Brooklyn!

Imorgon ska jag pitcha mitt manus inför sju professorer, som alla sitter och tittar argt på mig… en annan tjej i klassen pitchade sin dokumentärfilmsidé för dem (dok-människorna genomled denna ritual redan förra veckan), och de sågade henne totalt och varnar med att inte låta henne fortsätta! Brrrr… jag undrar just hur positiva de kommer ställa sig inför en alldeles för lång film som handlar om hur Gud visar sig för människorna och utropar sig vara bästa polare med den amerikanske presidenten…

Annars har det varit sköna dagar! I torsdags hade vi våra sista lektioner, weeehooo, och vi firade med fest hos Changggggg… Han bor i en skyskrapa i New Jersey, på trettionde våningen, och har riktig penthouse-feeling. Han hade även bjudit in alla andra koreaner i NJ, så det var en mycket kulturellt stimulerande kväll. I fredags hade vi sedan wrapfest för filminspelningen, och regissören hade, i ett anfall av dumhet/generositet ordnat så att baren var öppen! Han räknade nog med ett mer civiliserat beställande, och glömde alltså räkna med hur uppdämda frustrationer hos ett obetalt filmteam kan leda till de mest infernaliskt komplicerade drinkbeställningar… Efter några timmar där stack Jag, Carmen och Octavio till den utlovade festen i Queens, som visade sig inte alls vara i Queens utan i Brooklyn. Den festen var världens bästa. I alla fall i år. Varför? Därför:

Den utspelade sig i en gigantisk lokal som bestod av många mindre rum, sammanbundna med trappor, stegar och tunnlar. Eller jaja, mest av alldeles vanliga dörrar… men tunnlar känns tuffare! De spelade alldeles kalasbra musik, knasterspraktyskland varvat med ohälsosamt stora mängder soulfunk som jag aldrig hört, och då och då avbröts allt för nån sorts uppvisning, typ rockringsdans med cirkusartister… som ju i och för sig inte är så halsbrytande tufft kanske, men ändå. I ett annat rum klev man in i en underlig dröm, det var klätt helt i röd sammet och det hängde speglar överallt. Längst fram stod en scen, och det var packat med folk som satt på stolar. På scenen satt en man i femtioårsåldern, som såg precis ut som en KTH-professor i astrofysik, och spelade på en sunkig Kurzweil-synt från åttiotalet; en sån som har inställningar för bakgrundsrytmer som heter ”tango”, ”bossa nova”, ”rock” och ”heavy pop”, hahaha! En ful svart synt som låter som ett riktigt elektriskt piano fast på hostmedicin. Detta var kurzweilkaraokerummet! För upp på scen klev människa efter människa och sjöng låtar, medan professorn lutade sig bakåt i sin stol och groovade lätt på sin synt. Höjdpunkten var en söt punktjej som sjöng några Bacarach-låtar medan publiken trallade med i refrängerna. Mycket sympatiskt! Sedan dansade vi till astrofunk tills vi fick håll och åkte hem. Sen dess har vi sovit. Snart kommer jag hem.