Nurshville, y'all!

Nu har jag kommit hem från Nashville, och jag kan bara konstatera att det kommer bli ett lång inlägg den här gången. Så långt att jag tror det är bäst att dela upp det i små kapitel, så det blir lite lättare att läsa! Orkar du inte med en hel roman nu när du bara surfade in lite snabbt? Inga problem, kompis, jag har redan tuggat maten åt dig! Ehm, ja… I alla fall, här kommer det:


Thanksgiving i Nashville 1: lite bakgrund
Nashville är en stad i Tennesee, i den amerikanska södern! Det är också den stad i vilken min faster Sara bor, så jag och Carmen var ditbjudna för att käka turkey och chilla. Nashville är mest känt för att vara countymusikens hemborg, eller hemvist eller högborg eler vad det nu kan heta, så det är fullt med snubbar i flanellskjortor och hockeyfrillor, som alla har såna där små välansade skägg som bara countrysnubbar och nynazister kan ha. De lyssnar helst på Tim McGraw, som låter som åttiotals-powermetal med lite twannng twannng-gitarrer i bakgrunden, men med samma vämjeliga stomp.

Anyway, vet du ens vad Thanksgiving är? Jag ska förklara: Det är när man i Amerika firar minnet av hur pilgrimerna, när de var nya här och lite trötta och hungriga och så, fixade ett jättekalas och tackade Gud för det här nya fina landet med sina majestätiska naturupplevelser och great amusement parks and stuff. Och hur indianerna kom förbi och bara ”men how how, här är vi med en fredspipa och en kalkon, får vi också sitta ner?”, och så åt de alla tillsammans och var nöjda tills de vita bestämde sig för att börja skjuta indianer. Mer eller mindre. Resten vet ni hur det går: fler pilgrimer, färre indianer, frihetskrig mot engelsmännen, buffeljakt, vilda västern, Little Big Horn-massakern, indiancasinon, Disneyland, Richard Nixon. Just så! I alla fall, det är det man minns när man firar Thanxgiving (och så tackar man lite mer för allt bra man har nu), och detta är förstås min absoluta favorithelg! Den inkluderar nämligen kopisösa mängder kalkoooon, med diverse smarriga tillbehör. Så det är klart att vi hälsade på hos Aunt Sara, hellre än att vara kvar i New Yoik och käka frystorkat crack.

Thanksgiving i Nashville 2: Aunt Saras hus
Aunt Sara bor i ett brunt timmerhus mitt ute i Blair Witch-skogen. Jag kunde snabbt konstatera att jag och min faster inte delar riktigt samma smak gällande heminredning. Jag ska stapla lite syner som mötte mig i det:
Tre meterhöga förgyllda plastrenar i vårt sovrum; ungefär femtio ekorrar i keramik ställda på en hylla; massvis med gamla porträtt på människor som varken jag eller min faster känner, som är inramade i förgyllda jättesnirkliga ramar; stora mängder porslinstallrikar med nostalgiska motiv målade på dem som står lite varstans och stora mängder gammaldags tekoppar överallt (man får inte röra dem); mönstrade kuddar med ordspråk sydda på; änglabyster; heltäckande mattor överallt; och överallt förgylld metall: alla handtag var förgyllda, alla kranar i badrummet, till och med toalettspolgrunkan blänkte vackert! Som jag sade var vi alltså i ett mörkvrunt stort timmerhus, och jag tror att det var någon sorts häxkraft inblandat i själva rumsfördelningen. Utifrån såg huset nämligen inte särskilt stort ut, och man kunde snabbt få en känsla av hur det skulle vara planerat. Men inuti, när man gick från rum till rum, blev man alldeles förvirrad! Framför allt på övervåningen tog huset aldrig slut: i rummets ände fanns alltid en liten öppning (inte en dörr, bara en öppning dold med mörkrött draperi) som ledde till ett nytt rum, där samma sak upprepade sig i all oändlighet! Det var som om Lewis Carroll hade designat Graceland…
Huset låg alltså i en skog, och vi fick veta lite mer om Tennesees fauna av Aunt Sara: bland annat finns där coyotes! De ylar på nätterna! Och sköldpaddor i skogen som kan bita av fingrar, skunkar, skallerormar, tvättbjörnar etc. Då och då blir de drabbade av tornados också, som blåser taken av de kyrkor som ligger precis överallt.

