en stor talkpuder att ta med, tack.

Det var en mörk och stormig natt… (Jag visste inte hur jag skulle inleda denna post, så jag förlitade mig på en klassiker.) Jahapp – så är jag tillbaka i Harlem igen. Vid en snabb granskning tycks det mesta oförändrat – det luktar ungefär på samma sätt, kanske lite fuktigare än sist, och från fönstret ser jag samma saker, samma ligister, som i våras. Fast det har regnat mycket, så gatorna är alldeles blanka och klibbiga, vilket är fint. Och mitt rum är så tomt, eftersom alla mina grejer ligger hos Chris, och Chris ligger och sover bort all piratrom han drack igår. Vaaaakna Chriiiis! Jag vill ha ner mina lådor så jag kan börja packa upp, det här rummet känns alldeles opersonligt och tyskt (jag råkar veta att det bodde en tysk gosse här när jag var borta… det hade känts bättre med en ung fransyska eller nåt sånt. Eller nej förresten, hon hade bara lämnat massa fimpar och baguettesmulor och krafs, medan tysken faktiskt verkar ha tagit ganska väl hand om det).

Ah, eh, jag måste orera lite om den nya flygsäkerheten! Jag trodde ju de skulle vara alldeles
übersturmbahrführeraktiga i säkerhetskontrollen på Arlanda, och vilja kolla om jag hade explosiva ämnen i mitt saliv eller nåt, men det har aldrig varit smidigare! De bara tittade snabbt på mig som ”jahapp, du ser väl harmlös ut, och den där väskan får man inte plats med mycket bomber i – passera!”, och så gled jag igenom. I såna lägen blir jag lite provocerad och känner för att säga ”Men vafan, kolla mina sneakers, fatta hur mycket sprängdeg de kan ha i sig – jag kräver en full body cavity search nu!”, men jag bet min tunga och gled in i min gate istället. Där var det en snabb säkerhetskontroll till – de såg efter om jag hade buskiga ögonbryn eller ej – och så kunde jag sätta mig på en soffa och ta det lugnt i de två timmar jag hade kvar innan jag skulle boarda...

Men från min soffa kunde jag följa alla säkerhetskontrolläventyr, för jag satt alldeles bredvid vakterna i gaten; och snart utspelades en ganska konstig episod: Det kom en malaysisk trio (jag flyger ju med Malaysian Airlines): en mamma, hennes lilla baby, och familjens gammelmormor. Mamman hade tagit med sig en väska som bara bestod av babymat i olika former, och som läsekretsen förstås vet får man nuförtiden bara ta med babymat ombord om man provsmakar det framför vakten först för att visa att det inte är Nestlés exploderande sort. Så vakten öppnade väskan och plockade ut ungefär fyra burkar babymat, ett par nappflaskor och en stor blå burk med nåt mystiskt i. Han pekade uppfordrande på den första burken babymat: ”You have to eat the food”.

”Do I really have to?”, svarade mamman. “Baby food is pretty disgusting…”

“If you want to bring it onboard, you have to eat some of it first.”

Jahapp, vad skulle hon göra. Mamman skruvade upp burken, tog en klick mat och åt, med en liten äckelrysning. Sedan tittade hon förväntansfullt på vakten.

”OK, good. Now eat that one.”, sade han. Hon insåg plötsligt att hon skulle vara tvungen att smaka på all babymat, så med sjunkande axlar skruvade hon upp nästa burk och provsmakade på den också, och nästa, och nästa… Det skruvade i allt detta var att vakten, vid varje burk, sade ”Eat it.”, men med vad som i mina öron lät som tilltagande upphetsning!

”Eat it… Eat it… Eat it. Eat it! Eat the food, eat it!” Brrrrr…minnen från gymnasieinsparken kom rusande tillbaka i mitt huvud… ”Svep! Svep! Svep!”

Sedan hade hon provsmakat varje burk, och tittade trött på vakten.

”And these?”, sade han, och pekade på nappflaskorna, ”What’s in these?”

”This one’s water, but the other one is mil—”

“Drink it. You have to drink it.”

Vattnet gick ner utan problem, men mjölken tog uppenbarligen emot. Sedan fanns bara den mystiska burken kvar. Jag vill nu påpeka att jag vet att vad som här följer kommer att låta fullständigt osannolikt, men jag satt precis bredvid och jag svär att det faktiskt ägde rum! Okej, så vakten pekar på burken och säger ”So what’s in that?”

”That’s baby powder… I mean, you can’t—”

“Eat it!”, svarade vakten! ”You have to eat it!”

“I’m not eating the powder!”, svarade mamman argt. Då klev plötsligt den skrynkliga lilla gammelmormorn fram, mumlade tyst och irriterat något som lät som “prado prado kresh bumti hep fleggoflosh”, stack ner handen i burken, tog en liten näve och åt den! Medan hon stirrade vakten rakt i ögonen och gav honom den skönaste ”fuck-you” blick jag sett på länge! Sedan blev de insläppta och jag var alldeles nöjd, ”bwahaha, tanten åt pulver”! Weee…

Ja, sen kom jag fram och sen kom jag hem, och mötte som första person Carmen, som stod och väntade vid hissen. Gud straffade mig alltså omedelbart för att jag skrattade åt tanten som åt talkpuder… Efter en lite (men inte mycket!) obekväm konversation kom jag upp till mitt rum, och tänkte börja packa upp, men då kom plötsligt Christopher, min ecuadorianske vän, förbi med tidigare nämnda flaska piratrom och drog med mig på en fest istället! Så nu är dygnet redan vänt, jag väntar bara på att Christopher ska vakna så jag kan få mina lådor.

Okej, vi hörs sen! Harlem kallar…

EDIT: Whoupps, så har ett helt till dygn hunnit passera innan posten lades upp. Jag skyller på tidsskillnad och I-House’s sovjetiska internetsystem. Nu ska jag ner till Union Square och vara med på ljudmixningen av Lanres film – hörs!