Först och främst så har jag just träffat Morgan!! Ja just det, Morgan äger sinnesnärvaro och förstånd nog att ta sig hit och säga hej. Han är här med sin syster, och de cruisar runt och chillar och hustlar och bustlar… (ehh??)
Vi har druckit öl och ätit fettiga mackor, och sedan skulle vi se när ljusen på den jättelika granen vid Rockefeller Center tändes, men det var så absurt mycket folk där, så vi hav upp. Polisen hade spärrat av minst fyra kvarter (alltså inte gator, utan kvarter, mitt på Manhattan) för att få plats med alla människor, men det gick ändå inte så vi kom inte fram. Bah! Vem vill se ett självlysande träd ändå?.. Jaja, hur som helst så var det oerhört sköj att träffa honom, och jag uppmanar er alla att göra som han gjorde – köpa biljett med Singapore airlines eller nåt sånt (seriöst) direkt från Sthlm till NYC för ca 3000 spänn. Vill man bo gratis gör man det här.
Sedan: vi ska spela in en kortfilm för kameraklassen nu i helgen, och det är så sataniskt ordnat så manusförfattare/regissörer som jag får inte både skriva och regissera – vi måste välja en av de två sysselsättningarna för denna film! Oerhört irriterande… Det ska tydligen lära oss att inte betrakta materialet som ”vårt eget”, utan förstå att film skapas genom en grupprocess och bla bla bla… Anyway, så jag har skrivit ett manus och en tjej som heter Cara ska regissera det. Hon tog mig till sidan idag och förklarade för mig att hon inte vill ”göra en vanlig film, jag vill liksom göra konst! Ja, konstnärlig film alltså. Och jag har funderat på hur jag kan göra filmen mer konstnärlig, och jag tänkte att genom att leka med fokusen… så kanske… det går..? Ja, jag tänkte alltså spela in hela filmen ur fokus! Det tycker jag vore väldigt artistic…”
AAAAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGG-GGGHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!
2004-11-30
2004-11-28
Nurshville, y'all!
Nu har jag kommit hem från Nashville, och jag kan bara konstatera att det kommer bli ett lång inlägg den här gången. Så långt att jag tror det är bäst att dela upp det i små kapitel, så det blir lite lättare att läsa! Orkar du inte med en hel roman nu när du bara surfade in lite snabbt? Inga problem, kompis, jag har redan tuggat maten åt dig! Ehm, ja… I alla fall, här kommer det:
Thanksgiving i Nashville 1: lite bakgrund
Nashville är en stad i Tennesee, i den amerikanska södern! Det är också den stad i vilken min faster Sara bor, så jag och Carmen var ditbjudna för att käka turkey och chilla. Nashville är mest känt för att vara countymusikens hemborg, eller hemvist eller högborg eler vad det nu kan heta, så det är fullt med snubbar i flanellskjortor och hockeyfrillor, som alla har såna där små välansade skägg som bara countrysnubbar och nynazister kan ha. De lyssnar helst på Tim McGraw, som låter som åttiotals-powermetal med lite twannng twannng-gitarrer i bakgrunden, men med samma vämjeliga stomp.
Anyway, vet du ens vad Thanksgiving är? Jag ska förklara: Det är när man i Amerika firar minnet av hur pilgrimerna, när de var nya här och lite trötta och hungriga och så, fixade ett jättekalas och tackade Gud för det här nya fina landet med sina majestätiska naturupplevelser och great amusement parks and stuff. Och hur indianerna kom förbi och bara ”men how how, här är vi med en fredspipa och en kalkon, får vi också sitta ner?”, och så åt de alla tillsammans och var nöjda tills de vita bestämde sig för att börja skjuta indianer. Mer eller mindre. Resten vet ni hur det går: fler pilgrimer, färre indianer, frihetskrig mot engelsmännen, buffeljakt, vilda västern, Little Big Horn-massakern, indiancasinon, Disneyland, Richard Nixon. Just så! I alla fall, det är det man minns när man firar Thanxgiving (och så tackar man lite mer för allt bra man har nu), och detta är förstås min absoluta favorithelg! Den inkluderar nämligen kopisösa mängder kalkoooon, med diverse smarriga tillbehör. Så det är klart att vi hälsade på hos Aunt Sara, hellre än att vara kvar i New Yoik och käka frystorkat crack.
Thanksgiving i Nashville 2: Aunt Saras hus
Aunt Sara bor i ett brunt timmerhus mitt ute i Blair Witch-skogen. Jag kunde snabbt konstatera att jag och min faster inte delar riktigt samma smak gällande heminredning. Jag ska stapla lite syner som mötte mig i det:
Tre meterhöga förgyllda plastrenar i vårt sovrum; ungefär femtio ekorrar i keramik ställda på en hylla; massvis med gamla porträtt på människor som varken jag eller min faster känner, som är inramade i förgyllda jättesnirkliga ramar; stora mängder porslinstallrikar med nostalgiska motiv målade på dem som står lite varstans och stora mängder gammaldags tekoppar överallt (man får inte röra dem); mönstrade kuddar med ordspråk sydda på; änglabyster; heltäckande mattor överallt; och överallt förgylld metall: alla handtag var förgyllda, alla kranar i badrummet, till och med toalettspolgrunkan blänkte vackert! Som jag sade var vi alltså i ett mörkvrunt stort timmerhus, och jag tror att det var någon sorts häxkraft inblandat i själva rumsfördelningen. Utifrån såg huset nämligen inte särskilt stort ut, och man kunde snabbt få en känsla av hur det skulle vara planerat. Men inuti, när man gick från rum till rum, blev man alldeles förvirrad! Framför allt på övervåningen tog huset aldrig slut: i rummets ände fanns alltid en liten öppning (inte en dörr, bara en öppning dold med mörkrött draperi) som ledde till ett nytt rum, där samma sak upprepade sig i all oändlighet! Det var som om Lewis Carroll hade designat Graceland…
Huset låg alltså i en skog, och vi fick veta lite mer om Tennesees fauna av Aunt Sara: bland annat finns där coyotes! De ylar på nätterna! Och sköldpaddor i skogen som kan bita av fingrar, skunkar, skallerormar, tvättbjörnar etc. Då och då blir de drabbade av tornados också, som blåser taken av de kyrkor som ligger precis överallt.
Thanksgiving i Nashville 3: Aunt Sara själv
Aunt Sara är en härlig kvinna! Hon lagar massor med god mat och skämmer bort en i allmänhet. Vi kom ner till Nashville alldeles stressade och trasiga, och har kommit hem blanka och nya. Hon är liksom alldeles full av kärlek, och sprider lätt en sorts värme omkring sig. Hon är också lite... annorlunda än de flesta jag är van vid.