Thanksgiving i Nashville 3: Aunt Sara själv
Aunt Sara är en härlig kvinna! Hon lagar massor med god mat och skämmer bort en i allmänhet. Vi kom ner till Nashville alldeles stressade och trasiga, och har kommit hem blanka och nya. Hon är liksom alldeles full av kärlek, och sprider lätt en sorts värme omkring sig. Hon är också lite... annorlunda än de flesta jag är van vid.
Aunt Sara har två hundar och en katt. Dessa djur, framför allt hundarna, gör lite som de vill där hemma. Det inbegriper t ex att kissa och bajsa inomhus, på de heltäckande mattorna, minst fem gånger per dag! Varje gång de gör det blir Aunt Sara så besviken på dem, men hon har tyvärr inte förstått att de är sjur och inte talar engelska. Så hon säger, med ganska kärleksfull röst: ”Åh nej, men Margaret [en av hundarna]… det här var väl inte bra, va? Åh, usch, varför gjorde du så? Nu måste jag ju städa upp det här…”, samtidigt som hunden står bredvid, glatt flämtande med svansen i vädret, fullständigt oförståendes över vad matte pratar om. Dessa djur är hennes ögonstenar! Hon ger dem mat från bordet, vilket leder till att de alltid står precis bredvid en när man äter och flåsar och tittar på ens tallrik. Jag säger könsord till dem som ingen annan vid bordet förstår, för jag tycker det är nasty att ha en hund bredvid sig som nyser snor på ens byxor en gång i minuten när man äter, men Sara tycker att de är så sööööööta, så hon tar våra tallrikar när vi har ätit upp och ställer ner på golvet. Hundarna slickar dem rena, sedan sköljer hon av tallrikarna och lägger på ny mat och ställer dem framför oss igen. Ehhh… nej, jag är mätt, jag lovar! När vi ska gå hemifrån måste hon hitta alla djuren och säga hej då till dem, så hon går från rum till rum och letar. När hon väl hittat dem säger hon hej då så här: ”God bless you, Margaret! God bless you, Gladys! God bless you, Lucy!”, och sedan kan hon gå.

Jag måste också berätta om hennes bilkörning! Aunt Sara är, utan tvekan, världens absolut sämsta bilist! Hon tog körkort för fem år sedan, Gud vet hur, och hennes körteknik fungerar såhär: rivstart – vingel mellan filer – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Rivstart – tvärstopp. Hon kan inte hålla bilen i en enda fil ens på en tom raksträcka, men samtidigt är hon helt övertygad om att det är alla andra bilister det är fel på! Alltså sitter man där i bilen, skräckslagen, medan hon kryssar framåt, ständigt ojandes: ”men vad gööör han, oh dear, titta så hon kör, oh my, folk har ingen aning om trafikvett, oh dear…”, fast det är alldeles uppenbart att det är hon som inte har någon som helst koll! Då och då tar hon nästan livet av en (på riktigt, både jag och Carmen har varit ganska skraja), som när hon nästan svängde rakt in i en lastbil! Det värsta är hur hon hanterar dessa små intermezzon: hon säger liksom i förbifarten precis efter att just ha undvikit döden: ”Thank you, Lord”. Hon säger det nästan glatt, inte alls med en pust av ånger eller doft av tacksamhet, utan till synes mer av rutin! Jag menar: tacka inte Gud för att vi överlevde – lär dig köra istället!!

