unza unza unza unza time

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om hur den här staden knappt förtjänar att lukta på new yorks svettiga jympasockor, men så hittade jag plötsligt en acceptabel mataffär OCH så gick jag på serbiskt disco och lekte emir kusturica med ira, lena und andrea, och nu känns det inte lika ondskefullt längre. det var unza unza bom bom och stekt kyckling hela kvällen, och så jobbade vi faktiskt igår och spelade in ett reportage om Möbelfabrik, ett coolt bargalle...galleriba---ja, vi har väl redan gått igenom det där. Poängen är att det är fint att arbeta. och dansa. mest att dansa. unza unza. gonatt!

sniff!

Okej, jag vet, jag är sämst - så lång tid utan en uppdatering! Må jag späkas av gudar och monster på himlavalvet som straff. Eller faktum är att det är det jag gör - jag är SÅ SJUK - mina ögon värker och näsan är täppt och tårarna bara rinner och jag har en mycket obehaglig liksom ihålig hosta som bara "bröHÖ, bröHÖ" hela dagarna. Meh!

Det får väl anses vara straffet för förra veckans eskapader - talentcampuset var verkligen askul, vi träffade många coola och duktiga unga filmare, för att inte nämna etablerade sådana, och - ähh, jag nämnde nog redan allt det här i det förra inlägget va? Jaja, då höll ju fortfarande talentveckan på - den avslutades sedan på förträffligt vis genom en stor avslutningsfest - ÅH! På tal om avslutningsfesten, jag måste berätta om hur jag och Ira plus några till blev hänsynslöst utnyttjade - UTNYTTJADE SÄGER JAG - av festivalgeneralen själv! Såhär: vi hade just hängt av oss våra ytterkläder och skulle in i själva festrummet i festivalpalatset, när festivalgeneralen - en asrolig herre i sextioårsåldern med stor mustasch och till synes evig förfriskning - sprang fram till oss och bara "you! I need all of you at the red carpet NOW!" medan han viftade upphetsat med armarna. "Mröuh?", sade vi. "The red carpet! I need you there, for the photographers - hurry!", sade han, och rusade sen iväg mot utgången. "Hum hum", tänkte vi, inte för att vi fattade varför han ville ha OSS på röda mattan, där både DeNiro och Stones hade traskat en halvtimme innan, men visst visst, det kan väl vara kul!

Tänkte vi i vår naivitet, och gick ut utan våra ytterkläder (genomlida den där tjugominuterskön till garderoben igen? no way!). Väl där ute stod han och bara "great, great, follow me, over here", och ledde oss bort mot röda mattans "ingång"... och rätt förbi den, in på sidan om där fotograferna ska stå! Det visade sig plågsamt snabbt att generalen inte tyckte det såg ut att vara tillräckligt fullsmockat med fotografer och fans BREDVID mattan - allt för att hålla illusionen vid liv - så plötsligt stod vi där och huttrade och bara "men.. va... nää". Suckers! Efter ungefär femton sekunder konstaterade jag och Ira att det nog var mycket roligare inne i värmen vid den öppna baren, så vi frågade våra kompisar om de inte ville gå tillbaka. "Näää... man kanske ser nån... tuff", sade en av dem, och så stod de alla kvar. Suckers! Så jag och Ira bara schwoupp! så smet vi ut bakom ett draperi under en kolonn genom ett hål i rymd/tidsväven, och så befann vi oss snart inne i den trygga dimman igen.


Tja, det kanske är det jag får sona för nu. Eller så är det det att Stefans torktumlare är av serbokroatisk modell '72 och vare sig torkar eller tumlar, så jag sov i halvblöta lakan för några nätter sen då jag gav upp efter nästan fyra timmars tumling... Nå nå, imorrn får jag se till att vara frisk för då ska vi nog spela in en tv-grej från en galleribar... ett bargalleri... en... båda två i ett. Nästa gång tror jag jag ska berätta om de erbarmeliga mataffärerna här. Men tills dess - snörvel.

