Vad är grejen med gossekräk?

Ja, inte kräk som i "as" eller så, som det lille fettot på tunnelbanan förra veckan, utan kräk som i "bluhärgh!", ni vet. I helgen jobbade jag igen, och en liten spillevink på kanske sex-sju år traskade runt med en strut snask. Jag stod ju där och försökte få folk att gå med på att titta på mina tråkiga trailers, och han var mycket imponerad av min touch-screen och stod bredvid och betraktade allt storögt. Plötsligt tog han ett kliv framåt, frös till alldeles stilla i en millisekund och utbrast sedan i ett "Glaarrpphhhbblll" medan en dags ansamling av snask och läsk forsade ur honom, i min riktning, som vore han en särdeles mäktig liten gejser. Min arbetskamrat Kyle sade "little kid puked - see ya!", och pilade ut innan jag ens han säga "uäck!". Alltså stod jag där ensam med kräkstanken sakta letandes sig in i mina näsborrar - och jag kunde inte smita själv eftersom alla våra flotta datorer var oskyddade mitt på golvet (hallå, det är New York - om jag vänder mig om i en minut så är de puts väck).

Samtidigt stod grabben kvar, och det är här det blir intressant: han uppvisade ingen ånger alls, ingen skam, inget obehag inför den jättepizza han placerat framför mina fötter som en offergåva. Snarare såg han ganska nöjd ut, han stod kvar och betraktade sitt verk med vad jag tror var en antydan till ett hånflin. Sedan, som för att bevisa sin poäng, hostade han upp en minikräkning till, som den bildliga pricken över det avlånga "i" som redan rann nedför golvet, och marscherade sedan nöjt iväg till mamsen och pappsen. Det var, i all sin vedervärdighet, lite intressant - han hade ännu inte drabbats av kräkningsskammen! En dag kommer även han sitta instängd i sin egen garderob, huttrandes av köld och absintfrossa medan han kräks i sin tvättkorg - och även han kommer känna skam och ångest den dagen (eller snarare dagen efter) - men den dagen har ännu inte kommit, och han är fortfarande lyckligt ovetande om spyans sociala konsekvenser. Vilket tursamt litet as.