Aunt Sara har två hundar och en katt. Dessa djur, framför allt hundarna, gör lite som de vill där hemma. Det inbegriper t ex att kissa och bajsa inomhus, på de heltäckande mattorna, minst fem gånger per dag! Varje gång de gör det blir Aunt Sara så besviken på dem, men hon har tyvärr inte förstått att de är sjur och inte talar engelska. Så hon säger, med ganska kärleksfull röst: ”Åh nej, men Margaret [en av hundarna]… det här var väl inte bra, va? Åh, usch, varför gjorde du så? Nu måste jag ju städa upp det här…”, samtidigt som hunden står bredvid, glatt flämtande med svansen i vädret, fullständigt oförståendes över vad matte pratar om. Dessa djur är hennes ögonstenar! Hon ger dem mat från bordet, vilket leder till att de alltid står precis bredvid en när man äter och flåsar och tittar på ens tallrik. Jag säger könsord till dem som ingen annan vid bordet förstår, för jag tycker det är nasty att ha en hund bredvid sig som nyser snor på ens byxor en gång i minuten när man äter, men Sara tycker att de är så sööööööta, så hon tar våra tallrikar när vi har ätit upp och ställer ner på golvet. Hundarna slickar dem rena, sedan sköljer hon av tallrikarna och lägger på ny mat och ställer dem framför oss igen. Ehhh… nej, jag är mätt, jag lovar! När vi ska gå hemifrån måste hon hitta alla djuren och säga hej då till dem, så hon går från rum till rum och letar. När hon väl hittat dem säger hon hej då så här: ”God bless you, Margaret! God bless you, Gladys! God bless you, Lucy!”, och sedan kan hon gå.
Jag måste också berätta om hennes bilkörning! Aunt Sara är, utan tvekan, världens absolut sämsta bilist! Hon tog körkort för fem år sedan, Gud vet hur, och hennes körteknik fungerar såhär: rivstart – vingel mellan filer – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Hon kan inte hålla bilen i en enda fil ens på en tom raksträcka, men samtidigt är hon helt övertygad om att det är alla andra bilister det är fel på! Alltså sitter man där i bilen, skräckslagen, medan hon kryssar framåt, ständigt ojandes: ”men vad gööör han, oh dear, titta så hon kör, oh my, folk har ingen aning om trafikvett, oh dear…”, fast det är alldeles uppenbart att det är hon som inte har någon som helst koll! Då och då tar hon nästan livet av en (på riktigt, både jag och Carmen har varit ganska skraja), som när hon nästan svängde rakt in i en lastbil! Det värsta är hur hon hanterar dessa små intermezzon: hon säger liksom i förbifarten precis efter att just ha undvikit döden: ”Thank you, Lord”. Hon säger det nästan glatt, inte alls med en pust av ånger eller doft av tacksamhet, utan till synes mer av rutin! Jag menar: tacka inte Gud för att vi överlevde – lär dig köra istället!!
Thanksgiving i Nashville 4: kläder och Becky
Igår ville vi se lite mer av staden, som ligger en bra bit bort, så vi åkte in och cruisade runt. Vi kunde dock snabbt konstatera att det inte är mycket som hände där, framför allt inte dagen efter Thanksgiving, när alla sitter hemma och jäser, så vi bestämde oss för att ta del av en riktig slice of americana: en Goodwill-affär! Det är ungefär som Uff eller myrorna, med skillnaden att man i dessa affärer kan hitta the finest of Nashville fashion, och därför är de oerhört välbesökta, för att inte tala om stora. Nu är det ju så att, precis som med huset, så delar inte jag och Aunt Sara smak helt och hållet smak. Så jag gick roat omkring och lyfte på t-shirts med bibelcitat på, samtidigt som Sara och Carmen letade efter ”some beautiful outfits” åt sig. Nu hittade ändå Carmen ungefär fem kjolar, Sara köpte en helkroppsdräkt med zebramönster (som kommer komplettera helkroppsdräkten med leopardmönster umärkt), och jag köpte en italiensk komplett sextiotalskostym för nio dollar, haha!
Sedan åkte vi hem för att äta middag med Aunt Saras väninna Becky. Becky är ungefär femtio, är jättetjock och jobbar som socialarbetare med the criminally insane! Hon är altså som hjältinnan i När lammen tystnar, ungefär: hon sitter i rum med psykopater och försöker förstå hur de fungerar, men inte som terapi utan för att lösa brott! Så polisen frågar henne: ”so why did he saw off his moher’s head?”, oh hon svarar: ”I’m working on it, dammit! I’m working on it!” Hon var i alla fall en mycket mycket udda person. Hon var full av förfärliga historier om dårar i Nashville som hon förhört, och min faster stämde in i flera av dem, eftersom hon jobbar som advokat och också har flera. Jag ska här bara kort skjuta in små referat av dessa anekdoter:
Bror 1 häller honung i Bror 2s bilradio. Bror 1 blir sur och skjuter Bror 2 så han dör. Bror 1 bestämmer sig för att mata liket till sina grisar, och släpar dit kroppen för att de ska börja nafsa. Han skjuter kroppen igen så blodet rinner ut, vilket blir som en appetizer för grisarna, som glatt börjar käka. Ändå ångrar han sig och börjar släpa ut den halvätna kroppen ur svinstian, då han upptäcks av grannarna och arresteras. Varför han ångrade sig? Han kände att det var det perfekta brottet, förutom en sak: att mata kroppen till grisarna kunde räknas som att undanhålla bevis!!?! Så för att inte bli arresterad för undanhållande av bevis (ehhh?) drog han bort kroppen, för att undvika att bli påkommen, vilket han förstås blev, för att… äh, jag fattar fortfarande inte hur han resonerade.
En till:
En annan man hade lite mat i kylskåpet, som hans syster började äta. Mannen sade: ”Don’t eat my food”. Systern svarade: ”I don’t see your name on it…” Mannen gick då lugnt in i sovrummet, laddade sitt gevär och sköt systern, med orden (jag hittar inte på det här, han sade det till polisen/Becky): ”Well this bullet has your name on it!” Sedan tryckte han in systerns kropp i kylen, där den låg tills han blev påkommen. När han togs till mentalsjukhusfängelset, anände han dit på en barbecuedag på fängelsegården, vilket de har då och då. Nu var det så, att de redan intagna ofta visste om de nya patienterna/fångarna, och vad de satt inne för. Och vanligtvis brukade alla slafsa i sig mat med hjärtans lust på de här dagarna, men när den här snubben anlände ställde sig alla en bit bort och lät honom ta mat alldeles själv, haha!
En till:
Sara hade haft ett fall i rätten med en familj i Tennesee, som alla led av en sorts psykos. De trodde att det fanns 200 män i combatuniform som gömde sig i träden runt deras hus och kissade på dem när de gick under dem, så de köpte massa vapen och sköt sönder alla träden (och husen runtomkring).
I alla fall, middagen förgylldes alltså av sådana små berättelser. Men efter ett tag tystnade Becky och satt och stirrade på Carmen med ett fruset leende. Sara var uppe och letade efter en av hundarna, så det var bara jag, Carmen och Becky vid bordet. Och Becky satt där, stirrandes på Carmen i vad som tycktes vara en evighet. Carmen och jag skrattade lite nervöst, men Becky bara fortsatte stirra med sin leende öppna mun. Till slut väste hon som en katt och skrattade för sig själv. Eh he he… ja…
Det var allt, kompis! Nu är vi hemma igen, fulla av mat och intressanta minnen. Skriver snart igen, hörs.
