Add one to the memories! Igår hade jag ett riktigt mummigt New York-ögonblick, i ordets rätta bemärkelse. Min kompis Gwen från Frankrike jobbar på nån resebyrå som har sitt kontor i Empire State Building, och hon bjöd mig på en liten midnattsvisning av Woody Allens Manhattan i ett projektorrum på 43e våningen! Det var så cool - Empire State Building var helt tomt, hon korkade upp en flaska representationschampagne, vi poppade popcorn, kopplade hennes laptop till projektorn och såg Manhattans vackra svartvita vidbild dansa på väggen, avspegla sig i panoramafönstrena som i sin tur visade ett dimmigt riktigt Manhattan! Och Woodys gnälliga röst studsade ut i de tomma korridorerna, ekade nedför art deco-hissarnas schakt. Jag kom återigen ihåg hur mycket jag älskar den här staden...
Sen kom jag ihåg att jag skulle berätta om min underliga chef! Jag tänkte ju göra det för flera dar sen, men grejen var att jag hade inte kunnat hålla mig, utan berättade om henne för josie, och hon tyckte inte alls att det var lika kul som jag tyckte, och då blev jag typ grinig och sur och ville inte berätta det längre. Hehe. Men nu gör jag det ändå:
Okej, så min chef - Liz - är typ trettio, har alltid halvöppen mun, frågande ögon, och vaggar från sida till sida när hon går. Hon är mycket snäll, men också mycket underlig. När vi jobbar intervjuar vi ju folk och frågar vad de tycker om biotrailers och sånt, och då tar vi deras personuppgifter. Okej, så förra helgen så stod jag och avslutade en intervju med nån snubbe när Liz kom framhoppande och såg ut som om hon hittat en gyllene chokladkaka. "This guy has the same name as my brother!", utbrast hon medan hon viftade med ett gammalt intervjupapper jag gjort nån timme innan. "I can't believe it, that's SO WEIRD!". Liz heter Lee i efternamn, så han hette typ Stephen Lee eller nåt sånt. OK, fine, remember to breathe, typ. Men hon var så glad över att det fanns en annan snubbe som hette Stephen Lee, så hon hade fått upp ångan. "That's so weird, I can't believe it, oh my gosh..." Jag log för mig själv - det är så lustigt att folk kan bli så upphetsade över nåt sånt. Som Josie så korrekt påpekade - det var ju inte som att hennes bror hette Balthazar von Ecklenburg eller nåt sånt. Men anyway, whatever floats her boat, liksom. Två minuter senare kom Liz tillbaka, hoppandes upp och ner, frustande av upphetsning: "ohmyGOD! OhmyGOD! This is SO CRAZY! This guy... Ohmygosh... not ONLY does he have the same name as my brother, BUT--" (här lade hon in en dramatisk paus. Vad skulle komma?) "...BUT he is NOT the same age as my brother! NOR does he have the same telephone number! OHMYGOD! OHMYGOD! THIS IS SO WEIRD! OHMYGOOOD!"
Jag fattar fortfarande inte vad hon menade. Hon tyckte alltså att det var omåttligt spektakulärt att den man som hade samma namn som hennes bror inte hade samma telefonnummer eller var lika gammal - med andra ord att det inte var samma person, nåt hon redan visste. Jag fattar bara inte. Men hon var så lycklig, så lycklig, så det gjorde inget. Vissa blir lyckiga av att vara i ESB mitt i natten. Andra blir lyckliga av... vad det där nu var. Jag dömer inte - så länge man är lycklig är det fint.
