I'm the Juggernaut, biatch!

Fason. Min tillvaro söker fason, och jag vill ge det till den. Gällande mitt hem känner jag att jag nu kommit ganska långt - saker och ting är på plats, glödlampor är iskruvade och tyskdoften är borta. Det enda som är lite förvirrande är att jag tycks ha så mycket mindre tillhörigheter än vad jag brukade ha... Jag minns tydligt (eller, jag minns ju aldrig nånting tydligt, men jag minns det så tydligt som jag kan minnas någonting) att mina hyllor var fulla med grejer och krafs och saker - fina blänkande saker! - när jag bodde här i våras - och jag vet också att jag är oförmögen att slänga minsta gamla pappkartong (jag känner alltid att "den där kan vara bra att ha som rekvisita i en film nån gång" om vad jag än dinglar med ovanför papperskorgens gap). Därför kunde jag bara instämma i Jennifers utrop när hon kom till mitt rum: "But Gabriel - where's all your stuff?"

Just det: var är alla mina grejer? Och framför allt: vilka grejer är det som saknas? Jag har gått igenom alla tillhörigheter jag kan minnas att jag har. Mikrovågsugn: check. Högtalare: check. Riskokare: check. Totorotofflor: check. Men ändå är rummet halvtomt jämfört med förr. Och då handlar det inte om att det skulle varit stökigare i våras eller så, nej nej - plötsligt står jag här med fem tomma hyllor av åtta! Och jag minns tydligt att de var fullastade med grejer. Så vad är det för svart hål som har slukat mina tillhörigheter, och vilka tillhörigheter är det som saknas, dammit?! Well, eftersom jag inte har lidit nån nöd ännu väntar jag fortfarande på när jag rent reflexmässigt sträcker mig efter nånting, greppar med näven i tomma luften och plötsligt inser: "Min butlerringklocka!" (ja, nu hade jag ju ingen butlerringklocka - eller butler - men du förstår tanken).


Det var hemfasonen det. Jobbfasonen är också under pågående uppstyrning. Jag väntar på svar från några producenter om assistentjobb, och pular samtidigt en hel del med Lanres film. Vi ljudmixade i förrgår, ska göra mer mixning om några dagar. Det låter verkligen asbra - den här filmen kommer bli grym! Ah! Och så det bästa: jag ska producera en riktig rap-video! Ira har kommit i kontakt med en snubbe som kallar sig Juggernaut, som är en hobbywrestlare (!) från Lower East Side. Juggernaut vill nu satsa på sin hiphopkarriär, och har spelat in världens mest obscena singel. Den låter som en South Park-parodi på en hiphoplåt, med jättetung bas och Juggernaut som rappar helt hetsigt, som vore han rädd att hans mamma skulle komma på honom, om "Bitchez, yeah, do all ya bitchez, get tha lubrication, wouff wouff wouff wouff wouff!", medan hans homiez fyller i med lite "wouff wouff wouff" då och då.

Han vill ha en video - som Ira ska regissera - där han har grillfest vid en pool, och massa tjejer i bikini kommer glidande och "häller ketchup och senap på varmkorv i slow motion"! Hahahaha! Han har ingen som helst distans till detta utan tycker det är ascoolt. Och Ira - som ser det hela som ett sorts surrealistiskt äventyr - bad mig hjälpa honom genom att producera. Sedan ska allt förvandlas till en strippklubb och så ska ännu fler tjejer glida runt - huruvida de också ska äta varmkorv eller andra grillade maträtter har jag ännu inte förstått - och han ska vara på scen med dem... och jag antar att hans homiez ska vara i publiken och utbrista muntra "wouff wouff wouff" då och då. Askul! En riktig old-school rapvideo - jag trodde alla hade förstått att man inte kunde göra såna längre! Men inte Juggernaut, så det är väl bara att ta för sig av denna i mitt liv antagligen unika upplevelse. Är det fason? Knappast. Men det är kul!

Jag avslutar med en bild på en nyöppnad hamburger-automat nere på St. Mark's Place. God bless America!

en stor talkpuder att ta med, tack.