Thanksgiving i Nashville 1: lite bakgrund
Nashville är en stad i Tennesee, i den amerikanska södern! Det är också den stad i vilken min faster Sara bor, så jag och Carmen var ditbjudna för att käka turkey och chilla. Nashville är mest känt för att vara countymusikens hemborg, eller hemvist eller högborg eler vad det nu kan heta, så det är fullt med snubbar i flanellskjortor och hockeyfrillor, som alla har såna där små välansade skägg som bara countrysnubbar och nynazister kan ha. De lyssnar helst på Tim McGraw, som låter som åttiotals-powermetal med lite twannng twannng-gitarrer i bakgrunden, men med samma vämjeliga stomp.
Anyway, vet du ens vad Thanksgiving är? Jag ska förklara: Det är när man i Amerika firar minnet av hur pilgrimerna, när de var nya här och lite trötta och hungriga och så, fixade ett jättekalas och tackade Gud för det här nya fina landet med sina majestätiska naturupplevelser och great amusement parks and stuff. Och hur indianerna kom förbi och bara ”men how how, här är vi med en fredspipa och en kalkon, får vi också sitta ner?”, och så åt de alla tillsammans och var nöjda tills de vita bestämde sig för att börja skjuta indianer. Mer eller mindre. Resten vet ni hur det går: fler pilgrimer, färre indianer, frihetskrig mot engelsmännen, buffeljakt, vilda västern, Little Big Horn-massakern, indiancasinon, Disneyland, Richard Nixon. Just så! I alla fall, det är det man minns när man firar Thanxgiving (och så tackar man lite mer för allt bra man har nu), och detta är förstås min absoluta favorithelg! Den inkluderar nämligen kopisösa mängder kalkoooon, med diverse smarriga tillbehör. Så det är klart att vi hälsade på hos Aunt Sara, hellre än att vara kvar i New Yoik och käka frystorkat crack.
Thanksgiving i Nashville 2: Aunt Saras hus
Aunt Sara bor i ett brunt timmerhus mitt ute i Blair Witch-skogen. Jag kunde snabbt konstatera att jag och min faster inte delar riktigt samma smak gällande heminredning. Jag ska stapla lite syner som mötte mig i det:
Tre meterhöga förgyllda plastrenar i vårt sovrum; ungefär femtio ekorrar i keramik ställda på en hylla; massvis med gamla porträtt på människor som varken jag eller min faster känner, som är inramade i förgyllda jättesnirkliga ramar; stora mängder porslinstallrikar med nostalgiska motiv målade på dem som står lite varstans och stora mängder gammaldags tekoppar överallt (man får inte röra dem); mönstrade kuddar med ordspråk sydda på; änglabyster; heltäckande mattor överallt; och överallt förgylld metall: alla handtag var förgyllda, alla kranar i badrummet, till och med toalettspolgrunkan blänkte vackert! Som jag sade var vi alltså i ett mörkvrunt stort timmerhus, och jag tror att det var någon sorts häxkraft inblandat i själva rumsfördelningen. Utifrån såg huset nämligen inte särskilt stort ut, och man kunde snabbt få en känsla av hur det skulle vara planerat. Men inuti, när man gick från rum till rum, blev man alldeles förvirrad! Framför allt på övervåningen tog huset aldrig slut: i rummets ände fanns alltid en liten öppning (inte en dörr, bara en öppning dold med mörkrött draperi) som ledde till ett nytt rum, där samma sak upprepade sig i all oändlighet! Det var som om Lewis Carroll hade designat Graceland…
Huset låg alltså i en skog, och vi fick veta lite mer om Tennesees fauna av Aunt Sara: bland annat finns där coyotes! De ylar på nätterna! Och sköldpaddor i skogen som kan bita av fingrar, skunkar, skallerormar, tvättbjörnar etc. Då och då blir de drabbade av tornados också, som blåser taken av de kyrkor som ligger precis överallt.
Thanksgiving i Nashville 3: Aunt Sara själv
Aunt Sara är en härlig kvinna! Hon lagar massor med god mat och skämmer bort en i allmänhet. Vi kom ner till Nashville alldeles stressade och trasiga, och har kommit hem blanka och nya. Hon är liksom alldeles full av kärlek, och sprider lätt en sorts värme omkring sig. Hon är också lite... annorlunda än de flesta jag är van vid.
Aunt Sara har två hundar och en katt. Dessa djur, framför allt hundarna, gör lite som de vill där hemma. Det inbegriper t ex att kissa och bajsa inomhus, på de heltäckande mattorna, minst fem gånger per dag! Varje gång de gör det blir Aunt Sara så besviken på dem, men hon har tyvärr inte förstått att de är sjur och inte talar engelska. Så hon säger, med ganska kärleksfull röst: ”Åh nej, men Margaret [en av hundarna]… det här var väl inte bra, va? Åh, usch, varför gjorde du så? Nu måste jag ju städa upp det här…”, samtidigt som hunden står bredvid, glatt flämtande med svansen i vädret, fullständigt oförståendes över vad matte pratar om. Dessa djur är hennes ögonstenar! Hon ger dem mat från bordet, vilket leder till att de alltid står precis bredvid en när man äter och flåsar och tittar på ens tallrik. Jag säger könsord till dem som ingen annan vid bordet förstår, för jag tycker det är nasty att ha en hund bredvid sig som nyser snor på ens byxor en gång i minuten när man äter, men Sara tycker att de är så sööööööta, så hon tar våra tallrikar när vi har ätit upp och ställer ner på golvet. Hundarna slickar dem rena, sedan sköljer hon av tallrikarna och lägger på ny mat och ställer dem framför oss igen. Ehhh… nej, jag är mätt, jag lovar! När vi ska gå hemifrån måste hon hitta alla djuren och säga hej då till dem, så hon går från rum till rum och letar. När hon väl hittat dem säger hon hej då så här: ”God bless you, Margaret! God bless you, Gladys! God bless you, Lucy!”, och sedan kan hon gå.
Jag måste också berätta om hennes bilkörning! Aunt Sara är, utan tvekan, världens absolut sämsta bilist! Hon tog körkort för fem år sedan, Gud vet hur, och hennes körteknik fungerar såhär: rivstart – vingel mellan filer – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Hon kan inte hålla bilen i en enda fil ens på en tom raksträcka, men samtidigt är hon helt övertygad om att det är alla andra bilister det är fel på! Alltså sitter man där i bilen, skräckslagen, medan hon kryssar framåt, ständigt ojandes: ”men vad gööör han, oh dear, titta så hon kör, oh my, folk har ingen aning om trafikvett, oh dear…”, fast det är alldeles uppenbart att det är hon som inte har någon som helst koll! Då och då tar hon nästan livet av en (på riktigt, både jag och Carmen har varit ganska skraja), som när hon nästan svängde rakt in i en lastbil! Det värsta är hur hon hanterar dessa små intermezzon: hon säger liksom i förbifarten precis efter att just ha undvikit döden: ”Thank you, Lord”. Hon säger det nästan glatt, inte alls med en pust av ånger eller doft av tacksamhet, utan till synes mer av rutin! Jag menar: tacka inte Gud för att vi överlevde – lär dig köra istället!!
