T... Toby? Toby?! ... NOOOOOOOOOOOOO...

Så vann till slut det blodtörstiga packet; de som skanderade efter död - död - DÖD! Efter tre handduksbeskyddade dörrar, minst fem panikanfall, och kanske tjugofem musfällor mötte Toby till slut sitt ofrånkomliga öde. Nej, det var inte att bli Muskung i min lägenhet och få ett harem av musflickor - det var att fastna i en klisterfälla. Och självklart - självklart - var han tvungen att göra det precis utanför mitt rum. Efter att ha kommit hem från en sen skrivsession nere i studeisalen, just ha stängt dörren om mig och inlett avsparkandet av mina skor, hörde jag ett nätt litet pipande utanför min dörr. Optimist som jag är tänkte jag "måhända är det bara en instängd fågel", men en närmare inspektion visade att pipandet kom underifrån elementet utanför min dörr. En snabb okulär granskning bekräftade att pipandet härrörde från Toby, som satt tassarna i en klistermatta.

Det var nu jag tvingades konfrontera en obehaglig sanning: jag hade inte what it takes för att döda Toby. Jag menar, han var ju körd, tassarna var helt hopsmälta med fällan, så det var inte som att jag skulle kunna ta loss och rehabilitera honom. Att han skulle bli tvungen att döden dö stod bortom all tvekan. Saken var bara den att jag inte visste hur jag skulle göra det; jag menar, skulle jag smocka till honom med en kvast, eller ta med mina pekfingrar och strypa honom, eller vad?! Jag insåg snabbt att musmördande inte var min starkaste gren, och tvingades därför svälja stoltheten och åka hissen ner till the front desk, där våra två "night house managers" jobbar. De är båda stora som hus - jag skojar inte, det är Fat Joes elaka brorsor här - med massvis av tatueringar på armarna av brinnande dödskallar och sånt. Det här är snubbarna som jobbar i receptionen mitt i natten för att de ska kunna brotta ner de galna pundarna när de försöker ta sig in i I-House vid soluppgången (ja, det har hänt flera gånger. En gång när jag var med). Jag gled fram till disken:

"Good morning guys! Uhm... I was just about to go to bed, when I heard this squeaking noise from outside my room. I think a mouse has been caught."
De tittade båda på mig med en blandning av ointresse och förnöjsamhet.
"Yeah", fortsatte jag, "so... so I was thinking that maybe you... well... well the thing is, I don't know how to kill it."
De tittade på varandra. "Whaddaya mean don't know how ta kill it? Juss kill it!", sade den störste.
"Yeah", sade jag, "but... but I don't have any tools to do it with. You know, like a broom or a hammer or something." (här ljög jag förstås - jag har båda, men ville verkligen inte få mussmet på dem... eller Tobys död på mitt samvete för den delen)
"So juss throw it away", sade den andre förstrött.
"Well", försökte jag, "wouldn't that be kind of cruel?"
"He he he", sade de båda i kör. De sade inte mer, de "he he":ade bara.
Vi stirrade på varandra i vad som kändes som en oändlighet. Eller äsch, inte riktigt. Men säkert flera sekunder.
"Where is it?", frågade den största plötsligt.
"Fifth floor--", sade jag.
"OOOH!", utbrast båda glatt. "They finally caught him, huh?"
"Show me!" sade den största förnöjt. Så jag tog honom upp till utanför min lägenhet och visade det pipande elementet.
"Ahhhh" utbrast han förnöjt, och lyfte upp hela elementlådan! Under den låg förstås fortfarande Toby, och bjässen drog ut fällan. Vi tittade på Toby som satt fast där.
"Hmm, so what are you going to--" hann jag säga.
KRÄSK!, avbröt Tobys skalle, när bjässen ställde sig på honom.
"Iiiii!", sade jag.
"He he he he", sade bjässen. Så bar han fällan innehållandes det som en gång var Toby mot soprummet, och slängde med ett "klask!" ner honom i tunnan. Det var det. No more Toby. Allt detta hände för ungefär tjugo minuter sedan; nu är klockan sex och jag måste sova.