Man är inte äldre än man känner sig

Det har ju gått bra på senaste. Jag är 28, och jag känner mig mer vuxen än jag gjort på länge; jag har nästan riktig skäggväxt (eller mjae), spenderar alldeles för mycket tid med att arbeta (om än obetalt) och klär mig ofta i välstrukna skjortor. För några dagar sen kunde jag äntligen bekräfta, efter många veckors enträget arbete, produktsponsring åt Killer värt ett par tusen dollar. Som jag hade fixat. Ett moget proffs, helt enkelt. Vuxen. En redig karl.

Så varför vaknade jag då igår morse med "I love cock, big and uncut" skrivet med tuschpenna på handen, och "IKEA!" i pannan - mina sista bleka minnen av natten innan hur Ira och Elisabeth lyfte upp mig i armarna och drog mig till en tunnelbanestation i Brooklyn medan de sjöng sånger på låtsassvenska? Är det något sorts desperat rop på ungdomen tillbaka? Behöver jag verkligen det? Jag menar, jag bor ändå i ett pyttelitet studenthemsrum, så många skjortor äger jag inte och jag får ändå inte betalt för mitt jobb (och produktsponsringen får min chef all cred för fast det var jag som gjorde det). Så så vuxen är jag inte. Verkligen inte. Var det verkligen nödvändigt att somna i en korridor på Morgan Avenue i mitten av knivhuggarbrooklyn? Knappast. Var det soft att gå upp klockan 8 nästa morgon för att jobba? Knappast. Har jag lärt mig min läxa? Självklart - från och med nu ska jag act my age!

Till att börja med ska jag sköta Killerkontoret om några veckor. Nice. Min chef ska på semester och har bett mig ta över hans jobb tills jag åker hem till stockholm. Enbart detta, känner jag, kommer återge mig alla de vuxenpoäng som jag sumpade i helgen. Jag kommer alltså ha en dryg vecka på mig att köra företaget i graven... ha ha haa... Sedan har jag blivit erbjuden jobb som produktionsledare på en långfilm i vår - vilket ju är grymt - men jag lutar nog åt att säga nej. Manuset är inte alls bra, och jag tror inte det kan bli en bra film. Därtill är lönen inte bra heller, men det är mer av en bisak i sammanhanget. Jag tycker inte man ska arbeta sexton timmar om dagen i många veckor på en film som inte kan bli bra - och det hjälper inte min karriär om jag kopplas samman med dåliga filmer. Men jag ska tänka på det. På tal om långfilmer, August the First kom inte in på Sundance, vilket är riktigt surt. Nu väntar vi på South by Southwest och Berlin härnäst. Jag räknar fortfarande kallt med att vi kommer in på Tribeca, men vi ville förstås ha Sundance allra helst, eftersom det är en så stor festival - och jag har hellre Berlin än Tribeca vilken dag som helst också (well, duh). Men vi får se... jag uppmanar er alla att hålla era kollektiva tummar de närmsta veckorna.

Annars... tja, inte mycket som är intressant att rapportera om. Jag är på Killer väldigt mycket, och när jag inte är där skriver jag på manuset och sköter flera kvällsjobb - bland annat att dela ut vykort till gayklubbar på Manhattan. En av mina chefer på Killer bad mig dela ut reklamkort för en dvd-samling med gaytema, "Boys' Life"... ett mycket soft och enkelt gig - jag fick bra betalt för att flanera runt i West Village och Chelsea med min kompis Audrea i höstvärmen - det var 19 grader varje kväll förra veckan (men idag blev det vinter) - och lämna högar med kort på roliga barer. Med andra ord fick jag pengar för att ta sköna promenader. Helt acceptabelt. Inte särskilt vuxet. Men acceptabelt.