osis!

Pitchningen gick bra, alla var snälla och bla bla bla. Den här posten ska inte handla om det, utan om de kval som Carmen just nu genomlider.
Carmen har en idol, bara en, och hon pratar ofta om honom – hans estetik, registil, manus etc. Det är Alejandro Amenabar, den spanske regissören som bla a gjorde Abre los Ojos (open your eyes) och the Others, och som nu har gjort den nya Mar Adentro (typ, Havet inuti eller nåt sånt). Den vann bästa regissör och bästa manliga skådis i Venedig och gick just upp på bio här. Vi ville förstås se den, så vi gick på premiärdagen för ett par dagar sen. Filmen var mycket bra, med vissa (främst musikaliska) invändningar, men sammantaget en mycket bra film. Konstigt nog (för den är mycket omskriven) öppnade den bara på två dukar här i stan. Vi valde den biograf som låg närmast, gick, såg, pratade och gick hem. Klipp klapp hepp.

Nu till kvalen: alldeles nyss ringde en kompis här från huset och berättade att han också sett filmen samma kväll, men på den andra biografen, och att Amenabar varit där på hemligt besök! Han pratade med publiken, och vår vän hade tydligen ett längre samtal med honom.

Carmen är ganska sur just nu.

Brooklyn!

Imorgon ska jag pitcha mitt manus inför sju professorer, som alla sitter och tittar argt på mig… en annan tjej i klassen pitchade sin dokumentärfilmsidé för dem (dok-människorna genomled denna ritual redan förra veckan), och de sågade henne totalt och varnar med att inte låta henne fortsätta! Brrrr… jag undrar just hur positiva de kommer ställa sig inför en alldeles för lång film som handlar om hur Gud visar sig för människorna och utropar sig vara bästa polare med den amerikanske presidenten…

Annars har det varit sköna dagar! I torsdags hade vi våra sista lektioner, weeehooo, och vi firade med fest hos Changggggg… Han bor i en skyskrapa i New Jersey, på trettionde våningen, och har riktig penthouse-feeling. Han hade även bjudit in alla andra koreaner i NJ, så det var en mycket kulturellt stimulerande kväll. I fredags hade vi sedan wrapfest för filminspelningen, och regissören hade, i ett anfall av dumhet/generositet ordnat så att baren var öppen! Han räknade nog med ett mer civiliserat beställande, och glömde alltså räkna med hur uppdämda frustrationer hos ett obetalt filmteam kan leda till de mest infernaliskt komplicerade drinkbeställningar… Efter några timmar där stack Jag, Carmen och Octavio till den utlovade festen i Queens, som visade sig inte alls vara i Queens utan i Brooklyn. Den festen var världens bästa. I alla fall i år. Varför? Därför:

Den utspelade sig i en gigantisk lokal som bestod av många mindre rum, sammanbundna med trappor, stegar och tunnlar. Eller jaja, mest av alldeles vanliga dörrar… men tunnlar känns tuffare! De spelade alldeles kalasbra musik, knasterspraktyskland varvat med ohälsosamt stora mängder soulfunk som jag aldrig hört, och då och då avbröts allt för nån sorts uppvisning, typ rockringsdans med cirkusartister… som ju i och för sig inte är så halsbrytande tufft kanske, men ändå. I ett annat rum klev man in i en underlig dröm, det var klätt helt i röd sammet och det hängde speglar överallt. Längst fram stod en scen, och det var packat med folk som satt på stolar. På scenen satt en man i femtioårsåldern, som såg precis ut som en KTH-professor i astrofysik, och spelade på en sunkig Kurzweil-synt från åttiotalet; en sån som har inställningar för bakgrundsrytmer som heter ”tango”, ”bossa nova”, ”rock” och ”heavy pop”, hahaha! En ful svart synt som låter som ett riktigt elektriskt piano fast på hostmedicin. Detta var kurzweilkaraokerummet! För upp på scen klev människa efter människa och sjöng låtar, medan professorn lutade sig bakåt i sin stol och groovade lätt på sin synt. Höjdpunkten var en söt punktjej som sjöng några Bacarach-låtar medan publiken trallade med i refrängerna. Mycket sympatiskt! Sedan dansade vi till astrofunk tills vi fick håll och åkte hem. Sen dess har vi sovit. Snart kommer jag hem.

julklappar

Ja! Vad vill du ha? Ta tillfället i akt och skriv din önskelista som kommentar. Jag ska handla imorgon, så du har inte lång tid på dig att komma på vad för Newyorkiansk pryl du vill att jag medtager. Det korta tidsperspektivet blir ju också ett oerhört effektivt sätt att se vilka de flitigaste besökarna är - det blir alltså de som har störst chans att svara i tid och därmed få klappen uppsatt på min lista... Trofasthet leder till givmildhet, moahahahahahaaaaa...