Det var en mörk och stormig natt… (Jag visste inte hur jag skulle inleda denna post, så jag förlitade mig på en klassiker.) Jahapp – så är jag tillbaka i Harlem igen. Vid en snabb granskning tycks det mesta oförändrat – det luktar ungefär på samma sätt, kanske lite fuktigare än sist, och från fönstret ser jag samma saker, samma ligister, som i våras. Fast det har regnat mycket, så gatorna är alldeles blanka och klibbiga, vilket är fint. Och mitt rum är så tomt, eftersom alla mina grejer ligger hos Chris, och Chris ligger och sover bort all piratrom han drack igår. Vaaaakna Chriiiis! Jag vill ha ner mina lådor så jag kan börja packa upp, det här rummet känns alldeles opersonligt och tyskt (jag råkar veta att det bodde en tysk gosse här när jag var borta… det hade känts bättre med en ung fransyska eller nåt sånt. Eller nej förresten, hon hade bara lämnat massa fimpar och baguettesmulor och krafs, medan tysken faktiskt verkar ha tagit ganska väl hand om det).

Ah, eh, jag måste orera lite om den nya flygsäkerheten! Jag trodde ju de skulle vara alldeles
übersturmbahrführeraktiga i säkerhetskontrollen på Arlanda, och vilja kolla om jag hade explosiva ämnen i mitt saliv eller nåt, men det har aldrig varit smidigare! De bara tittade snabbt på mig som ”jahapp, du ser väl harmlös ut, och den där väskan får man inte plats med mycket bomber i – passera!”, och så gled jag igenom. I såna lägen blir jag lite provocerad och känner för att säga ”Men vafan, kolla mina sneakers, fatta hur mycket sprängdeg de kan ha i sig – jag kräver en full body cavity search nu!”, men jag bet min tunga och gled in i min gate istället. Där var det en snabb säkerhetskontroll till – de såg efter om jag hade buskiga ögonbryn eller ej – och så kunde jag sätta mig på en soffa och ta det lugnt i de två timmar jag hade kvar innan jag skulle boarda...

Men från min soffa kunde jag följa alla säkerhetskontrolläventyr, för jag satt alldeles bredvid vakterna i gaten; och snart utspelades en ganska konstig episod: Det kom en malaysisk trio (jag flyger ju med Malaysian Airlines): en mamma, hennes lilla baby, och familjens gammelmormor. Mamman hade tagit med sig en väska som bara bestod av babymat i olika former, och som läsekretsen förstås vet får man nuförtiden bara ta med babymat ombord om man provsmakar det framför vakten först för att visa att det inte är Nestlés exploderande sort. Så vakten öppnade väskan och plockade ut ungefär fyra burkar babymat, ett par nappflaskor och en stor blå burk med nåt mystiskt i. Han pekade uppfordrande på den första burken babymat: ”You have to eat the food”.

”Do I really have to?”, svarade mamman. “Baby food is pretty disgusting…”

“If you want to bring it onboard, you have to eat some of it first.”

Jahapp, vad skulle hon göra. Mamman skruvade upp burken, tog en klick mat och åt, med en liten äckelrysning. Sedan tittade hon förväntansfullt på vakten.

”OK, good. Now eat that one.”, sade han. Hon insåg plötsligt att hon skulle vara tvungen att smaka på all babymat, så med sjunkande axlar skruvade hon upp nästa burk och provsmakade på den också, och nästa, och nästa… Det skruvade i allt detta var att vakten, vid varje burk, sade ”Eat it.”, men med vad som i mina öron lät som tilltagande upphetsning!

”Eat it… Eat it… Eat it. Eat it! Eat the food, eat it!” Brrrrr…minnen från gymnasieinsparken kom rusande tillbaka i mitt huvud… ”Svep! Svep! Svep!”

Sedan hade hon provsmakat varje burk, och tittade trött på vakten.

”And these?”, sade han, och pekade på nappflaskorna, ”What’s in these?”

”This one’s water, but the other one is mil—”

“Drink it. You have to drink it.”

Vattnet gick ner utan problem, men mjölken tog uppenbarligen emot. Sedan fanns bara den mystiska burken kvar. Jag vill nu påpeka att jag vet att vad som här följer kommer att låta fullständigt osannolikt, men jag satt precis bredvid och jag svär att det faktiskt ägde rum! Okej, så vakten pekar på burken och säger ”So what’s in that?”

”That’s baby powder… I mean, you can’t—”

“Eat it!”, svarade vakten! ”You have to eat it!”

