Äppelträd vs. Gammelsmurf

Uj uj UJ! Det är så länge sen jag skrev; jag försvarar mig med att jag arbetat non-stop med mina apsysslor på Killer och på helgjobbet i I-House och med manusskrivandet, och förstås hängt med Morgan all annan tid! Jag lade ned det här konceptet med ledig tid över huvud taget i början av oktober, så nu är det några veckor sen jag hade en ledig dag alls. Well, c'est la fucking vie, biatch, non? Hur som helst, the night time is the right time for dressing as a retarted plant, som det gamla ordstävet lyder, så när Halloween nalkades fann jag givetvis tid att deltaga i festligheterna. Självklart fortsatte jag på den vegetabiliska tradition som inleddes år 2000 på PUB, där jag klädde ut mig till en kaktus på en vilda västern-tematisk maskerad (på vilken jag vann pris för bästa kostym). Sedan dess klär jag alltid ut mig till nån sorts grönsak - oftast ett träd - och så även detta år. Jag köpte en påse miniäpplen, bröt av tjugo trädgrenar i Sakura Park här bredvid, nålade fast blad på huvudet och överkroppen, och kladdade grön färg över hela ansiktet. På med bruna kläder ovanpå det och voilà: jag var ett äppelträd. Tillräckligt underlig för att förtjäna uppmärsamhet, och samtidigt tillräckligt efterbliven för att väcka damernas moderskänslor. Fint så.

I lördags (alltså förra lördagen... eller nej, nu är det förrförra!) skulle vi till en fest i Brooklyn som min portugisiske kompis Alex tipsat om; ett jättekalas på ett "30 000 square foot industrial loft". Det var långt ut i Brooklyn, och vissa kände sig lite skeptiska, men jag var så grymt sugen på att gå dit så jag lobbade varje dag för det! Så till slut, när lördagen så infann sig, fick jag till slut med mig ett gäng som klampade bort mot tunnelbanan i kylan.

Några av de som kom med: Alex, Ina, Chris, nån snubbe, Ana och Alicia.

Eller - jag hade ju gått i förväg för att handla öronproppar på apoteket på 112e gatan, eftersom jag hade dåliga minnen av hur min hörsel packade ihop och tackade för sig efter vårens Mutherfucker-party på Roxy här (tre läkarbesök och många tårar tog det att komma över det debaclet) - och eftersom jag inte kunde hitta mina trustworthy proppar i den röra som är mitt hem beslöt jag mig alltså för att gå i förväg till apoteket och handla nya, och sedan hoppa på tåget och joina resten av gänget när de anlände till 110e gatans station. Att promenera dit i äppelträdskostym var en fin upplevelse; att gå in i apoteket och handla öronproppar ännu bättre ("Are you a giant marijuana plant?", frågade den oerhört förvirrade kassörskan. "I wish", svarade jag).

Alex och jag

Nåväl, sedan hoppade jag på mina vänners tåg på 110e, där ett Bronx bound local 1 train just hade stannat på andra sidan perrongen, innan mina vänners Brooklyn bound local 1 train kom förbi, och en ung gosse i det tåget tittat ut genom fönstret, sett mig och ropat någonting - jag kunde förstås inte höra vad det var, eftersom han satt i ett tåg, men jag såg hans läppar röra sig som när HAL smyglyssnar i 2001 - och HELA JÄVLA VAGNEN kom fram till fönstrena på andra sidan tåget, pekade på mig och hånflabbade medan de åkte iväg. Lyckat...

Ina och ett äppelträd i bakgrunden på tunnelbanan.

En och en halv timme senare kom vi fram till hjärtat av Brooklyn, där festen skulle hållas i ett stort varv. Tåget var helt smockfyllt av dårar som skulle dit - det var så mycket folk i så mycket kostymer! Efter en kvarts promenad kom vi fram till det stora huset - en gammal tegelkoloss med utspränga dörrar och fönster. Där inne var det helt galet - kanske 10 stora rum, tusentals människor, marschorkester, cirkusartister, dansgolv, tysk minimalistelectronica som feta transvestitet uppklädda till Pippi Långstrump stod på höga gungor och dansade till. Så fort man klev in visste man att detta skulle bli årets roligaste fest. Så det var bara att sätta igång - ut på golvet, spänn fast äpplena, nu kör vi!

Skojigt... i en kvart.

Sen hände det: efter ungefär 17 minuters röj tystnade plötsligt musiken. Ett knaster hördes, sedan en förstärkt röst: "This is the New York Police Department. Everyone must vacate the premises immediately. This event is over. The fire department is here, and we will not leave until everyone is out."

Say WHAT?! Man förstod att det var på riktigt när plötsligt DJn blixtsnabbt packade ihop sina prylar och liksom dök ut genom dörren. En lätt upprorsstämning började sprida sig, och några tappra stackare försökte hålla festen igång genom att banka rytmiskt med pinnar på golvet. Svängigt... Vi drog en djup suck och började sedan trängas mot utgången, ungefär 50 meter och 3000 pers bort... Mitt i detta vimmel hände så något mycket vackert. En röst ekade plötsligt över golvet: "Papa Smurf!". Chris vände sig om. Där, på andra sidan rummet stod en annan gammelsmurf! En mycket snyggare sådan. Chris stirrade på gammelsmurfen. Gammelsmurfen stirrade på Chris. Sedan trängde de sig båda fram till ett tomt område i rummet, kramade om varandra och dansade någa underliga steg medan de båda sjöng smurfmelodin i falsett! La la lalalalaa la lalala laaaa! Runt om dem stod hundratals människor, och alla blev liksom lite gladare av detta absurda inslag. Två gammelsmurfer i samma rum liksom, hur ofta händer det?

Glädjen försvann dock blixtsnabbt när vi kom utomhus och kylan bet tag i oss. Klockan var redan 3, och vi kände inte för att försöka hitta en ny fest nånstans. Så vi bet i det sura äpplet (ha!) och drog oss sakteliga hemåt, där vi tröstade oss med lite gott vin och extralagrad herrgårdsost. Två dagar senare skulle Morgan anlända, och dagen därefter - som var det riktiga Halloween, tisdagen den 31:a - skulle vi gå i The Village Halloween Parade, USA:s största parad! Det skriver jag mer om sen, nu ska jag, Morgan och Ira ut till Brooklyn på fest (the irony of it all). Mer kommer snart! Hej hej.