Nu ska vi ut och ta en (ok, låt oss vara ärliga... flera) drinkar med andraårseleverna, ett s.k. "wrap-party"... Sedan ska vi ut till Queens på nåt sorts artistkollektivpartaj med vår vän Octavio. Det kan nog bli kul/pretentiöst...

så vad heter hon i efternamn då?

Meh! Morgan, att jag inte postar oftare än såhär beror på att jag har så hög kvalitetsribba för den här sidan… eh he he.. ehhh? Och för att jag jobbar gluteus maximusen av mig – i förrgår avslutade jag äntligen den här andraårsfilminspelningen, som var katastrofalt oorganiserad och fasansfullt tids- och energikrävande, och nu har jag börjat ta igen mina studier. Igår skrev jag hela mitt slutfilmsmanus (första utkastet, men ändå), 39 sidor, på nio timmar. Det ni! Det krävde ett antal Red Bull och resulterade i näsblod och en paranoid/hypokondrisk övertygelse om att jag var sjuk, men nu är det gjort. På måndag ska jag försvara den mot lärarnas angrepp, och nu ska jag bara klippa om den förra filmen och kontakta lite fler europeiska muséer, så är jag klar för terminen sen! Woohoo! Jag komer hem på juleaftons eftermiddag, så värm gröten och fräs köttbullarna lagom till fyrasnåret!

Vad mer, vad mer? Hmmm… De har just haft kortfilmsvisning här i I-House. Jag försökte förgäves få ner Dorian Gray-filmen på DVD i tid, men icke. Jag har försökt få det där antikristliga dvd-brännarprogrammet att fungera i över en vecka, varje kväll, vilket har spätt på min stress, och skivan lyckades äntligen brännas – femton minuter efter att kortfilmsvisningarna slutat. Jaja, nu finns den på DVD i alla fall… Kvällens ”höjdpunkt” var två artonåriga snubbar i orang… orea… gulröda overaller som mixade bild och musik till en spetälskinfekterad soppa – det var så dåligt! Riktig fylkingen-stylee, men med trancemusik och låtsasMatrixbilder inspelade på dålig video, haha! Ja… Ehm.

Annars… Tja, inte mycket. Jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb. Men manuset blir riktigt bra i alla fall! En framtida vinnare tror jag…

"Du tittade på mina gyllene glasögon och skapade en ljusreflex som blev en laser och nu är de pulvriserade! Betala! Betala!"

I förrgår var jag på väg hem från den muppiga inspelningen jag jobbar på… det är en andraårsavgångsfilm, och jag är andre regiassistent. Inspelningen är fullständigt oorganiserad, vi börjar ofta dagarna utan att ha skådespelare till scener vi ska filma senare samma dag, vi saknar alltid inspelningsplatser etc. Det är tjafs och krafs, och regissören slänger sina pengar i sjön.

Men i alla fall: jag var på väg hem, i mörkret och regnet, och skulle precis gå ner i tunnelbanan, när en snubbe liksom hoppar ut framför mig och låtsas tappa balansen! Det var liksom jag som promenerade i lugnt tempo, han väntade uppenbarligen bakom ett hörn, och när jag kom så bara ”Oupp!”, och så slängde han nåt på marken! Jag sa ”ehh, sorry”, och fortsatte gå. Tio meter sprang han ifatt mig, och höll fram ett par totalhavererade glasögon! ”Titta!”, sa han, ”du pajade mina glasögon!”.
Den här killen var ett sådant oerhört crackhead så ni kan inte förstå: han pratade som den där slowmotioneffekten i filmer när nån kastar sig framför en kula och bara ”nooooooooooo” jättelångsamt, fast hans röst lät så i normaltempo. Och glasögonen var typ slimmade coola designerbågar, fast fullständigt totalkraschade! Jag tror de måste ha blivit överkörda av en lastbil flera gånger! Så det var alltså alldeles uppenbart att han hade hittat dem i rännstenen och försökte blåsa mig. Så jag sade ”eh, va, knappast”, och han sa ”ööööhjoooOOOO! Mina brillor! Du bara SPRANG in i mig så jag tappade balansen!”. Jag sa ”osis”, och gick ner i tunnelbanan.

Nu det roliga: jag berättade detta för ljudteknikern nästa dag, och han sade: ”vänta… en jättelång smal svart kille utan tänder?”… ”Just!”, sade jag! Det visade sig att Crackhead hade försökt samma sak med honom förra året (!)… två gånger… samma dag! På riktigt! Det är hans grej – att visa ett par glasögon som blivit förintade i ett atombombskrig och försöka få nån stackare att bara ”nejmenOJ, här har du genast tusen dollar till ett NYTT par designerbågar”…Ja ja.

Avslutningsvis: Dimebag! Dimebag! Dimebag R.I.P.! Först ODB och nu detta... supermuppigt.

Så vi lyckades komma in på Charlie Kaufmann-äventyret ändå! Det var på Lincoln Center ikväll, vi köade i kylan i en oändlig stand by-line, men till slut så kom en vänlig tant och sålde biljetter till oss... Jag kan härmed alltså bekräfta att CK definitivt finns, att han inte är Spike Jonzes alter ego, att han är rolig och väldigt kort, med krulligt brunt hår. Hans stora hjälte är Woody Allen... Hmmm... Efter det långa samtalet visade de Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag har redan sett den, och tyckte att den var lite sådär mjaha, men nu var den mycket bättre! Jag upptäckte en massa finurliga detaljer som jag hade missat först...

Oh well... nu har jag just klippt klart den nya kylskåpsfilmen (den blev... ehhh... "originell"), och imorgon börjar jag som regiassistent på en andraårselevs slutfilm. Samtidigt måste jag skriva ett första utkast till mitt slutfilmsmanus, plugga för kameraprovet, kontakta ett flertal museer världen över för att be om rättigheterna till de konstverk jag väcker till liv i min Pragslutfilm Aura (jag skriver till Italien, Österrike, USA... det är en del av ett skolprojekt, att lära sig skaffa rättigheter)... och allt ska göras denna vecka! Pust! Mycket jobb just nu.
Hörs snart.

jag lutar mig bakåt i soffan och knäpper på bandspelaren...

Jorge skrev nyss en post på sin eminenta blog (http://josefine.typepad.com/hk/) om hur hon just kom på hur mycket hon tycker om Hong-Kong. Det är lustigt (nåja, inte så lustigt), för jag nådde samma insikt häromdagen: jag gillar verkligen New York! Nu når jag ju visserligen den insikten ganska ofta, så det kanske inte är så dramatiskt, men den varvas ju med avsmak, så varje gång jag drabbas av den är som den första! Avsmaken kommer sig av de absurt dyra matpriserna, all reklam (inte mängden, utan estetiken), affischen som sitter i min tunnelbanestation där en ung man efterlyses för ett brutalt mord förra veckan, den andra affischen där en försvunnen busschaufför sökes, alla råttor (fast jag börjar gilla dem lite) och… öhhh… jag kommer inte på något mer. Jo, kanske att Woody Allens nya film inte har premiär här förrän i mars, medan Stockholmarna får den redan om en vecka. Och atombombshotet!
Insikten att jag tycker om staden kommer sig av att man kan få så oerhört smarriga hamburgers med ost och bacon här, att så många av skyskraporna är jättevackra, att Empire State Building skiftar i färg varje dag, att så många regissörer gästar Lincoln Center, att glassen är smarrig, att folk pratar med varandra hela tiden, de många biograferna, frukostflingorna med marshmallows och chocolate-chip minicookies i, råttorna, att Ute Lemper ska framträda här och sjunga Weill (men jag kan inte gå… men ändå!), vattenreservoaren, de fula kläderna och det faktum att Woody Allen bor här.
Idag åker Morgan och hans syster hem; igår var vi ute och inmundigade lite öl och baconburgers (mmmmm), samt såg the Incredibles. Den var väl lite skoj, kanske, men jag kunde inte sluta stirra på en liten smutsfläck på bioduken. Oerhört irriterande!