festivalstök

Urgh... jag är så TRÖTT. Berlins filmfestival började i helgen, och jag springer mellan filmvisningar och föreläsningar och fester tills kroppen och huvudet säger ifrån. Idag har jag varit på diskussionsforum på morgonen med Julie Delpy, sedan såg jag en föreläsning med den berömde sextiotalsregissörsikonen Dušan Makavejev (jag såg hans klassiska sjuttiotalsrulle "WR - Mysteries of the Organism" om Wilhem Reich och hans orgasmatroner och kommunistsamhällen som ska "knulla sig till frihet" för några dagar sen - mycket bra och konstig) på eftermiddagen, och så Mike Leigh på kvällen (det var asbra och han var jättearg och skällde ut folk som ställde dumma frågor!). Ouff! Att jag får träffa alla dessa tuff- och storheter beror på att Ira medverkar i nåt som heter the Berlinale Talent Campus, där unga filmare från hela världen samlas för en veckas arbete och fest (Ira är en av få klippare där). När han skrev in sig - en långsam och tråkig process - stod jag vid sidan om och var rastlös, och började prata med en trevlig kvinna. Det visade sig att hon var chef för talentcampuset, och hon förklarade entusiastiskt att jag måste hänga med på deras aktiviteter... så nu gör jag det! Bäst av allt, hon säger att hon ska skriva upp mig och Ira på gästlistan för den stora avslutningfesten (som man inte kan köpa biljetter till, för den är till för fint folk, som baroner och filmstjärnor) på torsdag. Hoppashoppashoppas... På tal om goda människor - jag träffade en tjej som jobbar för festivalen, och hon ska köpa ut massa biljetter till mig för personalpris (vilket är krrraftigt reducerat) imorrn. Whee! Folk är så snälla! Imorrn ska jag även lyssna på Andrzej Wajda (!), och sen se lite kinesisk film. Ah, filmfestival när den är som bäst. Rapporterar mer sen, klart slut!

men... var köper man tacos..?

Okej, nu börjar jag bli lite mer installerad i min nya superariska värld, efter den första veckans kulturchock. Chocken bestod nog mest i att plötsligt bo i ett så diametralt annorlunda område från hemma – vår lägenhet här ligger helt centralt, ungefär som att bo vid Lincoln Center i NY – och allt omkring oss är assoft. Jag är ju van vid att bo på en gata som har två sorters etablissemang: tvättomater och dollar-stores. På Linienstrasse, vår nya gata:

har vi också två sorters etablissemang: gallerier och barer. Som sagt: assoft. Kan man förresten säga etablissemang istället för establishment? Jag har märkt att jag har börjat tappa lite svenska, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag bott borta i nästan fem år, men det är ändå en lite mysko (och trist) känsla.

Anyway, lägenheten vi bor i är superfin – den tillhör min gamle vän Stefan, som befinner sig i Stockholm för att dirigera opera de tre månader som vi är här. ”Vrid ringarna till max och de bildar ordet FLAX”! Jag ska ta lite bilder av den sen så jag kan posta här – just nu får ni nöja er med en suddig bild på Ira som sitter lite flickaktigt i köksfönstret och pluggar tyska på kvällen.

Tyska, ja. Det är ju det konstigaste med att vara här: alla talar tyska. Jag är så van vid att A) kunna språket (även om spanska kanske är huvudspråk i mitt område så är ju ändå Inglese king), men också B) att höra minst sexton olika språk om dagen. Här är det bara tyska tyska tyska – till och med turkarna talar tyska (Berlin är f.ö. världens sjätte största turkiska stad – vilket känns ganska skönt då jag har en tendens att bli nervös av att vara omgiven av allt för många långa blonda män på en gång…), och min gamla skoltyska är en smula rostig (läs: havererad), så viss kommunikation är lite knagglig. Det är nämligen förvånansvärt många tyskar som inte talar nån engelska alls, så även en enkel fråga som ”sir, might i perchance peruse your establishment's pamphlet chronicling your fine assortment of malty fermented beverages?” möts av förvirrade miner. Det blir till att plugga mer…

Annars är det filmfestival som gäller nu – den gigantiska Berlinale rullade igång igår, och jag ska gå på många workshops och filmer den närmsta veckan, tjoho! Och så jobbar vi med förarbetet till ett inslag för en amerikansk tv-kanal (eftersom filmkrönikan har havererat under mina fötter) om undergroundgallerier i Berlin. Det ska nog bli skoj om det blir av ordentligt.

får jag be om största... möjliga... tyssssssssssssssskhet

Jamen just det, nu är jag i Berlin! Jag har inte skrivit nått nytt inlägg på ett tag, för jag har liksom gått och väntat på nåt irriterande (läs: roligt) att tjafsa om, men ingenting anmärkningsvärt har hänt (förutom att jag flyttat hit alltså) - inga bråk med förståndshandikappade barn på flyget, inga kollapsade öltält, jag tappade inte bort Ira på vägen - allt har gått som smort helt enkelt. Berlin tycks vara en asgrym stad, men jag är fortfarande så ny så jag har inte så mycket att berätta om det heller. Än.

Så vad är då det här? En hel post om ingenting? Ja, typ... ett livstecken, helt enkelt - ett löfte om att jag sakteliga samlar på mig saker att skriva om. Typ cyrrykorv (uäck). Eller baren här under oss som heter "Gambrinus" men inte serverar Gambrinus - WTF! Eller det faktum att "mataffärerna" här bara säljer glass, godis, och korv på burk. Snart går jag ut i skogen och dräper ett vildsvin själv!

Men ja, nu ska jag ut och rota lite mer i övergivna fabriker och sopiga Liedl-butiker. Tschüss!