"To him, no matter what the season was, this was still a town that existed in black and white and pulsated to the great tunes of George Gershwin."

Så är det snart dags att packa väskan och åka hem. Eller hem och hem, jag vet inte vad hem är längre. Stockholm är hem, men New York också. Det är nog bra så. Just nu packar jag allt jag äger i lådor, eftersom jag måste lämna mitt rum under sommaren (jag har inte råd att betala hyra för det när jag inte bor här).

Direktör Langusto var på besök här i veckan - vi trängdes i mitt lilla rum men det gick finfint.

(Direktörn och jag)

Han sov på en madrass på mitt golv: som han uttryckte det, "trångt mellan sopkorgen, smutstvätten och kylskåpet", men det fanns ju inte många andra alternativ, utöver levitation, så vi gjorde det bästa av det! Vi har chillat i Battery Park, hört världens bästa beatboxer (hej svejs Rahzel) i Williamsburg, och försökt bli rånade i Bronx. Hm.

Några bilder! Battery Park: inte förrän tre veckor sen förstod jag att Battery Park är mer än den folkfyllda lilla klutten längs ned på Manhattans sydspets där alla turistfärjor går ifrån. BP är ju en lång strandpromenadsstrip, eller vad man nu ska säga, som tar en god halvtimme att traska. Sitter man där ser man segelbåtar, New Jersey, och frihetsgudinnan - allt medan den friska havsfläkten sköljer över en... ...okej, så det är egentligen den friska doften av de ruttnande maffialiken i floden (som ni vet), men allt känns friskt jämfört med doften i Harlem.

(Piratflagg! Och frihetsgudinnan i bakgrunden.)

Williamsburg! Shit, när Morgan och José var här försökte vi ju klura ut vad som var så "speciellt" med Williamsburg (en del av Brooklyn), men fattade inte alls. Oj vad fel vi gick! Jag och Langusto irrade ut dit en kväll för att gå på grstiskonsert med Jason Lindner (en ASbra jazzpianist som vi hörde på Nublu förra året), och det är ett så soft område så det är helt tokigt! Bara sköna barer och caféer och vackra flickor och bra musik och gallerier och andra underligheter. Efter nästa år ska jag flytta till flott-Brooklyn. Måste... bara... bli... miljonär...

Vi hörde Jason på Zebulon, ett skönt musikcafé i Glenn Miller-stil (med pengabricka och allt), och det var också där som Baba Israel, världens grymmaste beatboxer, körde sitt race.


Det var så stört bra och svängigt så det går inte att återge, men jag ska försöka. Okej... [harkel]: RRRRAAAAAHHHHH!!!!

Efter konserten irrade vi runt ett tag till, och landade till slut på Galapagos, ett "art-space" inte så långt ifrån Zebulon. Där hade just min kamrat Trumpet-Volker avslutat en spelning med sin grupp, men den stora behållningen var att kliva in i själva lokalen. Det första man möttes av var att de hade rivit upp golvet till källaren och fyllt den med vatten, så man stod bredvid en fyra meter djup pool där man kunde se undervåningen skimra och dansa i det svarta vattnet. Det hängde tavlor och fotografier precis över vattenytan som speglade sig, och det låg foton och flöt, så det tog ungefär en minut innnan jag ens fattade att det var vatten och inte ett välpolerat golv!


Hm, vad mer? Jo just det - Gustav ville ju bli rånad! Han hade traskat på 125e när en bil körde förbi honom, vevade ner rutan och ropade "get off the street, white man!" - vilket förstås gjorde Gustav yr av upphetsning och lycka. Hans plan var därefter att bli rånad - en sann New York-upplevelse om något, antar jag - så vi åkte upp i Bronx för att försöka styra upp det. Men till Gustavs besvikelse hände ingenting, inget rån, inte ens nåt gruff. Bronx var bara förortstråkigt (nu var det ju visserligen klockan tre på en onsdagseftermiddag, men ändå), så vi bestämde oss för att pröva Spanska Harlem - El Barrio! Den del av Harlem som fortfarande är lite småfarlig liksom. Men samma sak där: bara tanter och solsken. Vi släckte besvikelsen med några öl på en bar, och jag tvingas konstatera att Gustav nog får ta en nattvandring i Central Park nästa gång han är här för att uppfylla denna bisarra önskan.

(Besvikna lämnar vi förorts-Bronx för att söka faran i...)

(...spanska harlem, men det gick inget vidare det heller.
Bara ofarligt folk och trafikpoliser. Trams!)

Ah! Sen smög vi upp på taket på I-House - vi har hittat en liten gång som leder till en stege som leder till en lucka som man kan fippla upp, och så kommer man upp på självaste taket, tretton våningar upp! Där ser man hela Manhattan - vi satt ett gäng och slappade och njöt medan några snubbar började skjuta fyrverkerirakteter från gatan bredvid. Det var mysko att sitta högre än raketsmällarna, så det blev färggranna explosioner alldeles bredvid en fast flera våningar ned. Grymt soft var det i alla fall!

(utsikten från taket. Riverside Church, Grant's Tomb och New Jersey över floden)

(Riverside Church till höger, midtown längre bort och Empire State
Building svagt skymtandes i horisonten)

Jopp. Imorse åkte han hem, och nu packar jag som sagt för fullt. På söndag kommer även jag hem - weeee! Jag ser fram emot att förlusta mig i stockholmsaftonen med läsekretsen! Jag kommer låta bloggen vila under sommaren (som José så klokt sade på sin blog: "det här med att svenneblogga är ju bara så trist"), så jag föreslår att vi ses i verkliga lifvet istället! Mitt mobilnummer är samma som förr: 070 797 51 05 - och jag är kvar ända till mitten av augusti! Weeee igen! Sedan bär det av tillbaka hem igen. Jag åker från hemma till hemma - det är fint.