Thanksgiving i Nashville 4: kläder och Becky
Igår ville vi se lite mer av staden, som ligger en bra bit bort, så vi åkte in och cruisade runt. Vi kunde dock snabbt konstatera att det inte är mycket som hände där, framför allt inte dagen efter Thanksgiving, när alla sitter hemma och jäser, så vi bestämde oss för att ta del av en riktig slice of americana: en Goodwill-affär! Det är ungefär som Uff eller myrorna, med skillnaden att man i dessa affärer kan hitta the finest of Nashville fashion, och därför är de oerhört välbesökta, för att inte tala om stora. Nu är det ju så att, precis som med huset, så delar inte jag och Aunt Sara smak helt och hållet smak. Så jag gick roat omkring och lyfte på t-shirts med bibelcitat på, samtidigt som Sara och Carmen letade efter ”some beautiful outfits” åt sig. Nu hittade ändå Carmen ungefär fem kjolar, Sara köpte en helkroppsdräkt med zebramönster (som kommer komplettera helkroppsdräkten med leopardmönster umärkt), och jag köpte en italiensk komplett sextiotalskostym för nio dollar, haha!
Sedan åkte vi hem för att äta middag med Aunt Saras väninna Becky. Becky är ungefär femtio, är jättetjock och jobbar som socialarbetare med the criminally insane! Hon är altså som hjältinnan i När lammen tystnar, ungefär: hon sitter i rum med psykopater och försöker förstå hur de fungerar, men inte som terapi utan för att lösa brott! Så polisen frågar henne: ”so why did he saw off his moher’s head?”, oh hon svarar: ”I’m working on it, dammit! I’m working on it!” Hon var i alla fall en mycket mycket udda person. Hon var full av förfärliga historier om dårar i Nashville som hon förhört, och min faster stämde in i flera av dem, eftersom hon jobbar som advokat och också har flera. Jag ska här bara kort skjuta in små referat av dessa anekdoter:
Bror 1 häller honung i Bror 2s bilradio. Bror 1 blir sur och skjuter Bror 2 så han dör. Bror 1 bestämmer sig för att mata liket till sina grisar, och släpar dit kroppen för att de ska börja nafsa. Han skjuter kroppen igen så blodet rinner ut, vilket blir som en appetizer för grisarna, som glatt börjar käka. Ändå ångrar han sig och börjar släpa ut den halvätna kroppen ur svinstian, då han upptäcks av grannarna och arresteras. Varför han ångrade sig? Han kände att det var det perfekta brottet, förutom en sak: att mata kroppen till grisarna kunde räknas som att undanhålla bevis!!?! Så för att inte bli arresterad för undanhållande av bevis (ehhh?) drog han bort kroppen, för att undvika att bli påkommen, vilket han förstås blev, för att… äh, jag fattar fortfarande inte hur han resonerade.
En till:
En annan man hade lite mat i kylskåpet, som hans syster började äta. Mannen sade: ”Don’t eat my food”. Systern svarade: ”I don’t see your name on it…” Mannen gick då lugnt in i sovrummet, laddade sitt gevär och sköt systern, med orden (jag hittar inte på det här, han sade det till polisen/Becky): ”Well this bullet has your name on it!” Sedan tryckte han in systerns kropp i kylen, där den låg tills han blev påkommen. När han togs till mentalsjukhusfängelset, anände han dit på en barbecuedag på fängelsegården, vilket de har då och då. Nu var det så, att de redan intagna ofta visste om de nya patienterna/fångarna, och vad de satt inne för. Och vanligtvis brukade alla slafsa i sig mat med hjärtans lust på de här dagarna, men när den här snubben anlände ställde sig alla en bit bort och lät honom ta mat alldeles själv, haha!
En till:
Sara hade haft ett fall i rätten med en familj i Tennesee, som alla led av en sorts psykos. De trodde att det fanns 200 män i combatuniform som gömde sig i träden runt deras hus och kissade på dem när de gick under dem, så de köpte massa vapen och sköt sönder alla träden (och husen runtomkring).
I alla fall, middagen förgylldes alltså av sådana små berättelser. Men efter ett tag tystnade Becky och satt och stirrade på Carmen med ett fruset leende. Sara var uppe och letade efter en av hundarna, så det var bara jag, Carmen och Becky vid bordet. Och Becky satt där, stirrandes på Carmen i vad som tycktes vara en evighet. Carmen och jag skrattade lite nervöst, men Becky bara fortsatte stirra med sin leende öppna mun. Till slut väste hon som en katt och skrattade för sig själv. Eh he he… ja…
Det var allt, kompis! Nu är vi hemma igen, fulla av mat och intressanta minnen. Skriver snart igen, hörs.
2004-11-24
"But isn't it funny thinking that Batman and the Joker would play poker!!??" Ehhh... jooooo?..
Sorry att jag inte skrivit på länge! Det har varit mycket stressigt, och jag kommer inte kunna uppdatera förrän på lördag. Om en timme åker vi nämligen till NASHVILLE, twannng twannnngg, för att fira Thanksgiving med min faster. Det kommer antagligen att bli mycket exotiskt...
När jag kommer hem på lördag ska jag skriva om allt som hänt de senaste dagarna, t ex dåren som kom till mig på tunnelbanan och förklarade att "alla flickorna i Smallville drömmer om Superboy", innan han inledde en underlig tävling i filmnörderikunskap (jag vann, tyvärr...); äcklig nigeriansk mat, U2 i vårt kvarter på en pickup-truck (ständigt musiker på dessa truckar) och nåt annat skoj. Förhoppningsvis också RAFFLANDE Thanxgivingsagor. Until next time, children, feel safe as a hooded figure leaps across the skyline - SUPERBOOOOOY!
När jag kommer hem på lördag ska jag skriva om allt som hänt de senaste dagarna, t ex dåren som kom till mig på tunnelbanan och förklarade att "alla flickorna i Smallville drömmer om Superboy", innan han inledde en underlig tävling i filmnörderikunskap (jag vann, tyvärr...); äcklig nigeriansk mat, U2 i vårt kvarter på en pickup-truck (ständigt musiker på dessa truckar) och nåt annat skoj. Förhoppningsvis också RAFFLANDE Thanxgivingsagor. Until next time, children, feel safe as a hooded figure leaps across the skyline - SUPERBOOOOOY!
2004-11-18
malkovich malkovich? malkovich, malkovich malkovich.
Om några veckor kommer Charlie Kaufman till Lincoln Center! Jag måste skaffa biljetter, det kommer bli det bästa – en helafton där K diskuterar manusskrivarbranschen i synnerhet och filmbranschen i allmänhet (detta är alltså mannen som skrev I huvudet på John Malkovich och Adaptation, för att nämna ett fåtal… ja, hälften då). Det är många intressanta människor som föreläser här, och varje vecka missar man garanterat några pärlor. Sofia: Julia Kristeva hade föreläsning här för en vecka sedan, men det såg jag först idag. Jaja, jag hade nog inte förstått så mycket ändå…Annars jobbar jag på ett manus om Gud nu, det kan nog bli… ehhh… intressant? Och jag är filmfotograf för en klasskamrat som är så neurotisk att hon får mig att verka balanserad – hon går mig på nerverna! Ringer mig klockan halv sex på morgonen för att hon har panik och har fått för sig att hon inte kan spela in filmen, skriker åt skådespelaren, beter sig allmänt muppigt… Jaja. So long.
