellt - i och med stormen har vi slagit det gamla snöfallsrekordet från 1947! Pom klong, det var allt.

Suzy fryser!

När jag kom tillbaka till New York i mitten av januari trodde jag att jag kommit in i en sån där Stephen King-tidsportal och tappat tre månader av mitt liv - det var sexton grader varmt och naturen var levande, fåglar tjafsade och ekorrar larvade sig och sånt. Asmummigt - jag spenderade många eftermiddagar med att promenera längst Riverside Park och floden (den som inte var full av bajs alltså) endast iklädd tunn tröja och öppen jacka. Alla log, till och med missbrukarna, och det var fint och bra.

Men igår tröttnade till slut Gud på att låta sitt soliga anlete skina på oss förtappade ateister här i stan, och vräkte på med årets snöstorm (som redan är värre än förra årets snöstorm, som i sin tur var smått legendarisk). Jag har inte sett The Day After Tomorrow, men det måste ha sett ut nåt som det här. Mina fönster är insnöade, tunnelbanan har frusit fast, skäggiga män går på gatorna med såna där undergångsplakat. Jag postar några bilder från i förmiddags, så får ni se.

(Om man tittar noga på den nedre bilden så ser man en av apokalypsens fyra ryttare stå och smyga bakom den där insnöade toyotan.)


Sen måste jag bara snabbt berätta om en grej som hände igår: Vi hade "intercultural conflict management"-kurs här i I-House - vi som jobbar här måste ju lära oss hur man ska hantera alla dessa pesky foreigners. I kursen ingick en demonstrationsvideo som borde ha presenterats av Troy McClure, där ryska, kinesiska och mexikanska barn bråkade i en amerikansk skolklass, och läraren bara rycker på axlarna åt holmgången. Sen skulle vi alla göra ett personlighetstest - ett sånt där seriöst test, där man ska svara på 100 frågor och ta ställning till olika påståenden och sånt - och sen skulle vi tvingas spela konflikt-rollspel. Tyvärr visade mitt test att jag var en "category 5" eller nåt sånt, vilket innebär att man är aggressiv och konfliktbenägen. Alla andra blev typ "category 1", vilket innebär att man gillar blommor och Jane Austen-filmatiseringar. Så med bekymrad blick tilldelade de mig en alldeles speciell roll i rollspelet: "Suzy", den introverta flickan med självhävdelseproblem. Så jag var tvungen att sitta där och mumla och rodna och skrapa med foten i golvet, medan en kategori-1:a försökte bejaka sina aggressiva sidor genom att skälla på mig. Mycket intressant.

Ostflotts-asen - Island: 1-0

Igår var vi på Sigur Rós - de var bra och så. Men vad som hade kunnat vara en riktigt grym konsert smulades sönder av alla hemska amerikanska ungdomar - tio tusen dampdrabbade twenty-somethings som inte klarade av att sitta still och lyssna (självklart sitter man på en sån konsert - det är ju rockvärldens motsvarighet till en Tarkovskijfilm). De plurade med sina mobiltelefoner, hade ölrapningstävlingar och sprang upp och ner ur sina säten för att gå på toa oftare än en lågstadiematteklass! Och så fort trummorna tystnade, vilket de ju gör i de där låtarna ganska ofta (för att ge lite rum åt nån liten speldosa eller nåt), så blev hjorden förvirrad och började skena. Alla snubbar kände sig obekväma av tystnaden och var tvunga att ropa "yeeeeah" i sånt där skrovligt ölbasläge, och killarna framför oss fick i de gyllene små pauserna extra tillfälle att verkligen visa upp hur musikaliska rapar de kunde lägga... till slut, efter det artonde "yeeeahhhh":et i en musiksnutt utan trummor tröttnade sångaren, suckade djupt i mikrofonen och la ner efter den låten. Jag vet att jag låter som en Walter Matthau-grinig gubbe, men vafan: det är som att stå med en sån där hockeytuta på en Björkkonsert! Skillnaden mot Chinateatern-konserten för tre år sen kunde inte vara tydligare. Ostflotts-as...

