Jorge skrev nyss en post på sin eminenta blog (http://josefine.typepad.com/hk/) om hur hon just kom på hur mycket hon tycker om Hong-Kong. Det är lustigt (nåja, inte så lustigt), för jag nådde samma insikt häromdagen: jag gillar verkligen New York! Nu når jag ju visserligen den insikten ganska ofta, så det kanske inte är så dramatiskt, men den varvas ju med avsmak, så varje gång jag drabbas av den är som den första! Avsmaken kommer sig av de absurt dyra matpriserna, all reklam (inte mängden, utan estetiken), affischen som sitter i min tunnelbanestation där en ung man efterlyses för ett brutalt mord förra veckan, den andra affischen där en försvunnen busschaufför sökes, alla råttor (fast jag börjar gilla dem lite) och… öhhh… jag kommer inte på något mer. Jo, kanske att Woody Allens nya film inte har premiär här förrän i mars, medan Stockholmarna får den redan om en vecka. Och atombombshotet!
Insikten att jag tycker om staden kommer sig av att man kan få så oerhört smarriga hamburgers med ost och bacon här, att så många av skyskraporna är jättevackra, att Empire State Building skiftar i färg varje dag, att så många regissörer gästar Lincoln Center, att glassen är smarrig, att folk pratar med varandra hela tiden, de många biograferna, frukostflingorna med marshmallows och chocolate-chip minicookies i, råttorna, att Ute Lemper ska framträda här och sjunga Weill (men jag kan inte gå… men ändå!), vattenreservoaren, de fula kläderna och det faktum att Woody Allen bor här.
Idag åker Morgan och hans syster hem; igår var vi ute och inmundigade lite öl och baconburgers (mmmmm), samt såg the Incredibles. Den var väl lite skoj, kanske, men jag kunde inte sluta stirra på en liten smutsfläck på bioduken. Oerhört irriterande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är ju det som gör det så kul att läsa era bloggar. Både NY och Hong-kong får liv genom alla människor och miljöer ni berättar om. Det känns som om man får vara med er på ett litet hörn när ni tar er fram i den stora världen. Jag läser numera båda bloggarna dagligen - det är jättekul!
Glada hälsningar till er båda från (Gabriels) mamma.
Ja, jo, det måste verkligen vara härligt att liksom se hur gängmedlemmarna och cracklangarna liksom materialiseras hemma i Vanadisvägens trygga vardagsrum...
Haha! Nä, jag bara skojar.
Hoppas du mår bättre idag!
Ärligt talat Gabriel - hur många gängmedlemmar och cracklangare har vi kommit i närkontakt med (att bara se dem lite på avstånd då och då räknas inte)?
Fast kackerlackor har vi båda fått se på ovälkommet nära håll (även om det verkar vara Carmen som får vara kanonmat. sa jag förresten att jag löste min situation genom att (ofrivilligt, förstås) skrämma in kackerlackan i ett duschbås där någon höll på att duscha, och sedan hanterade det genom att säga 'la la laa' och gå därifrån?).
Hur som helst så tycker jag att dina Nashville-släktingar ger minst lika många cred-poäng som en tvättäkta cracklangare.
Och förresten - heter det 'New-York' kanske?! Nä jag tänkte väl det... det heter alltså Hong Kong och inget annat. För den kunskapstörstige kan jag berätta att det är kantonesiska, och den engelska översättningen är nåt i stil med 'fragrant harbour'. Namnet kommer av den minst sagt väldoftande handel som idkades i denna hamnstad, av t.ex. engelsmännen, under den tid det begav sig...
Skicka en kommentar