2004-11-16
den koreanska sovsalen
Så igår var Olivier Assayas på besök hos oss; det ingår i en serie ambulerande franska regissörer som dyker upp och håller masterclass då och då. För några veckor sedan var t ex den så skygga Claire Denis hos oss, fast hon verkade mest längta bort. Så var icke fallet med monsieur Assayas, han var mycket sympatisk, verbal, kvicktänkt och spirituell! Vem är det, undrar ni kanske… Han skrev och regisserade den suveräna Irma Vep, t ex, med hans dåvarande hustru och sedemera In the Mood for Love-stjärna Maggie Cheung i huvudrollen. Anyway, han var på besök och vi pratade mycket och det var bra! Men nu till det roliga: Taewoo, en av somnambulistkoreanerna jag nämnt tidigare, orkade släpa sig till visningen av en av Assayas filmer på förmiddagen. Han somnade förstås under filmen, sov mestadels men vaknade vid slutet. När vi därefter fick träffa regissören, verkade Taewoo lite upprörd. Han räckte snart upp handen och frågade mycket allvarligt ”Vad handlade den här filmen egentligen om; jag förstod inte vad du ville ha sagt med den?” Det beror på att du SOV, brainiac! I alla fall, när han väl fått svar på sin fråga satt han stilla och lyssnade på nästa, men sen somnade han igen!! Han måste ha blivit biten av en tse-tsefluga som i Kalle Anka och fått sömnsjukan, för den här snubben är ju bara för mycket… Så han satt där, lutad bakåt, lätt snarkande medan resten av masterclassen fortskred.
2004-11-15
Hey Dirty - Baby I got your money!
Pa framsidan av Metro har (ja, vi har Metro ocksa... it spreads like a virus) glodde Ol' Dirty Bastard mot mig idag, hans foto tog upp HELA forstasidan. "ODB mystery" stod det - ODB ar dod, hur hande det?! Eller hur och hur, det ar kanske inte sa chockerande, men anda... Jag vet inte vad som ar mest forvirrande, att Dirty ar dod eller att det ar en forstasidesnyhet... Men men, jag visste inte om de skriver om det i Sverige, sa jag tankte att jag kunde vara den forste transatlantiske reportern som spred historien. (Sorry for avsaknaden av svenska slutvokaler forresten, jag skriver fran skolan sa det ar ett begransat keyboard.)
Praise the Lord Dental Association
I tunnelbanan här sitter så konstiga reklamskyltar. Jag minns inte om jag redan skrivit om det (jo, jag vet att jag kan bläddra nedåt och kolla själv, men jag orkar bara inte), men det finns tre huvudsakliga typer av reklam här: för universitet, för advokater och för ”get rich fast”-grejer. Alla handlar om hur man ska få ihop jättemycket pengar på nolltid, till och med universitetsreklamen! Den typiska ser ut såhär: ett leende äldre par håller om varandra, och så står det: ”Our son dropped out of high school – now he makes 40 000 $/year! Thank you Interboro College!”… Eller en annan favorit: En leende Donald Trump (en mycket berömd multibiljardär) pekar på en, och så står det ”Make so much money you can fire me!”. Hahaha! Advokatreklamen är nästan ännu mer creepy. En ny, som började sättas upp för någon månad sen (såvitt jag vet), är från Fitzgerald and Fitzgerald Law Firm. Affischen föreställer ett gråtande barn, och så står det: ”Är ditt barn efterblivet eller allvarligt skadat? Vet du att det kan bero på misskötsel från sjukhuset, och att du kan stämma dem på thousands of $$DOLLARS$$?!” (Jo, det står verkligen just så: $$DOLLARS$$). Det finns mängder av sådana, en annan jag såg idag förkunnade: ”Heart condition? Serious illness? DEATH? We can help you prepare a lawsuit.” Death var förstås skrivet just så, större och i svartare bokstäver… Åh, backa tillbaka till det gråtande barnet! Jag glömde det roligaste med den! Längst ner på affischen står det: ”If we accept your case, you will receive a complimentary baseball cap FREE OF CHARGE!” Hahahahahaha! ”Älskling, ska vi inte ta och stämma sjukhuset? Om vi slår till nu kan vi få en gratis keps med advokatfirmans namn tryckt på…” Till sist vill jag bara avslöja att det finns en tunnelbanereklam som är mer legendarisk här än någon annan. Det är en avlång affisch, och på dess vänstra sida syns en kvinna med gravt skadad hud. Ansiktet är tonlagt helt i gult, och hon ser ut som om hon vill gråta. Från hennes ansikte går en lång färgglad regnbåge över till högra sidan, som landar i en ansiktet hos en riktig sötnos som ler och är lycklig i korrekta hudtoner. Detta är reklam för en hudläkare – och inte vilken hudläkare som helst, utan ”Dr. Z”! Det står bara så, Dr. Z! Dr. Zoidberg lever och jobbar på Manhattan – it all makes sense!
2004-11-12
färglära
Det är så rött här! New York är nu officiellt inne i hösten, och det är bara rött och oranget... ehh... oreangt? Oreanget? Oransccht?? Hmmm... det var inte bra... Öh, nåja: rött och gulrött utanför vårt fönster i Riverside Park. Ändå är det fortfarande varmt - förra veckan böjade det bli mer kyligt, sådär så att man ser andedräktsånga på kvällarna, men nu har Fru Fortuna och Madame Meteorologi varit på thékalas tillsammans och blivit homies med varandra: alltså belönas vi med väder som får svetten att rinna under de tjocka tröjorna. Mycket sympatiskt! Vi skulle ta en promenad i Central Park för några dagar sen, som jag sade, men när vi kommit fram efter vår långsamma promenad hade det redan blivit bäcksvart ute! Som hemmmmma - aauuwww! Problemet är bara att jag sett de där filmerna: "Slakt i Central Park", eller "Park Prophecies IV - gutslasher" och de där, så vi hade inte så mycket "romantisk promenad" som vi hade "är det en crackpundarrånare bakom den där busken? Är det en muterad mördarråtta bakom det där trädet"-promenad i absurt högt tempo... Jaja, det var fint ändå!