Så: full av hat mot dessa människor, som vuxit upp på snabbmat och snabb-tv och får panik när nåt inte blinkar och låter, drog vi oss ut på en bar, där jag drack alldeles för många vodka gimlets och betedde mig som en brölande idiot. If you can't beat 'em - join 'em!

"pling... pling - och sen ett horn: trööööö..."

God morgon!
Min filmkompositör ringde nyss (tänk dig följande fraser levererade med stark spansk brytning och alldeles för snabbt tal):
"Gabriel, Gabriel - it's Lucas. So listen, I wrote a theme for the last scene, with the waves coming on the water, and I thought maybe you wanted to listen!"
(Självklart vill jag äntligen få höra hans demoinspelningar, även om jag skulle föredra att få dem skickade till mig som mp3or istället för att få dem uppspelade på telefon)

Lucas fortsatte entusiastiskt: "So it goes like this:
LalalalaLAAAAA...lalalalaLAAAA! La.... lalalaaa. [Ja, Lucas sjöng "lalala" i telefonen - och det lät som att han valde toner på måfå.] So those are strings, OK?"

"Uhh, yeah, OK..?"

"And then comes like a clarinet, but still with the strings going lalalaLAAAA, but the clarinet does like [i falsett:] lululifuuuu lululifuuuu lululilulilulifuuuu..." you know. So yeah, what do you think?"

"Uhm, it sounds... great?"

"Yeah, I think so too! OK, so great, Gabriel, I'll talk to you later!" Klick.

Jahapp, så då vet jag hur musiken till min film kommer låta - om den sjungs på telefon av en galen spanjor alltså. Klart slut.

aaaaw!

Den förra posten var ganska äcklig nu när jag tänker på det, så jag balanserar det hela genom att visa en bild på en ullig liten kattunge.Se så söt den är! God bless! Kramizar!

uäck!!

Uuuhhh... brrrrr... make it... go... away...
Idag skriver Times en skandalartikel om en hittills okänd bieffekt av det gigantiska strömavbrott som drabbade nordöstra USA förrförra sommaren, där hela NYC låg svart i två dagar. Tydligen hade stadens reningsverksanställda somnat på jobbet nån gång i slutet av nittiotalet, för flera av avloppssystemspumparnas backup-grunkimojor fungerade inte. Det ledde till att ca 75 000 000 liter "human fecal waste" släpptes ut i East River och de andra vattendragen här i staden. 75 000 000 liter! Arrgh! Och det har staden hållt hemligt tills nu! Jag badar ju i det där! Ja, inte jag personligen förstås, men annat folk badar. Och jag som trodde att stanken var alla förruttnade maffialik i floden - I wish! Åh, jag minns den gamla goda tiden när man kunde låtsas att doften i staden var lönnsirap och sånt - nu vet jag tyvärr bättre.

riktig skola gör ont

Jag har glömt hur det är att plugga på riktigt! De senaste åren har jag ju spenderat med att göra fåniga små filmer som ingen bryr sig om, men en gång i tiden var jag en riktig student, med böckerna fastspända i läderrem på ryggen och glasögonen halkandes ner för näsan. Nu är jag där igen! Idag började min Wong Kar-Wai-kurs på Graduate Center, och det var en mindre chock. Man måste läsa hela böcker, man måste skriva långa uppsatser - vad är det här, skolan eller?? Jag har vant mig vid att spendera hela lektioner slött tillbakalutad i en stol, mumlandes något om lekande med tid och rum och mänskliga begär och mina konstnärliga ambitioner och sånt tjafs, men det här är ju the real deal! Jag vet inte hur det ska gå, jag tror jag har blivit vek... riktiga studier är hardcore.

Dock måste jag säga att kursen verkar grymt skoj (men den känns ju helt klart som om den skulle passa en av läsekretsens medlemmar bättre): vi ska studera Wong Kar-Wais estetik med utgångspunkt i arkitektonisk och ekonomisk utveckling i Hong Kong. Med andra ord ska vi läsa lika mycket om HKs utveckling de senaste tjugo åren som vi ska om filmerna. Galet - jag måste plocka fram min studentpolotröja och mina smarthetsglasögon och sätta igång.