Thanksgiving i Nashville 4: kläder och Becky
Igår ville vi se lite mer av staden, som ligger en bra bit bort, så vi åkte in och cruisade runt. Vi kunde dock snabbt konstatera att det inte är mycket som hände där, framför allt inte dagen efter Thanksgiving, när alla sitter hemma och jäser, så vi bestämde oss för att ta del av en riktig slice of americana: en Goodwill-affär! Det är ungefär som Uff eller myrorna, med skillnaden att man i dessa affärer kan hitta the finest of Nashville fashion, och därför är de oerhört välbesökta, för att inte tala om stora. Nu är det ju så att, precis som med huset, så delar inte jag och Aunt Sara smak helt och hållet smak. Så jag gick roat omkring och lyfte på t-shirts med bibelcitat på, samtidigt som Sara och Carmen letade efter ”some beautiful outfits” åt sig. Nu hittade ändå Carmen ungefär fem kjolar, Sara köpte en helkroppsdräkt med zebramönster (som kommer komplettera helkroppsdräkten med leopardmönster umärkt), och jag köpte en italiensk komplett sextiotalskostym för nio dollar, haha!

Sedan åkte vi hem för att äta middag med Aunt Saras väninna Becky. Becky är ungefär femtio, är jättetjock och jobbar som socialarbetare med the criminally insane! Hon är altså som hjältinnan i När lammen tystnar, ungefär: hon sitter i rum med psykopater och försöker förstå hur de fungerar, men inte som terapi utan för att lösa brott! Så polisen frågar henne: ”so why did he saw off his moher’s head?”, oh hon svarar: ”I’m working on it, dammit! I’m working on it!” Hon var i alla fall en mycket mycket udda person. Hon var full av förfärliga historier om dårar i Nashville som hon förhört, och min faster stämde in i flera av dem, eftersom hon jobbar som advokat och också har flera. Jag ska här bara kort skjuta in små referat av dessa anekdoter:

Bror 1 häller honung i Bror 2s bilradio. Bror 1 blir sur och skjuter Bror 2 så han dör. Bror 1 bestämmer sig för att mata liket till sina grisar, och släpar dit kroppen för att de ska börja nafsa. Han skjuter kroppen igen så blodet rinner ut, vilket blir som en appetizer för grisarna, som glatt börjar käka. Ändå ångrar han sig och börjar släpa ut den halvätna kroppen ur svinstian, då han upptäcks av grannarna och arresteras. Varför han ångrade sig? Han kände att det var det perfekta brottet, förutom en sak: att mata kroppen till grisarna kunde räknas som att undanhålla bevis!!?! Så för att inte bli arresterad för undanhållande av bevis (ehhh?) drog han bort kroppen, för att undvika att bli påkommen, vilket han förstås blev, för att… äh, jag fattar fortfarande inte hur han resonerade.

En till:

En annan man hade lite mat i kylskåpet, som hans syster började äta. Mannen sade: ”Don’t eat my food”. Systern svarade: ”I don’t see your name on it…” Mannen gick då lugnt in i sovrummet, laddade sitt gevär och sköt systern, med orden (jag hittar inte på det här, han sade det till polisen/Becky): ”Well this bullet has your name on it!” Sedan tryckte han in systerns kropp i kylen, där den låg tills han blev påkommen. När han togs till mentalsjukhusfängelset, anände han dit på en barbecuedag på fängelsegården, vilket de har då och då. Nu var det så, att de redan intagna ofta visste om de nya patienterna/fångarna, och vad de satt inne för. Och vanligtvis brukade alla slafsa i sig mat med hjärtans lust på de här dagarna, men när den här snubben anlände ställde sig alla en bit bort och lät honom ta mat alldeles själv, haha!

En till:

Sara hade haft ett fall i rätten med en familj i Tennesee, som alla led av en sorts psykos. De trodde att det fanns 200 män i combatuniform som gömde sig i träden runt deras hus och kissade på dem när de gick under dem, så de köpte massa vapen och sköt sönder alla träden (och husen runtomkring).

I alla fall, middagen förgylldes alltså av sådana små berättelser. Men efter ett tag tystnade Becky och satt och stirrade på Carmen med ett fruset leende. Sara var uppe och letade efter en av hundarna, så det var bara jag, Carmen och Becky vid bordet. Och Becky satt där, stirrandes på Carmen i vad som tycktes vara en evighet. Carmen och jag skrattade lite nervöst, men Becky bara fortsatte stirra med sin leende öppna mun. Till slut väste hon som en katt och skrattade för sig själv. Eh he he… ja…

Det var allt, kompis! Nu är vi hemma igen, fulla av mat och intressanta minnen. Skriver snart igen, hörs.