reprazenting di fulle svenskar

Röööh. Jag är trött. Trött som en svamp, eller en val. Det händer inte så mycket spexigt här – vi går i skolan och bla bla bla. Jag vill bara dela med mig av en mycket kort berättelse… eller, det är knappt en berättelse, det är mer en mening. Jag vill dela med mig av en mening. Och sedan vill jag dela med mig av en reflektion.

Berättelsen: i förrgår begav sig Carmen till Colombias ambassad för att se en film om sydamerikanska bönders popmusik eller nåt sånt, I don’t know. Hur som helst slutade kvällen med att hon satt i en bar och drog i sig ett flertal tequilas med en klippare från skolan och Colombias generalkonsul! Som tydligen var helt vansinnig. Mycket konstigt!

Reflektionen: Jag kan inte lyssna på hip-hop i New York! Man skulle kunna tro att det här skulle vara den bästa staden i världen att gå runt och ha Black Star i lurarna, men det går inte – jag känner mig som en wigger! Jag kan inte hjälpa det, det blir bara så! Jag bor ju i Harlem, och pluggar i Harlem, och jag tror att de officiella siffrorna från vår skola säger att endast 8% av alla studenter där är vita. Så när jag går där och lyssnar på Dungeon Family blir jag paranoid för att nån ska höra musiken ut genom lurarna och tro att jag försöker smälta in i ghettot, typ, och att de säja ”ha ha ha, look at that scrawny little white boy trying to meld in… let’s flush him in the toilet!”. Det enda som funkar är Roots Manuva, för han känns exotisk. Är jag störd?

För övrigt vill jag bara dra uppmärksamheten till vänster om de här orden, där man numera kan posta snabba kommentarer som faktiskt syns, och inte döljs bakom femton knapptryckningar så jag knappt hittar dem själv. Bara bläddra ner i den lilla rutan och skriv nåt... typ en haiku kanske.