2006-02-21

Where everybody knows your name! Bum bum bum bum!

Jag borde packa mina grejer just nu, men det är så tråkigt och sorgligt så jag hittar på massa ursäkter för att slippa det... som att skriva en ny bloggpost till exempel! Jag orkar inte vänta till nästa vecka med att skriva igen - åt fanders med den obligatoriska tysthetsperioden! Så jag vill bara snabbt berätta om i lördags och om aset.

Lördag: Stämningen här hemma var ju förstås inte på topp, så jag gjorde vad varje känslomässigt mogen och vuxen man skulle gjort - jag drog iväg till en annan stad, närmare bestämt Boston. Nä, egentligen var det bestämt sedan länge att jag skulle dit, det var inget att göra åt, så jag drog mig ner åt Chinatown i gryningen för att kliva på den svettiga Fong Wah-bussen, som fyra skumpiga timmar senare släppte av mig i Boston. Boston... alltså, ju fler amerikanska städer jag ser, desto mer inser jag hur bra det är att bo i New York. Okej för att Skål utspelas i Boston, det gör det ju lite tuffare, men efter en timme började jag bli yr av alla Red Sox-kepsar och drabbades av Manhattan-withdrawal. Hur som helst, jag var inte där för att gå runt och leka turist, jag var där för att ha ett möte med kompositören och hans team.

Och vilket möte det blev! De satt fem pers i en inspelningsstudio och väntade på mig - det var Lucas, alltså kompositören, hans manager, elektronmusikkompositören, musikklipparen och inspelningsteknikern. Alla hade de små skrivblock framför sig, och satt artigt som en skolklass på terminens första dag. Nu det grymma: så fort jag sade nånting så började alla anteckna! Jag kunde säga vilket strunt som helst: "i den här scenen tycker jag det vore fint om vi kunde ha en harpa som bara swouuschade in typ baklänges och pling plong litegrann bla bla bla", och de satt och lyssnade uppmärksamt och skrev ner allt! Moahaha! Här i NY får jag ju kämpa med cirkustrick och roliga danser för att få mitt teams uppmärksamhet, men bostonianerna har ännu inte förstått att jag egentligen inte har nåt vettigt att säga, så de respekterar mig! Fabulous... Musiken kommer spelas in av en orkester på 55 man (!) - Berklee har bestämt sig för att sponsra projektet, så min filmmusikinspelning har nu en budget på över tre hundra tusen spänn! Helt galet - musiken kostar typ fem gånger mer än hela resten av filmen - men jag tar förstås tacksamt emot! Mums.

Sist men inte minst: aset satte upp sin nya affisch idag... he he he... jag tror han ville skriva att "Stanley Kubrick is one of cinema's greatest auteurs", men amrisarna har det ju lite svårt med franskan ibland, så det blev "Stanley Kubrick is one of cinema's greatest amateurs"! Bwahaha! Mmm... kvicksand...

Det var det. Nu kan jag ändå inte packa mer, för nu ska jag på konsert. Hörs!

Inga kommentarer: