ja just det!

jag är i stockholm nu, med ira i släptåg. imorrn (alltså lördag) kväll tänkte vi gå till snotty på skånegatan och inmundiga gyllene drycker. trogna läsare av bloggen är gifvetvis välkomna! och nu ska vi ut igen och fortsätta turista...

onda människor

I helgen fyllde Clotilde år, och därför fick hon förstås välja heeeelt själv vad hon ville hitta på. Då Clotilde är en fransk bartender, och jag har massa (enbart positiva) förutfattade meningar om såväl fransoser som bartendrar, räknade jag kallt med att vi skulle ut på ståhej. Dessa förhoppningar föll dock i ska--- föll på sk...

Väntalitenu. Innan jag fortsätter måste jag säga att det är otroligt irriterande - och säkert än mer för mina stackars läsare - att jag så totalt börjat tappa greppet om det svenska språket. Jag vet inte hur man säger nåt längre, jag har tappat alla uttryck, alla små färgningar, och låter numera som en artikel i ICA-kuriren. Falla PÅ skam heter det nog ändå kom jag just på, men sånt ska man väl ändå inte behöva en minut för att plita ned... mummel...

Ursäkta. Jo, så de förhoppningarna föll på skam när Clotilde valde att spendera kvällen i det lokala kulturhuset, där den internationella kvinnodagen skulle firas genom att låta lokala kvinnliga konstnärer visa sina skills, typ. Nu är det ju ett vetenskapligt bevisat faktum att nio av tio kulturevenemang alltid är jättedåliga, helt enkelt eftersom de flesta av oss (jag går i främsta ledet) inte är särskilt bra på nånting. Men en sån helvetisk brist på talang och kvalitet som väntade på Auguststrasses kulturhus hade jag inte vågat föreställa mig...

Det hela började med lite frigörande afrikanska rytmer, då en tjej i mohawk-frisyr kom ut på scen med en stor djembetrumma och började dunka. Publiken svängde artigt och helt synkroniserat på sina huvuden, innan det obligatoriska klappandet på ettan och trean inleddes. Redan där - vid 1/3-klappningarna - ville jag ut, men då var det fortfarande tre och en halv timmes brutal tortyr kvar...

Mohawken följdes av en lång föreläsning om feminismens utveckling i västerländsk skriftkultur under de senaste fem decennierna... på tyska. Dessvärre förstår jag inte tyska, så jag hörde det här: "hum hum hum hum Gertrude Stein hum hum hum Alice B Toklas hum hum hum hum. Hum hum! Hum hum hum? Hummm... hum hum 'A rose is a rose' hum! Humhumhum! [skratt] Hum hum Simone de Beauvoir hum! Hum hum... hum? Hum!" i ungefär trettio minuter. Varje gång jag hörde ett namn jag kände igen ryckte jag lyckligt till som en hund som plötsligt hör sitt namn kallas, men sen kom jag ihåg att jag inte hade en aning om vad man talade om och så sjönk jag ihop igen. Tydligen var det väldigt bra, dock, för Clotilde ömsom skrattade ömsom suckade eftertänksamt... det aset...

Sen blev det konstuppvisning. Airbrushade bilder på nakna kvinnor och män med kosmos som bakgrund, ungefär som man kan se målade på pickup-trucks eller köpa på valfritt turiststråk i vilken storstad som helst. De hette saker som "Blue Velvet" när allt gick i blått, eller "Vanilla and Chocolate" när det föreställde en svart man och en vit kvinna tätt omslingrade. Detta vet jag eftersom det hela ackompanjerades av panflöjtsmusik och konstnären själv som väste fram varje titel när de visades i hennes hemska lilla bildspel från en dator.


"Vanilla ant Chokolett" - tuut tuut... uuuuuhhh... Antikrist!

Allt blev dock bättre (om man med bättre menar än mer förfärligt) efter det, då scenen upptogs av en vansinnig jättekort kvinna med gitarr och stor cowboyhatt. Hon kunde exakt två ackord, och hon spelade dem om och om igen. Denna brist på harmonik uppvägdes dock av hennes minst sagt unika sångstil, som var en blandning av strupsång och ett försök att härma en kazoo. Alltså, på riktigt: hon sjöng bara långa vokaler med det där gutturala ljudet: AAAÄÄÄIIOOOUUUIIIEEEOOOIIIÄÄÄIIIUUUII... medan hon typ tog a-moll... e-moll... a-moll... e-moll... Och publiken tyckte det var askul - de garvade och klappade när hon kanaliserade satan på det där viset. Icke räddhågsna kan höra mer av "Berlin's most spectacular voice" (hah!) här... uuuuhhhhhh... make it go away!