2004-11-11
brådmoget gnäll, version 2
Meh, öh, äh… rrrrgh! Idag skulle vi diskutera Graham Greene’s The Quiet American, eller rättare sagt filmatiseringen av denna superba roman. En superkort sammanfattning: TQA, som skrevs 1956, handlar om en äldre brittisk journalist som lever och arbetar i femtiotalets Vietnam. In i handlingen kliver en ung, idealistisk amerikan, och de börjar båda slåss om brittens vietnamesiska älskarinna. Samtidigt börjar amerikanen blanda sig i en vietnamesisk rebellrörelse, för att hjälpa till att förhindra spridningen av kommunism i asien. Anyway, boken är en suverän (och skrämmande profetisk) studie av den nya amerikanska ideologin och praktiken gällande ”demokratiimplementering”, alltså det som sker i Irak idag, t ex, men framför allt vad den hade för effekt på ett land som Vietnam, som redan var våldtaget av de franska och brittiska kolonialisterna. Så: vi diskuterade denna bok idag, och ombads spekulera i alternativa filmatiseringsvarianter, olika sätt att ”adapt the novel”, så att säga. Nu till min poäng: absurt nog visade det sig under diskussionens gång att de flesta av mina (amerikanska) klasskamrater inte hade någon aning om vad kolonialism innebär. De tyckte inte att det var särskilt viktigt att den utspelade sig i Vietnams brytpunkt mellan ett kolonialt herravälde och en annan nations ambitioner att påverka landet, trots att detta så tydligt är själva poängen med romanen! Flera av dem menade också att berättelsen, om man nu tyckte att det var så himla nödvändigt att den utspelade sig i ett land som fortfarande var under kolonialt styre men samtidigt hamnade i USAs intressesfär, kunde utspela sig i ”Syrien, eller Iran, eller Irak, eller nåt land i Sydamerika” (ja, detta sades högt)… Mrrrh! De har ingen aning om vad de talar om, de trodde att kolonial refererade till vilket land som helst som inte har hamburgers och starbucks … Jag vet inte om jag nämnde att en klasskamrat till mig trodde att USA hade invaderat Iran förra året, haha! Eller haha och haha, buhu och snyft snarare. Så vad är nu detta? Sedvanligt svenskt gnäll om hur outbildade människor här är; den gamla uttjatade ramsan? Japp, you know it!
2004-11-09
The rushu! The rushu!
En obeskrivlig känsla av tillfredsställelse strömmar genom min kropp, virvlar fram genom buken och ner i tårna: jag lyckades idag tyda några hiragana-ord alldeles själv! Visst visst, om man pluggar japanska på heltid, som vissa kamrater ju gör, lär man sig säkert sådant de första dagarna, men för mig är det en stor personlig framgång! Jag menar, de där tecknen är ju så oerhört pillimystiska, så när man plötsligt ser förbi dem känner man sig som huvudpersonen i THEM, när han får på sig de magiska solglasögonen och plötsligt ser att dollarsedlarnas egentliga text är THIS IS YOUR GOD! Grymt bra alltså.
"I came here to chew some bubblegum and learn Hiragana... and I'm all out of bubblegum." Yeah!
"I came here to chew some bubblegum and learn Hiragana... and I'm all out of bubblegum." Yeah!
nu kommer det/freeflow:
Jag har varit så god och balanserad, men nu måste jag få släppa ut lite uppsamlad ånga. Gällande dagens lektion:
Jag har också varit nitton och spelat i ett experimentaljazzband, det lät nästan lika illa som det vi hörde idag, men skillnaden är förstås att jag inte försöker marknadsföra mig som en filmmusikkompositör som ”gärna struntar i reglerna”, ett genomskinligt försök att dölja det faktum att sagde kompositör som slösade bort lektionstid på sitt besök hos oss idag faktiskt saknar kunskap om dessa regler överhuvudtaget: även en gorilla kan slå på ett piano och använda en bordsskiva som trumma utan att för den sakens skull skapa vare sig sämre eller bättre sorts musik, då termen endast med nöd och näppe kan appliceras på nyss genomlidna flöde av oväsen – att sedan runda av med nån tomte som ska visa sin nyss regisserade ”film”, som tydligen just nu ’cirkulerar på den internationella festivalmarknaden’ (Gud bevare den marknaden), en film som i hans ord består av ”en massa festliga sketcher som vi gjorde på skoj, bara jag med en liten dv-kamera och skådisen, som jag tyckte var jävligt roliga, men sedan kom jag på att vi behövde en röd tråd, så jag tänkte att ’ett tåg, det är ju som en röd tråd!’, så mellan de här sketcherna kan han ju sitta på ett tåg och liksom drömma…”; en film som alltså består av ”sketcher” föreställandes en tjock farbror klädd i lustiga kläder, hahaha, som tvättar en bil och liksom dansar samtidigt, hoho, och gör roliga ljud med munnen, men så kommer en annan snubbe och ojsan hoppsan det var inte hans bil, där ser man, verkligen jättefestligt, och tillbaka till tåget dunkadunkadunk och sedan en ny sketch där han liksom låtsas att han är Dracula och har en slängkappa runt sig medan han smyger fram och tillbaka i en lägenhet och videokameran guppar, allt ackompanjerat av samme kompositörs klinkande och hamrande – verkligen inspirerande det där med ’udda’ film som vågar vara annorlunda, och det uppskattas ju verkligen av en klass som gillar sånt, något man kunde misstänka när endast fem minuter av Persona i visningsrummet gav upphov till ett oerhört ojande, suckande och stånkande för det var så jobigt, nä tacka vet jag glada amatörer som gärna tar våra pengar för att spendera lite av deras egen ofyllbara tid.
Pust! Jag menar, glada amatörer är ju sympatiska, det är bara det att jag är på alla sätt en amatör själv, och jag behöver därför verkligen tuktas med lite mer konkret kunskap…
För att parafrasera Woody Allen: ”Those who can’t do teach, and those who can’t teach teach in my school”. Haha!
Förresten: Maja, jag såg dig på tunnelbanan igår! Verkligen mysko, jag trodde att du var i Sverige eller Holland. Jag log brett åt dig och då tittade du på mig som om jag vore dum i huvudet. Varför?
Jag måste skriva ett slutfilmsmanus, men alla mina idéer växer till långfilmsformat. Jag kommer inte på några idéer som kan berättas i på tio minuter. Om du har en bra idé du burit på ett tag kan du väl maila över den, eller skriv den i en kommentar här, eller spela in den själv, bli rik och berömd och skratta åt mig när jag ligger i rännstenen.
Jag har också varit nitton och spelat i ett experimentaljazzband, det lät nästan lika illa som det vi hörde idag, men skillnaden är förstås att jag inte försöker marknadsföra mig som en filmmusikkompositör som ”gärna struntar i reglerna”, ett genomskinligt försök att dölja det faktum att sagde kompositör som slösade bort lektionstid på sitt besök hos oss idag faktiskt saknar kunskap om dessa regler överhuvudtaget: även en gorilla kan slå på ett piano och använda en bordsskiva som trumma utan att för den sakens skull skapa vare sig sämre eller bättre sorts musik, då termen endast med nöd och näppe kan appliceras på nyss genomlidna flöde av oväsen – att sedan runda av med nån tomte som ska visa sin nyss regisserade ”film”, som tydligen just nu ’cirkulerar på den internationella festivalmarknaden’ (Gud bevare den marknaden), en film som i hans ord består av ”en massa festliga sketcher som vi gjorde på skoj, bara jag med en liten dv-kamera och skådisen, som jag tyckte var jävligt roliga, men sedan kom jag på att vi behövde en röd tråd, så jag tänkte att ’ett tåg, det är ju som en röd tråd!’, så mellan de här sketcherna kan han ju sitta på ett tåg och liksom drömma…”; en film som alltså består av ”sketcher” föreställandes en tjock farbror klädd i lustiga kläder, hahaha, som tvättar en bil och liksom dansar samtidigt, hoho, och gör roliga ljud med munnen, men så kommer en annan snubbe och ojsan hoppsan det var inte hans bil, där ser man, verkligen jättefestligt, och tillbaka till tåget dunkadunkadunk och sedan en ny sketch där han liksom låtsas att han är Dracula och har en slängkappa runt sig medan han smyger fram och tillbaka i en lägenhet och videokameran guppar, allt ackompanjerat av samme kompositörs klinkande och hamrande – verkligen inspirerande det där med ’udda’ film som vågar vara annorlunda, och det uppskattas ju verkligen av en klass som gillar sånt, något man kunde misstänka när endast fem minuter av Persona i visningsrummet gav upphov till ett oerhört ojande, suckande och stånkande för det var så jobigt, nä tacka vet jag glada amatörer som gärna tar våra pengar för att spendera lite av deras egen ofyllbara tid.
