Ursäkta, kan jag få lite ketchup till mina tentakler?

SÅ: igår blev vi alltså bjudna på koreansk restaurang av vårt studenthus. Så här funkar det: olika våningsplan har olika ”representanter”, som ska skoja och stoja och styra upp roliga grejer för de som bor på dessa våningar. Vi på våningarna två, tre och fyra i norra huset representeras av en brasiliansk tjej som heter Mariam, och hon får alltså pengar av huset för att bjuda oss på middag då och då (trogna läsare kanske minns att vi blev bjudna på brasiliansk restaurang för nån månad sen). Tyvärr kommer inte alltid så många på dessa middagar – men det resulterar ju å andra sidan i att pengarna räcker till mycket mer för oss som går!

Så igår var vi sju personer som åkte ner till Little Korea, en hel koreansk stadsdel här (det finns verkligen stadsdelar för alla nationaliteter och hemvister här – snart ska jag nog hitta Little Närke), där vi smet in på Restaurang Bang Mei Soom (eller nåt sånt). Förutom yours truly och Carmen var vi alltså Mariam, en taiwanesisk tjej, tre andra brasilianare och en tystlåten äldre korean. Koreanen var ganska konstig – han sade ingenting, svarade knappt på frågor, utan satt mest och tycktes meditera. Om man frågade, t ex, ”so, Chan-Wook, what do you do?”, så log han lite och svarade “well… eh he… heh… yes.”

Huh??? En av de brasilianska killarna hade ADHD och snortade kokain på en och samma gang tror jag – han var så speedad! Han pluggade på SAE här i NY, precis som Ippi, Johan och Jesper gjorde i sthlm förut, och han påminde mig lite om Ippi, bara en miljard gånger mer hyperaktiv! Han mumlade saker på portugisiska medan han trummade på alla sina tallrikar frenetiskt, och brast ut i sång då och då. Mitt emot satt den äldre koreanen och rörde inte en ansiktsmuskel…

Mariam är ändå den konstigaste. Hon ler ett fruset leende med öppen mun hela tiden, så man är alltid apskraj för henne! Och om man tilltalar henne eller frågar något så brister hon ut i ett vansinnigt skratt, som låter precis som den elaka häxan i Trollkarlen från Oz (eller som Martin Hagelin när han ska låta elak, för er som kan förstå den jämförelsen). Det blir ungefär såhär.

Gabriel: ”Ehm… so, Mariam, is your food good?”
Mariam (med uppspärrade ögon och ett brett leende): “NihihiHIHIIIHIIII! Yeeeees! NYAHYAHYA!! It’s very good!”
OK, jag förstår att ni tror att jag överdriver – men det är faktiskt sant! Hon är så psycho! Jag är lite rädd för henne…

Aaaanyway… för att återgå till själva middagen kan jag meddela att koreansk mat är mycket… ehrm… exotisk. Vi hade ju ätit koreanska appetizers när vi var hemma hos Chang i vår klass, så jag visste redan att det skulle skilja sig lite från vad jag normalt definierar som en ”smarrig måltid”. Jag menar, hos Chang fick vi pannkakor fyllda med tabasco och fisk… Här serverades många olika sorters mat. Huvudrätten var faktiskt väldigt god – det var kött som marinerades och stektes på bordet framför oss; man fick liksom sitta själv med stekspaden och fluffla runt köttbitarna tills man tyckte att de såg klara ut. Sedan tog man ett salladsblad, lade massa köttbitar på det, vek ihop det så gott man kunde och doppade det i en helvetesstark sås. Mums! Tyvärr var resten av maten inte riktigt lika tilltalande… En av smårätterna var en sorts minifiskar (jag tror de heter krill på svenska), inte mer än en och en halv centimeter långa med huvud och stjärt och allt. De var stekta och man skulle liksom knapra i sig ”hela” fisken. Mmmmm… minifiskhjäääärna… De smakade ungefär som jag tror att kattgodis smakar – alltså vedervärdigt. Jag fick proppa munnen full med yoghurtglacerade mandariner för att skölja bort smaken efteråt.

Sedan kom skräckupplevelsen nummer ett: havsfruktsskålen! Det var en skål som var överfylld av havsmonster! Ut ur den hände jättelika tentakler med sugkoppar – jag skojar inte – säkert fem olika sorters tentakler, alltifrån grå till lilarosa! Uurrrgghh… jag kunde inte äta det, men Carmen – eftersom hon är allvarligt störd – surplade i sig alla alienbitarna med stor förtjusning. När hon väl var klar med sin skål tog hon min och den brasilianska killens också, eftersom vi var upptagna med att må illa.

Well well… efter middagen gick vi och såg Million Dollar Baby. Jag måste säga att inte sedan the Forgotten har jag sett en så sopig film – jag satt bara och garvade! Det kändes precis som en sån där Disneyfilm som inte är animerad och brukar handla om en pojke och hans hund, men nu handlade den ju om en boxare istället. Buena Vista presenterar...

Ikväll ska vi ha Okonomiyaki-fest med Rumiko och hennes japanska vänner! Då lagar man nån sorts pannkaka som består av kålblad och gris. De kulinariska äventyren fortsätter alltså...