Upp med händerna!

Efter tre år i Harlem hände så till sist det oundvikliga - jag blev rånad. Ungefär två timmar sen promenerade jag nedför Amsterdam Avenue, från 148e mot 121a, där jag skulle sitta på Max Café och jobba. För att komma dit måste man gå igenom några kvarter av projects - alltså de där höga bruna husen som finns lite varstans i alla amerikanska storstäder och ägs av staden/staten, där låginkomsttagare och andra som inte har råd/kan klara eget boende får subventionerade lägenheter. En bra idé, men uppenbarligen är det kring dessa hus som det är lite mer rough stämning, kan man säga... Anyway, just de här husen, på 125e gatan mellan Broadway och Amsterdam, ligger ju väldigt nära I-House, så jag har traskat igenom deras gårdar säkert hundra gånger. Men den här gången ville det sig illa...


(Projects-husen på 125e, sett från tunnelbanespåret. Området får numera alltså anses som icke rekommenderbart för späda svenskar att flanera kring på kvällstid)

Så, jag traskade nedför Amsterdam, lyssnandes på musik, när jag lade märke till att en snubbe liksom höll jämnt tempo med mig; när jag saktade in saktade han in också, och om jag ökade tempo gjorde han detsamma. Ack, jag min idiot - jag borde ju förstås ha insett vad han gick och tänkte på, men det var fortfarande så mycket folk omkring så det verkade osannolikt! Jag menar, jag märkte honom, och det var helt klart nåt som var lite off med det hela, men jag kunde ändå inte tro att det som sedan skedde skulle ske!

Så... när jag hade korsat 125e skulle jag gå de sista fyra gatorna mot kaféet, och tre av dem består av projects-husen på bilden här ovan. Och just när jag passerat en gata var det plötsligt bara han och jag inom synhåll, och han svängde plötsligt in mot mig, trängde upp mig mot ett staket och sade "Don't move. Give me your wallet, ipod and phone now or things will get messy!", samtidigt som han pekade med nåt i sin ficka mot mig. Visst, jag skulle kunna ha försökt se om han bluffade och bara "is that a gun in your pocket or are you just happy to see me?", och krävt att få se vapnet, men... jag vågade inte! Det var en så hotfull stämning, han var mycket större än vad jag är, och jag menar... folk blir ju skjutna då och då! Det kändes bara dumt att börja tjafsa med någon som antagligen skulle kunna göra mig illa på fler sätt än jag kan tänka mig, så jag suckade bara och öppnade sakta min väska... När jag fått upp plånboken frågade jag om jag inte kunde behålla några grejer som han inte skulle ha nytta av, typ mitt id, men han bara "no, I need everything so you can't get help from the cops" (jag vet fortfarande inte vad han menar med det - skulle polisen vägra hjälpa mig om jag inte hade mitt leg på mig eller vaddå?), så det var bara att räcka över den. "The phone and the ipod, man, hurry, hurry", sade han med hotfullt dov stämma - ja, den var verkligen hotfullt dov! Jag suckade djupt, grävde ännu djupare i min väska, vred mitt huvud åt höger för att liksom i smyg se om det inte fanns nån som skulle kunna hjälpa mig, och fick se... Lanre! Strosandes nedför Amsterdam Avenue lite längre upp! För er som aldrig sett Lanre kan jag beskriva honom såhär: en enorm svart man på ungefär 110 kg, med långa dreadlocks och en ännu dovare stämma än aset som stod och trängde upp mig mot staketet. Han är tillika wrestling-coach, och förstås en av mina bästa vänner. Samtidigt stod rånaren där, med min plånbok i en hand och en utsträckt andra hand för att ta emot min telefon och mp3-spelare, och bara "come on, come on" med stressig röst - han hade sumpat bluffen, det fanns inget vapen i hans hand! Han kunde ju förstås ha nåt i fickan, men det skulle ta honom några sekunder att få upp det, så jag handlade instinktivt (tror jag att det var i alla fall - det gick så fort): jag knuffade plötsligt rånaren så hårt jag kunde, så han ramlade bakåt, och sprang som en blixt uppför gatan mot Lanre.

"Lanre! Lanre! Lanre!", ropade jag, men Lanre lyssnade på sin ipod och hörde mig inte. Till slut hann jag ifatt honom, och fick ur mig nåt i stil med "mugged, got mugged, that guy, mugged!", och Lanre sade "are you serious?". Jag nickade febrilt, och sedan satte vi av efter killen, in i projectsgården (ja, i efterhand kanske det inte var så smart heller, men ni måste förstå att allting skedde ganska snabbt och utan möjlighet till planering). Efter en mindre språngmarsch såg jag honom lunkandes in på en bakgård, och när han hörde våra springande fotsteg var vi bara några meter ifrån honom.

Lanre sprang upp så han stod alldeles framför honom och sade "Do you have my friends wallet?"

"Uh...no...", sade rånaren.

"Yes you do!", sade jag.

Rånaren tittade på Lanre. Rånaren tittade på mig. Lanre gjorde sig extra stor och tog ännu ett kliv framåt. Rånaren tittade på Lanre igen, och tog sen ut min plånbok ur fickan. "I'm sorry...", sade han med bisarrt purken röst och blicken fäst i marken, som ett barn som blivit ertappat med att ha tömt kakburken, och räckte mig min plånbok. Jag öppnade den - alla kreditkort och såna grejer kvar. "OK", sade vi, och vände. Vi gick åt vårt håll och han gick åt sitt. Tre minuter senare slog det mig att jag faktiskt haft 60 dollars i den också, som numera var borta - han hade tömt den på sedlar på en gång - vilket svider i min trängda ekonomiska situation en smula, men inte alls lika mycket som sumpade kreditkort, telefon, spelare, etc.

Så, jag antar att detta betyder att jag är en riktig newyorkare, nu när jag blivit rånad. Och om detta utspelar sig igen kommer jag inte vara så dum att jag bara "hum hum, den unge mannen i säckiga kläder tycks gilla att promenera med mig!" Shit, man tror att man blivit så streetsmart efter några år i harlem, och så gör jag något så dumt. Men all is well that ends well, och sextio dollars känns som en rimlig summa att betala för att ha livet i behåll och en bra historia att berätta!