Pust! Jag menar, glada amatörer är ju sympatiska, det är bara det att jag är på alla sätt en amatör själv, och jag behöver därför verkligen tuktas med lite mer konkret kunskap…
För att parafrasera Woody Allen: ”Those who can’t do teach, and those who can’t teach teach in my school”. Haha!
Förresten: Maja, jag såg dig på tunnelbanan igår! Verkligen mysko, jag trodde att du var i Sverige eller Holland. Jag log brett åt dig och då tittade du på mig som om jag vore dum i huvudet. Varför?
Jag måste skriva ett slutfilmsmanus, men alla mina idéer växer till långfilmsformat. Jag kommer inte på några idéer som kan berättas i på tio minuter. Om du har en bra idé du burit på ett tag kan du väl maila över den, eller skriv den i en kommentar här, eller spela in den själv, bli rik och berömd och skratta åt mig när jag ligger i rännstenen.
och nu nyheterna...
NEW YORK—Observers from around the world report that they were inspired and moved by America's most recent attempt to hold a public election in accordance with the standards of a democratic republic.
"After all of the recriminations, infighting, and general madness before the election, the people of this fractured nation still found the courage to show up at the polls," said Anas Salman, an Afghan U.N. official who was in New York during the American electoral experiment. "More than half of America's citizens—a large portion of them women—made a valiant attempt to choose their own leader, even though there was no guarantee their votes would be counted. It was truly inspirational."
Salman said he was "touched and gladdened" that voter turnout for the U.S. election nearly approached voter-turnout rates for Afghanistan's first popular elections in October, when 69 percent of citizens cast ballots.
"True, voter turnout in many parts of the world tops 90 percent," Salman said. "But it's understandable that the rate is lower in countries such as Afghanistan, where the government has raised fears of possible terrorist attacks at the polls. Our people showed great courage."
The multinational watchdog group Organization for Security and Cooperation sent 600 official observers to monitor proceedings, from countries as disparate as North Korea, Syria, and China. Many reported that they came away deeply touched.
"To see a country with such overwhelming problems—problems that affect every last citizen—have so many of its voters feel that they can still influence their leadership... words fail me," said Dae Jung Kim, a North Korean OSC delegate. "Certainly, my report to my own government will emphasize this. I will recommend that my leaders implement such American election-time strategies and tactics as would fit the North Korean model of personal freedom, such as their elegant Electoral College and the inscrutable voting machine."
Hahahaha! Ok, så vi har W, vi har alla nyfrälsta, vi har massa tjockisar - men vi har också the Onion, världens roligaste nyhetstidning. Gå till www.theonion.com för mer...
2004-11-07
Aaargh!
I mitt närområde – ja, faktiskt i hela den här staden – kryllar det av ”små” håriga bestar som saknar all respekt/skräck för oss större kolbaserade varelser. Jag talar förstås om råttor, som visar sig motsvara alla rykten och förväntningar man hört och haft om just de new york-baserade individerna med råge. Igår skulle jag traska till videoaffären, och på min lilla promenad sprang inte mindre än tre bestar framför mina fötter! Dessa råttor är inte som de råttor jag är van vid (inte för att jag på något sätt är van vid råttor, men ändå)… De delar nämligen ett avgörande karaktärsdrag med sina amerikanska ”storebröder”, det vill säga människorna: de är makabert feta! Dessa råttor är så stora att jag hoppar till när jag ser dem. Ja, jag vet att jag hoppar när jag ser spindlar, kackerlackor, waterbugs och andra kryp också, men whatevööööööör, som man säger här. Låt mig ge ett litet exempel på dessa djurs storlek: För några veckor sedan gick jag och Carmen ut från vårt hus, och på gatan framför låg en stackars överkörd katt. Vi sade det förväntade och simultana ”näääääää, staackars!”, innan vi till vår förfäran upptäckte att det inte alls var en katt utan en fet råtta! Den var så gigantisk att ingen av oss kunnat tro att det var vad det var, och det är alltså sådana monster som bor här i Harlem.
Nu skruvar jag upp nasty-graden en aning… Vår lägenhet ger ifrån sig underliga ljud på kvällarna, något som fått oss att kalla den för vår Polanski-lägenhet. Det knäpper och knastrar på ett underligt sätt från taket så fort det blir mörkt, och vi har inte riktigt fattat vad det är. Men för någon vecka sedan var jag på besök hos en kompis i huset som bor på tionde våningen, och i hans kök (han delar gemensamt kök, till skillnad från oss, med tre andra lägenheter) hade förvaltaren satt upp en lapp: ”För att undvika problem med råttor på golvet, se till att alltid sopa ordentligt”!! Jag menar, om de har råttor på golvet på tionde våningen lär vi ju ha dem i taket på fjärde! Det är alltså pudelstora skadedjur med jättetänder som springer ovanpå våra huvuden på nätterna! Den enda ljuspunkten är att jag nu intalar mig själv att de äter kackerlackorna…
Annars regisserade jag min första ”officiella” skolfilm igår. Än en gång tvingas jag erkänna att jag nog tyvärr är mer enkelspårig än jag vill tro, eftersom jag ständigt återkommer till gamla motiv. Den här filmen handlar om en fetlagd man som har ett nattligt samtal med sitt kylskåp. Det visar sig att kylskåpet antagligen ätit hans flickvän, och genom att locka med gömda donuts lyckas det få mannen att krypa in i det, för att också sluka honom. Allting belyst med blått och rött ljus. Hmmm… bekant? Den stora skillnaden är väl att den fetlagde mannen anno 2002, dvs skägg-Johan, faktiskt lyckades krypa in i mitt kylskåp, medan Jeff från igår bara kom halvvägs, så vi fick trixa lite med kameravinklar. Om bara Johan bodde i New York… Men jag tror filmen blev lyckad, ska börja klippa snart. Den blir nog ganska rolig.
Nu ska vi på höstpromenad i Central Park. New York är så vackert de här dagarna – friskt väder och sprakande färger! Jag kan tänka mig att Stockholm är ungefär likadant (men med ännu friskare luft, förstås). Åh, en sista tuff sak: Igår såg vi Woody Allens Radio Days, när jag kom hem från inspelningen, för att varva ner, och det visade sig att den var inspelad i samma område som jag just spelat in i! Det kändes bra på ett lustigt sätt. Jaja – ta det lugnt och akta er för gnagarna!