Vive New York!

Add one to the memories! Igår hade jag ett riktigt mummigt New York-ögonblick, i ordets rätta bemärkelse. Min kompis Gwen från Frankrike jobbar på nån resebyrå som har sitt kontor i Empire State Building, och hon bjöd mig på en liten midnattsvisning av Woody Allens Manhattan i ett projektorrum på 43e våningen! Det var så cool - Empire State Building var helt tomt, hon korkade upp en flaska representationschampagne, vi poppade popcorn, kopplade hennes laptop till projektorn och såg Manhattans vackra svartvita vidbild dansa på väggen, avspegla sig i panoramafönstrena som i sin tur visade ett dimmigt riktigt Manhattan! Och Woodys gnälliga röst studsade ut i de tomma korridorerna, ekade nedför art deco-hissarnas schakt. Jag kom återigen ihåg hur mycket jag älskar den här staden...

Sen kom jag ihåg att jag skulle berätta om min underliga chef! Jag tänkte ju göra det för flera dar sen, men grejen var att jag hade inte kunnat hålla mig, utan berättade om henne för josie, och hon tyckte inte alls att det var lika kul som jag tyckte, och då blev jag typ grinig och sur och ville inte berätta det längre. Hehe. Men nu gör jag det ändå:
Okej, så min chef - Liz - är typ trettio, har alltid halvöppen mun, frågande ögon, och vaggar från sida till sida när hon går. Hon är mycket snäll, men också mycket underlig. När vi jobbar intervjuar vi ju folk och frågar vad de tycker om biotrailers och sånt, och då tar vi deras personuppgifter. Okej, så förra helgen så stod jag och avslutade en intervju med nån snubbe när Liz kom framhoppande och såg ut som om hon hittat en gyllene chokladkaka. "This guy has the same name as my brother!", utbrast hon medan hon viftade med ett gammalt intervjupapper jag gjort nån timme innan. "I can't believe it, that's SO WEIRD!". Liz heter Lee i efternamn, så han hette typ Stephen Lee eller nåt sånt. OK, fine, remember to breathe, typ. Men hon var så glad över att det fanns en annan snubbe som hette Stephen Lee, så hon hade fått upp ångan. "That's so weird, I can't believe it, oh my gosh..." Jag log för mig själv - det är så lustigt att folk kan bli så upphetsade över nåt sånt. Som Josie så korrekt påpekade - det var ju inte som att hennes bror hette Balthazar von Ecklenburg eller nåt sånt. Men anyway, whatever floats her boat, liksom. Två minuter senare kom Liz tillbaka, hoppandes upp och ner, frustande av upphetsning: "ohmyGOD! OhmyGOD! This is SO CRAZY! This guy... Ohmygosh... not ONLY does he have the same name as my brother, BUT--" (här lade hon in en dramatisk paus. Vad skulle komma?) "...BUT he is NOT the same age as my brother! NOR does he have the same telephone number! OHMYGOD! OHMYGOD! THIS IS SO WEIRD! OHMYGOOOD!"

Jag fattar fortfarande inte vad hon menade. Hon tyckte alltså att det var omåttligt spektakulärt att den man som hade samma namn som hennes bror inte hade samma telefonnummer eller var lika gammal - med andra ord att det inte var samma person, nåt hon redan visste. Jag fattar bara inte. Men hon var så lycklig, så lycklig, så det gjorde inget. Vissa blir lyckiga av att vara i ESB mitt i natten. Andra blir lyckliga av... vad det där nu var. Jag dömer inte - så länge man är lycklig är det fint.

Freedom? Yeeeah right!

(Vilket band? Första som svarar får en öl när jag kommer hem.) Aaanyway: jag är klar. Japp. Klar. Jag har fått min Master of Fine Arts-examen i filmregi - med andra ord är nu fältet helt öppet för mig att kalla mig "independent filmmaker" istället för "student", vilket alltså betyder att jag nu kan satsa på den där karriären som crackhora på 125:e, för det är nog det enda sättet jag kommer tjäna pengar snart...

Vad nytt annars? (Jag vet att jag inte skrivit på länge - det har varit så mycket och jag har varit trött.) Få se... jag gjorde illa högerörat förra helgen på en högljudd fest, och den antikristliga öronkliniken som Trygg-Hansa kopplade ihop mig med vägrade i sista sekunden att ta emot mig eftersom de inte samarbetar med "utländska försäkringsbolag" (trots att T-H har dem listade som samarbetspartners). 666! Hakkors! Så nu ska jag försöka hitta ett nytt sjukhus som förhoppningsvis kan hjälpa mig med min ondsinta tinnitus. Although i ärlighetens namn har det blivit bättre de senaste dagarna, men ändå... jag är ju paranoid, och minsta vibration i min högra örsnibb gör mig nervös, så jag vill se en man i vit rock snarast.

Vad mer...? Ah! Skandalen! Vi hade filmfestival i skolan, och alla visste att det stod mellan långfilms-Lanre och mig själv, för vi är bäst. Och det visade sig stämma, det var han och jag som tog priserna... MEN han tog det finaste! Jag vann för bästa filmfoto - eller rättare sagt, Carmen vann - och för bästa filmljud - eller rättare sagt, Ippi+Joel+Johan vann; men Lanre det aset vann för bästa film... grrmbll... Okej, nu är hans film visserligen mycket bra - men min är fan bättre! Grrrmbll...

Nåt annat? Ah! Min dumma chef! Hahaha! Det är så roligt! Hon är så bisarr... men nu är jag för trött för att skriva om det, så jag tar det imorrn. Hej hej!