"min helg"

I fredags besökte jag äntligen min vän Lanres bar – jag gick dit själv för Carmen skulle fota en film tidigt på lördagsmorgonen och kunde alltså inte gå ut. Lanre är en mycket effektiv bartender som snabbt ställer en ny drink på plats när den förra är uppdrucken utan att man ens hinner be om det. Så efter ungefär sexhundra vodka-och-limedrinkar bestämde jag mig för att det nog var dags att bege sig hemåt. Jag var på hejdundrande bra humör (understött av att jag lyckats inleda en minimal konversation med en japanska på japanska! Undervisningen fungerar) och dansade hemåt medan jag lyssnade på Mingus i lurarna.

Jag skulle gå till Broadway och ta tunnelbanan – Jag var på Lexington, så Broadway låg kanske tio minuter bort, men då skulle jag i alla fall slippa byta linje, så jag tyckte det var värt det. Jag gick förbi Times Square som lyste vackert – Times Square och Mingus, livet är allt bra, tänkte jag. Jag gick förbi ett gäng fina gamla hus – Woody Allen-hus och Mingus, det här är soft, tänkte jag. Jag gick på mer och mer folktomma gator – New York är mitt, tänkte jag, det är bara jag och Charles Mingus i hela stan! Jag hade gått i kanske 45 minuter när jag började undra om inte Broadway skulle dyka upp snart… En gatuskylt bekräftade dock dessvärre att jag var vid elfte avenyn, som är längst på andra sidan av Manhattan! Jag hade varit så inne i mina fantasier att jag passerat Broadway för ungefär 30 gator sen, inne i Mingusdimman…

Den här delen, runt elfte och femtionde, är en del av Manhattan som bara består av tvättmaskinsaffärer och fabriker, så det var inte precis nattklubbsmingel på gatorna. Den enda levande varelse jag kunde se någonstans omkring var en man som bodde i en soptunna och vaknade upp just då, så jag styrde raskt kosan österut och tänkte att jag nog stöter på civilisationen förr eller senare. Och det gjorde jag – i form av en vänlig mexikansk man. Jag förklarade mitt dilemma, att jag var lite vilse och att jag hade letat efter tunnelbanan. Han var vänlig nog att leda mig dit, medan han berättade att ”den här staden är så lugn nu – för fyrtio år sen kunde man inte gå ut någonstans, för allt styrdes av maffian och gatugäng”, och jag tänkte att det lät som i Warriors… Allt för sent kom jag äntligen sedan hem, och kröp ned i min varma säng för att sova i ett dygn.

Eller nja. Vid åtta på morgonen ringde Carmen, och förklarade att hon trodde att hon hade glömt sina gels hemma (gels är alltså en sorts plast man sätter framför ljus för att ändra deras färgtemperatur), och hon undrade om jag kunde verifiera detta. Jag stålsatte mig, och kämpandes mot ett sviktande balanssinne och en mistlur som gömde sig i mitt huvud gick jag in i köket. Ja, där låg såna där ljusgrunkor. Jag sade detta till henne, samtidigt som jag förstod att jag därmed beseglade mitt eget öde. För det var ju självklart att hon behövde dessa på inspelningen, och lika självklart att hon inte plötsligt kunde åka hem för att hämta dem. Så det var bara att dra på sig ett par byxor och åka iväg – det var inte mer än en halvtimme bort och alla vet att det ändå inte finns en bättre baksmällekur än att åka med New Yorks packade och högljudda tunnelbana… ehhh…

När jag väl kom fram, bejublad och älskad av Carmen och resten av filmcrewet, räckte jag heroiskt fram påsen med grejerna till henne. ”Öhh, vad är det här??”, sade hon. ”Gels”, sade jag, i samma ögonblick som jag kom på att det var det inte alls, det var ”scrims”, en helt annan sorts grej man sätter framför ljus för att ändra deras karaktär. Rookie mistake! Så det var bara att åka hem igen och leta upp det jag egentligen skulle tagit med mig. Tror ni huvudvärken hade lugnat sig vid det här laget? Det hade den inte, den hade bara fått med sig min mage i dess upproriska stämning. Väl hemma igen vände jag upp och ned på hela lägenheten, men hittade inte gelsen någonstans. Ett nytt samtal med Carmen ledde till insikten att hon antagligen glömt dem på tunnelbanan på väg till inspelningsplatsen. Men hon behövde ju fortfarande gels, annars skulle hon inte kunna kontrollera färgtemperaturen alls, så vad gjorde jag? Jag gjorde helt enkelt vad varje övermänskligt snäll pojkvän skulle ha gjort – åkte till närmsta specialbutik för att köpa nya. Nu visade det sig att den närmsta låg, och jag skojar inte nu, i korsningen 55e gatan och elfte avenyn. Inte nog med att det är en bit bort, det var alltså precis där jag lullat bort mig kvällen innan! På riktigt! Så det kändes närmast som ett poetiskt straff för överdriven alkoholkonsumtion att återvända dit och inhandla de här grejerna. Sedan tog jag mig tillbaka till inspelningsplatsen, där jag nu fick ett rättmätigt heroe’s welcome. Sedan åkte jag hem och gick och lade mig.
Slut
Av Gabriel, 5D