Nu skruvar jag upp nasty-graden en aning… Vår lägenhet ger ifrån sig underliga ljud på kvällarna, något som fått oss att kalla den för vår Polanski-lägenhet. Det knäpper och knastrar på ett underligt sätt från taket så fort det blir mörkt, och vi har inte riktigt fattat vad det är. Men för någon vecka sedan var jag på besök hos en kompis i huset som bor på tionde våningen, och i hans kök (han delar gemensamt kök, till skillnad från oss, med tre andra lägenheter) hade förvaltaren satt upp en lapp: ”För att undvika problem med råttor på golvet, se till att alltid sopa ordentligt”!! Jag menar, om de har råttor på golvet på tionde våningen lär vi ju ha dem i taket på fjärde! Det är alltså pudelstora skadedjur med jättetänder som springer ovanpå våra huvuden på nätterna! Den enda ljuspunkten är att jag nu intalar mig själv att de äter kackerlackorna…
Annars regisserade jag min första ”officiella” skolfilm igår. Än en gång tvingas jag erkänna att jag nog tyvärr är mer enkelspårig än jag vill tro, eftersom jag ständigt återkommer till gamla motiv. Den här filmen handlar om en fetlagd man som har ett nattligt samtal med sitt kylskåp. Det visar sig att kylskåpet antagligen ätit hans flickvän, och genom att locka med gömda donuts lyckas det få mannen att krypa in i det, för att också sluka honom. Allting belyst med blått och rött ljus. Hmmm… bekant? Den stora skillnaden är väl att den fetlagde mannen anno 2002, dvs skägg-Johan, faktiskt lyckades krypa in i mitt kylskåp, medan Jeff från igår bara kom halvvägs, så vi fick trixa lite med kameravinklar. Om bara Johan bodde i New York… Men jag tror filmen blev lyckad, ska börja klippa snart. Den blir nog ganska rolig.
Nu ska vi på höstpromenad i Central Park. New York är så vackert de här dagarna – friskt väder och sprakande färger! Jag kan tänka mig att Stockholm är ungefär likadant (men med ännu friskare luft, förstås). Åh, en sista tuff sak: Igår såg vi Woody Allens Radio Days, när jag kom hem från inspelningen, för att varva ner, och det visade sig att den var inspelad i samma område som jag just spelat in i! Det kändes bra på ett lustigt sätt. Jaja – ta det lugnt och akta er för gnagarna!
2004-11-04
sopa!
Nej, jag talar inte om George W., jag talar om min manuslärare. Såhär är det: Varje lektion slutar med att vi får en enkel läxa till nästa vecka. Nästa lektion går vi alltid igenom allas utförda läxor; dvs vi läser ungefär femton uppgifter högt i klassen... Han har en liten minivideokamera som är kopplad till en projektor, så han lägger bara de inlämnade pappren under kameran, de syns på väggen och alla kan läsa. Problemen med detta går som i en liten cirkel: Läsandet av allas texter tar alltid hela lektionstiden. Det har blivit uppenbart att vi gör detta för att han ska slippa läsa texterna efteråt; det är helt enkelt ett soft sätt för honom att "rätta" våra texter "live", så han sparar lite tid åt sig själv på kvällarna.Detta "rättande" består i nio fall av tio av att han säger "jaha... jaaa, vad tyckte ni om det där?", och klassen svarar "mjaaa", varpå han säger "jaha, ja då går vi vidare till nästa text"! Endast i ett fåtal fall får vi något som kan likna konstruktiv feedback. Aaaanyway, idag visade sig en ny otäck sida hos honom. Vi satt och läste högt ur en uppgift (han har slutat högläsa texterna själv och låter istället en utvald elev läsa vad som projiceras; ett sätt för honom att involvera oss mer trodde vi tills idag...), och när det blev dags att vända sida gjorde han ingenting. Eleven var mitt i en mening som fortsatte på nästa blad, men han vände det aldrig. Till slut sade tjejen som läste: "ehhh, ursäkta professor, men... ehrm... kan du vända blad?"
Inget svar. Inget hände. Han satt och stirrade ner i texten. Min klasskamrat harklade sig lite högre. Då hoppade han plötsligt till! "Va??", sade han förvånat. "Kan du vända blad? Texten fortsätter på nästa sida." "Åh, ja, aha", sade han generat och vände snabbt sidan.
Han sov! Den lodarn satt och drömde om nåt annat... Detta innebär alltså att inte nog med att han är så lat att han bara orkar läsa våra grejer under lektionstid som med fördel kunde användas till något mer värdefullt än trist högläsning av femton liknande uppgifter - men han läser dem inte ens då! Hemska zen-tomte-hippie som sitter och mediterar bort mina pengar...
Ja just det - ca trettio stater funderar allvarligt på att försöka ta bort aborträtten, och i och med att "W" ska tillsätta några nya domare i högsta domstolen är detta en absolut realistisk möjlighet om ett par år. Härligt. De goda nyheterna: USA behöver inte invadera Iran - snart har vi samma system här! Woohoo!
Inget svar. Inget hände. Han satt och stirrade ner i texten. Min klasskamrat harklade sig lite högre. Då hoppade han plötsligt till! "Va??", sade han förvånat. "Kan du vända blad? Texten fortsätter på nästa sida." "Åh, ja, aha", sade han generat och vände snabbt sidan.
Han sov! Den lodarn satt och drömde om nåt annat... Detta innebär alltså att inte nog med att han är så lat att han bara orkar läsa våra grejer under lektionstid som med fördel kunde användas till något mer värdefullt än trist högläsning av femton liknande uppgifter - men han läser dem inte ens då! Hemska zen-tomte-hippie som sitter och mediterar bort mina pengar...
Ja just det - ca trettio stater funderar allvarligt på att försöka ta bort aborträtten, och i och med att "W" ska tillsätta några nya domare i högsta domstolen är detta en absolut realistisk möjlighet om ett par år. Härligt. De goda nyheterna: USA behöver inte invadera Iran - snart har vi samma system här! Woohoo!
2004-11-03
----
"Ja hej! Jag är en trettionioårig tvåbarnsmamma, och jag vill berätta varför jag röstade på Bush: Dels p g a moraliska... ja, moraliska skäl... ni vet... men framför allt för att... för att det finns ett land... hmm... jag minns inte vad det heter nu, men de får i alla fall rösta i sitt land för första gången i historien, och det är tack vare Bush!"
Precis så sade en kvinna som just ringde in till en stor tv-station här. "Jag minns inte vad det heter"! Det heter Afghanistan - försök minnas de länder du invaderar, tack. Det verkar just nu som packat och klart - W blir återvald och jag är ledsen och besviken, och känner mig mer främmande inför det här landet än jag någonsin gjort. CNN sade nyligen att det i vallokalsundersökningar visat sig vilken fråga väljarna tyckte var viktigast. Det var inte terrorismen, det var inte Irak, det var inte ekonomin - det var "moral values". So long, compadres.
Precis så sade en kvinna som just ringde in till en stor tv-station här. "Jag minns inte vad det heter"! Det heter Afghanistan - försök minnas de länder du invaderar, tack. Det verkar just nu som packat och klart - W blir återvald och jag är ledsen och besviken, och känner mig mer främmande inför det här landet än jag någonsin gjort. CNN sade nyligen att det i vallokalsundersökningar visat sig vilken fråga väljarna tyckte var viktigast. Det var inte terrorismen, det var inte Irak, det var inte ekonomin - det var "moral values". So long, compadres.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