Sedan visades lite videokonst. Videokonst betydde i detta fall tydligen att man inte vet hur man sköter vare sig kamera- eller ljudutrustning, men filmen bestod i alla fall av massa ofokuserade bilder på två systrar som klämde tomater över en vit klänning och tog långa bad. Tro mig, den kommer inte visas på Moderna inom en snar framtid, och Shirin Neshats position är inte hotad...

Detta följdes av en tjej som rappade om könsroller. På tyska. Tysk politisk rap. Medan en man klädd i balklänning stod bakom henne och åmade sig i otakt. Än en gång gungade publiken artigt och klappade på ettan och trean. Jag var vid det här laget inne i nån sorts rus av uselhet och började tro att allting var en hallucination frammanad av näringsbrist, men så tursam var jag icke.

Det hela avslutades nämligen - som sagt, över tre timmar senare - med att djembetrummisen, rapparen och vansinnesgitarristen tog scenen tillsammans och improviserade ihop nån sorts folkmord på allt vad god smak och musikalisk underhållning heter. Efter detta stapplade vi ut - jag alldeles matt och Clotilde alldeles glad (jag misstänker nu att detta kan ha haft nånting att göra med det där kinesiska brännvinet hon drack innan). Nu har jag blivit en bister kulturhatare. Tack för det, Tyskland!

monkey brain

Ikväll spelade vi in ett litet tv-inslag på en bar några kvarter bort, med tjejen som sjöng pandasången! Den kan för övrigt med fördel kollas in här - klicka på "manda" i låtlistan och föreställ er en stor gungande papier maché-panda, så vet ni också hur piñatafesten var... Anyway, rolig fest ikväll, men Elisabeth - som hon heter - hade ingen mic med sig, så vi hookade upp vår trådlösa mikrofon till henne; sen stod hon på scen och gjorde en ruggigt grym "purple rain" in i den lilla myggan (de kallas så, trådlösa små mikrofoner som man knäpper fast på skjortkragen. inte sådär jätterockigt att sjunga in i en sån, men nöden har ingen... nöd? vad säger man? jag minns inte hur uttrycket går nu. whatever...).


anyway, mycket konstigt. rolig afton men dåligt material, tror jag - brist på ljus i lokalen, ingen mygga längre (den var ju på scen och inkopplad i PA:t, haha!) - men fullt med intressanta människor. Bland annat en kanadensisk serietecknare som heter Naomi. Hon och jag hade en "konversation" som - ingen överdrift - gick såhär:

INT. BAR - EVENING.

The DJ is playing a Grace Jones song. GABRIEL (29) sits at a table with NAOMI (25).

GABRIEL
So... so what do you do?

NAOMI
I'm a cartoonist. I draw a cartoon about genetically modified organisms. It's based on a man who has his brain controlled by a monkey. But that's true, that's not a cartoon.

GABRIEL
Oh..?

NAOMI
True: A monkey can control your brain. Not true: Your brain can be absolutely controlled by a monkey!

Gabriel looks confused and dumb.

GABRIEL
Yeah...?

NAOMI
True: A man was mugged in the 70's and now has a monkey on top of his head. Not true: He had a donor card in his pocket. True: He donated organs. True: He has a monkey and he can control the monkey's bionic arms. Not true: any bionic limbs can be controlled!

GABRIEL
öööhhh...

NAOMI
(faster)
True: Waves were created - CREATED - in labs all over Europe and Asia! True: Waves can be controlled by scientists who--

GABRIEL
...I need to get--

NAOMI
(not listening)
True: Waves can be measured and bind people together! Not true: All people can be bound by waves. True: A man controls a monkey through waves. He also monitors a vast system of surveillance cameras. Not true: The monkey controls the cameras. True: The man CONTROLS the monkey to CONTROL the cameras!

GABRIEL
--ehh... a beer... maybe need to check my came--

NAOMI
(insanely fast)
TRUE: Tesla put spheres on towers to send electricity through the air, to CREATE electricity out of air! But he was fighting with that other guy, who created electricity through wires... you know, that guy!

GABRIEL
Heehh?

