"We're nothing but the nerds they say we are". Okej, först och främst: repliken kommer från en film, och samplas sedan i en låt. Den som lyckas gissa båda ska få en... en bild av mig. Alltså inte en bild föreställandes mig, utan en bild som jag måste rita, som kan föreställa vad som helst. I den personens ära. Google är för fuskare.
Min vän Christopher - han som specialeffektade valen till min film som ingen av er har sett - pluggar animation på NYU, och för nån vecka sen träffade jag några skolkamrater till honom. En av dem, en tjej som heter Kori, berättade att hon just hade spelat in en egen mockumentary i Christopher Guest-stil om en sten, sax och påse-turnering, något som lät mycket intressant tyckte jag. Anyway, Kori har redan tagit examen från NYU (nu är hennes jobb att animera nåt rött monster i ett Skurt-liknande barnprogram på PBS), men hade fått in sin examensfilm (alltså inte stensaxpåse-filmen) i en animationsfestival för avgångselever från alla animationsskolor här i New York, som hon vänligt nog bjöd mig till. Jag har ju aldrig varit på en animationsfestival, och tänkte att det nog kunde vara... skoj. Och jag hade bett om en kopia av stensaxpåsefilmen (eller The RPS-Project), så det kunde ju vara två flugor i en smäll, tänkte jag: få en film och lära känna lite fler specialeffektare för framtida projekt.
Så jag mötte Kori i veckan, vi inmundigade först var sin Guiness (hon var så nervös för sin medverkan i festivalen och behövde lugna sina stackars animations-nerver) och gick sedan till festligheterna, där vi hamnade i en stor biosalong full av koreaner. Ahhh, koreaner - jag saknar mina koreaner från skolan! De var så fina, de sov hela tiden och log alltid mystiskt. Anyway, det var inte bara koreaner, men fler än man brukar se på samma plats (om man inte är i Little Korea vid 32a gatan) - och jag påmindes plötsligt om alla amerikanska tecknade serier, hur eftertexterna rullar normalt och sedan kommer ungefär sjuhundra koreanska animatörers namn rusandes förbi i så högt tempo att det är omöjligt att läsa! Hahaha!
Anyway, vi slog oss ned och festligheterna började. Och med festligheter menar jag här alltså ungefär 40 små animerade filmer som egentligen inte alls var filmer, för de hade knappt nån historia alls! Det här var ju elever som har fokuserat två år av sina liv på att lyckas få den där tecknade bollen att studsa på ett naturtroget sätt, inte fan hade de tid att skriva manus! Så vi satt där i två timmar och tittade på film efter film föreställandes allt möjligt - det enda de alla hade gemensamt var att de var väldigt tråkiga. Men det roliga var att alla i publiken var helt - helt - superentusiastiska och var alldeles absorberade av det oerhörda arbete som lett fram till dessa små enminutssnuttar. De visste helt enkelt vad som hade krävts, they were down with the shit, medan jag satt där och försökte hålla humöret uppe av att se en påfågel som åkte rullskridskor på musiknoter. Eller, okej, det där lät ju ganska skoj - men efter ungefär tjugofem små filmer där ingenting händer blir man lite trött. Inte de andra animatörerna, dock - de var helt ga-ga och satt och suckade lustfyllt varje gång en vektor rörde sig på ett finurligt sätt, eller någon lyckades få en vattenyta att plaska naturtroget. När de såg åtta bollar som alla studsade runt i ett rum och kolliderade med varandra då och då blev de helt tokiga och skrek högt av förtjusning - medan jag satt där och bara "Va?? Var?? Vad händer?" och inte fattade nånting alls. Bakom mig satt ett kinesiskt par och vid en film - om en fisk som simmade i en skål - blev tjejen alldeles överhettad och började svamla alldeles jättehögt på mandarin (om fisken antar jag); killen fick försöka lugna henne men hon var så lycklig så det gick inte. Sedan var det hela slut och alla gick långsamt utåt och pratade upphetsat med varandra om hur X eller Y lyckats få till en så verklighetstrogen ljusreflex på en metallyta - hade de jobbat med metallurgic surfaces-paketet till After Effects 6.5 eller bara satt egna parametrar i Shake?
Clap your hands everybody, and everybody clap your hands. We're Lambda Lambda Lambda and Omega Mu. We come here on stage tonight to do our show for you. We got a rockin rhythm and a hi-tech sound that'll make you move your body down to the ground. We got Poindexter on the violin, and Lewis and Gilbert will be joining. We got Booger Presley on the mean guitar and a rap by little ol' me Lamar. We got Takashi beating on his gong, the boys and the mu's are clapping along. And just when you thought, ya seen it all, along comes a Lambda four foot tall. So won't ya come on out here on the floor, so we can move our bodies, like never before.
"Those nerds are a threat to our way of life." Jag älskar dem.