“I’m not eating the powder!”, svarade mamman argt. Då klev plötsligt den skrynkliga lilla gammelmormorn fram, mumlade tyst och irriterat något som lät som “prado prado kresh bumti hep fleggoflosh”, stack ner handen i burken, tog en liten näve och åt den! Medan hon stirrade vakten rakt i ögonen och gav honom den skönaste ”fuck-you” blick jag sett på länge! Sedan blev de insläppta och jag var alldeles nöjd, ”bwahaha, tanten åt pulver”! Weee…

Ja, sen kom jag fram och sen kom jag hem, och mötte som första person Carmen, som stod och väntade vid hissen. Gud straffade mig alltså omedelbart för att jag skrattade åt tanten som åt talkpuder… Efter en lite (men inte mycket!) obekväm konversation kom jag upp till mitt rum, och tänkte börja packa upp, men då kom plötsligt Christopher, min ecuadorianske vän, förbi med tidigare nämnda flaska piratrom och drog med mig på en fest istället! Så nu är dygnet redan vänt, jag väntar bara på att Christopher ska vakna så jag kan få mina lådor.

Okej, vi hörs sen! Harlem kallar…

EDIT: Whoupps, så har ett helt till dygn hunnit passera innan posten lades upp. Jag skyller på tidsskillnad och I-House’s sovjetiska internetsystem. Nu ska jag ner till Union Square och vara med på ljudmixningen av Lanres film – hörs!

flume ride subway style!

Awoo... oo... några gånger har det regnat så mycket i New York, och jag har försökt förklara för er, mina vänner här hemma, hur mycket det regnar när det verkligen gör det, men ni bara "Pah! Jag minns regnvädret i Stockholm '04, då var det faktiskt jättestora pölar!", eller så ska ni vara sådär jobbigt exotiska och bara "mjaha, men i Kina var det minsann ett monsunregn förra året som dödade 30 000 hemlösa barn och kolgruvearbetare och jag såg på hur de spolades nedför gatan, kan du klå det eller?", och så tror ni mig aldrig när jag säger att Newyorkregnen slår ALLT.

Men nu var det tydligen ett sånt där skönt skyfall igår i NY, och dess effekt på vårt fragila tunnelbanesystem var som vanligt förödande. Av någon anledning klarar den mjäkiga lilla leksaksrälsen inte mer än ett par minuters regn innan den lägger ner, och gud förbjude att det snöar på den - då självantänds den och exploderar! So anyway, jag ville bara dela med mig av denna bild på 34:e gatans tunnelbanestation igår eftermiddag, courtesy of Gothamist, som illustrerar varför mina vänner som är kvar i staden sade sig vara "totally fucked" igår...


Så nu vet ni - vi är värst, stjärnstopp diamant!

"Avrätta klåparen med regnvattensmixturen och ge den här snubben ett hertigdöme!"

Juice... jag ska snart gå och lägga mig, men jag drack just ett glas Tropicana grapefruktjuice, och det slog mig att jag i åratal har haft samma dagdrömsfantasi när jag dricker juice! Såhär: jag låtsas att jag är uppfinnare i ett europeiskt kungadöme på medeltiden, eller är det kanske i det gamla Babylonien? Whatever, det ändras från gång till gång och spelar inte så stor roll. Grejen är att kungen tröttnat på att dricka vatten - det enda man dricker i kungadömet - och utlyst en tävling för att hitta på en ny dryck, och folk från hela riket reser dit och bara "här är min smarriga konkoktion av vatten och cayennepeppar" eller "jag kallar det 'tjockedricka', det är mjölk med stearin i", och kungen bara "bluärgh! Av med hans huvud!" och så schwopp schwopp så får de alla huvudena avhuggna. Men så glider jag in i tronsalen och har kommit på att man kan klämma juicen ur frukt (ja, i den här dagdrömmen har ingen kommit på att man kan det), så jag bara "Ers majestät, jag ger er... en pressad grapefrukt!", och så pressar jag frukten i ett glas och kungen tittar skeptiskt på mig och alla i hovet hånskrattar och man ser hur bödeln förnöjsamt slipar yxan igen.

Sen byter jag karaktär i fantasin så jag blir kungen, en sån där skönt bister skägg-kung som äter fasan och beordrar avrättningar till höger och vänster, och jag lyfter glaset och bara "pah!" - men sen dricker jag (och här dricker jag förstås också juicen i verkligheten) och det är ju förstås as-smarrigt och jag blir alldeles överraskad, och då byter jag karaktär till uppfinnaren igen och kungen är så glad och ger mig massa belöningar.

Allt det varje gång jag ska dricka juice. Det är fan ganska underligt.