NAOMI
(irritated)
That guy! It starts with a "B". Tesla was fighting with him about how to distribute electricity, and the other guy, the one with a "B" won. He flew a kite! He distributed electricity with a kite!

GABRIEL
...Ben Franklin...?

NAOMI
Yes!!!

GABRIEL
...But he lived in like the 18th century... Tesla came way later...

NAOMI
No, yes, but Tesla worked with AIR! He wanted to use WAVES to send electricity. But then he lost all his money at the world fair. And now we can control a monkey with our BRAIN!

She waves her hands in the air, excitedly, eyes wide open.

GABRIEL
(frightened)
I have to go now and do... stuff...

Sen kom Ira och blev indragen, och vi fick höra ungefär 600 till "sant"/"falskt"-påståenden om apor, robotarmar och elektricitetsdistribution. Jag vill verkligen se hennes serie!

Jag avslutar genom att helt byta ämne och presentera... ffffrrrrrrrrrrrrr... en... banan.


En konstnär från Köln går runt och målar bananer utanför gallerier han tycker om, över hela Europa, som en sorts "mark of approval". Den här sitter på ett galleri längre ner på vår gata. Ser man en banan så vet man att nån lodis från Köln gillar vad som finns i det bananmarkerade huset. Och det är ju alltid bra att veta.

grönsaksbrist och pandaspö

Skörbjugg, det var väl det piraterna fick när de bara hade torra skorpor att kalasa på och inte tillräckligt med... öhhh... rovor? Det är i alla fall dit jag är på väg; den enda logiska slutsatsen jag kan dra är att tyskar inte tycker om mat. Öl, ja, det älskar de, men mat - knappast. Gjorde de det skulle man kunna köpa grönsaker - alltså mer än typ dammiga tomater - i mataffärer, men noooo, där finnes som sagt bara glasstårta och rulltobak. EN "riktig" affär har vi hittat, som beskrevs som ett matpalats av en urinvånare, och jag kan typ köpa bättre och färskare käk på dunkin' donuts hemma...

Lägg därtill att de alla har fått för sig att Jesus vill att man ska svälta på söndagar, eftersom ALLA mataffärer är stängda då! Alla? Nej, en liten mataffär, som befolkas av envetna tyskar, vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd! Tyvärr leder detta till ett intressant sovjetiskt kösystem, där man måste köa i flera minuter för att bli insläppt i butiken! Inte så att det kringlar sig en kö runt kvarteret, utan det står bara en biffig vakt och bestämmer när man får gå in genom dörren, som vore det en nattklubb och inte en osedvanligt rutten konsumkopia!

Bättre är det då som sagt med nattlivet. Barerna stänger inte förrän man vill gå hem, och för första gången i mitt liv har jag lite riktig Cheers-känsla, eftersom jag har blivit kompis med Clotilde, den franska bartendern på Schokoladen, vår favoritbar. Vi ska för övrigt gå på skattjakt efter ofruset kött imorrn eftersom hon ska komma på middag sen. Alla borde vara vänner med bartendern på sin favoritbar, det är det bästa! Och Schokoladen är så fint - jag tror just barerna är det enda som Berlin kan bitchslappa New York i ansiktet med, men det är en hård bitchslap.

För övrigt fick min pandafixation vatten på sin kvarn då vi smög in på en lägenhetsfest på andra sidan gatan i helgen. Lägenhetsinnehavaren visade sig vara jättetrevlig, och från taket hängde den första riktiga piñata jag sett i mitt liv! Och den var pandaformad - whoo! Jag fick snurra runt i cirklar med ögonbindel, med massa okända tyskar runt mig, och försöka spöa pandan med en käpp, men jag lyckades liksom knuffa till den på nåt sätt istället och den åkte upp i taket, fick lite extrafart tillbaka av vår vän gravitationen och spöade upp mig istället med en jätteknuff! Aaaaas... Men till slut fick en liten japan omkull den, och vi slet alla hungrigt upp dess lekamen och njöt av innanmätet.


Samtidigt stod en tjej från kalifornien i ett hörn med en elgitarr och sjöng "panda panda amanda panda amanda panda i'm sorry it's over panda panda decay decay decay" - och det läskiga var att det inte var en improviserad låt, hon hade noter och textblad framför sig...

Imorrn ska vi hälsa på en trevlig fransos som har ett galleri i Kreuzberg. Mer om det sen. Adjö!