fortsatta äventyr på 148e gatan...

Just keep 'em coming... Idag gick jag upp snortidigt för att åka ut till New Jersey och jobba. Trött som en get återvände jag hem, bärandes på två matkassar och med ett stort behov av att duscha, toilettera (öhh), och sova. Synd för mig då att jag, då jag vandrade uppför Broadway efter att ha klivit ur tunnelbana på 145e, såg hur en stor folkmassa stod samlad vid hörnet av Broadway och 148e - min gata. "What now, har en tub modellklister exploderat och vårt hus brunnit ner?" tänkte jag för mig själv, innan jag möttes av en uppspänd gul remsa polistejp som löpte över hela gatan. "Ur vägen åskådare, jag bor här" mumlade jag (OK, det gjorde jag egentligen inte, men jag tänkte det) och klev bestämt in på gatan, men blev genast ivägschasad av en än mer bestämd konstapel. "What's going on, officer?" frågade jag i min mest civiliserade och myndiga stämma, i from förhoppning om att han skulle inse att jag inte var nån troublemaker och därmed släppa in mig. "Police business", svarade han kort. No shit, Sherlock... Jag frågade två ungdomar i alldeles för stora byxor som hängde vid den nedlagna Dunkin' Donutsen i hörnet vad som hänt. "I think they're busting a meth lab", sade den ene. "No, I heard some guy ran down the block shootin' and waiving a gun and ran into that building", sade den andre och pekade på vårt hus. Ho hum... Det enda tydliga var att jag inte skulle få komma hem snart. Något som tydligt förstärktes av att en stor SWAT-buss (!) - ni vet, en sån där med ett helt A-Team i sig med lasersikten och rökbomber och ninjamoves - kom inkörandes. Snart myllrade hela 148e mellan Broadway och Amsterdam av poliser, hälften i uniform och hälften civilklädda. Och om det är nåt jag har lärt mig av TV så är det att civiklädda poliser means business...

Det var bara att sätta sig på trottoaren och vänta. En kille bredvid mig, som redan hade stått där i en halvtimme och väntat på att komma in i sitt hus, började prata högt med sig själv, alternativt alla på gatan (antagligen både och) med arg stämma: "It's always 148th! Niggaz think it's like 145th or 140th here, all cool and easy, until they actually move here, and then they know: it's always 148th!" Hurra...

Efter 20 minuter på trottoaren kom så plötsligt Ira stånkandes - han hade varit ute på en lång joggingtur längs floden. Happy days! Vi bestämde oss för att lämna spektaklet - det var inte så mycket att se ändå, bara massa gul tejp, poliser och polisbilar, inga skurkar - och gå och inmundiga en smarrig taco på en av kvarterets många mexikanska restauranger. Efter en timmes tacosmarrande gick vi tillbaka hem - men det var fortfarande avspärrat! Nu stod halva kvarterets invånare och morrade bakom polistejpen, men ingen fick komma in. Poliser i skottsäkra västar sprang fram och tillbaka och mumlade i sina walkie-talkies, samtidigt som de dominikanska barnen stod fem meter därifrån och mumsade på sina isglassar. Efter ungefär en halvtimmes väntan till - allt som allt höll det på i ungefär två timmar alltså - körde de äntligen därifrån och vi fick komma in. "When Spanish people rob Spanish people, where are you then General?! General! General! Listen to me!" ropade en äldre herre åt en polissergeant med extra ståtlig uniform (därav generalandet, antar jag), men han fick inget svar. Själv är jag mest besviken över att ha väntat så länge utan att få höra frasen "Move along folks... Nothing to see here... Move along..." Kanske nästa gång. Nu börjar jag ju i alla fall förstå: It's always 148th...

flaming horror!

I lördags skulle jag och Ira så äntligen ha vår bisarrt sena inflyttningsfest; ett stort hjul (hjul?) ost var inhandlat, så även två lådor vin (alltså tolvflaskorslådor, inte papplådor) och massa annat krimskrams. Bäddat för succé alltså! Vi spenderade dagen med att städa och grejsa, vilket föranledde mig att ta lite bilder på vår lägenhet så att ni äntligen kan se hur den ser ut!

Ja-aa... detta är alltså vår hall

vårt vardagsrum

vårt kök

mitt rum

Okej, då var det äntligen avklarat! Anyway, så vi stökade och skurade och hade oss, i väntan på att gäster skulle börja anlända kring åttasnåret. Vid sexiden, just när det började bli riktigt fint, hörde vi ett avlägset och ihållande tutande utifrån hallen. Vi tittade på varandra och öppnade dörren. Tutandet blev starkare och en bestämd röklukt dansade förnöjt in i vår lägenhet. "Ööhhhh..." sade vi, och gick nedför trapporna (vi bor på femte våningen) för att se vad som stod på.

På andra våningen tog det stopp - det var fullt av så mycket svart rök att man inte kunde se en meter framför sig, och det var omöjligt att gå vidare. "Jahapp, så var festen slut" tänkte jag i någon sorts bedövad panik, åsyftandes inte så mycket kvällens partaj som livet självt, medan Ira ryckte tag i mig och vi båda sprang tillbaka till vår lägenhet. Väl där uppe påpekade han något som jag helt hade glömt bort - vårt hus har, precis som alla andra hus i New York, en brandstege på fasadens utsida! Jag har alltid svurit över dem, eftersom jag tyckte att det verkar vara ett så suveränt sätt för inbrottstjuvar att ta sig in i lägenheter, men nu förstod jag äntligen hur bra de är! Sagt och gjort: katten placerades i en korg, fönstret öppnades, och jag började klättra nedåt. Till vänster om mig löpte en till brandstege, och samtidigt som jag klättrade ner för min såg jag hur brandmän klättrade upp för den andra och slog in fönsterrutor med sina yxor för att klättra in. Action!

Väl nere på fast mark och ute på gatan såg det ut... tja, såhär:




En vänlig brandman förklarade för mig att någon hade lackat om sitt golv när burkarna med lacknafta hade exploderat (!) och branden sedan bara whooshade på.

Efter några timmar blev vi insläppta i vårt hus igen. Det var krossat glas och vatten överallt, och väggarna på andra våningen är svarta av sot. Men röklukten började försvinna redan efter några timmar! Och festen? Pah - inte ställer vi in en fest bara för att några färgburkar börjar spraka! Så snart jag avslutat min timme gnyende i fosterställning tvättade vi av våra ansikten, välkomnade våra gäster till den katastrofplats som vår byggnad förvandlats till, och festade hela natten lång. Mycket lyckat.

den gyllene måsen

OK, detta blir ett kort men skakande inlägg, då jag just lärt mig något som ställer allt på huvudet! Är ni redo? OK. McDonalds... uttalas inte Macdonalds! Det uttalas Micdonalds!!! Argh! Jorden är rund, Gud är död, vi snurrar runt solen... och nu detta??! Efter att ha sagt något i stil med "let's just grab a burger at mackdånalds", såsom vi uttalar namnet på god rikssvenska, upplyste några urinvånare mig om att det bara uttalas "mack" om det stavas just Mac - alltså MacDonalds. Om ett namn stavas Mc, uttalas det mick! Självklart trodde jag att de var påverkade eller bara helt vansinniga, så jag kontrollerade denna uppgift med ett flertal amrisar under kvällen, och japp: det uttalas Micdonalds. Helt stört. Vad härnäst - cooca coola?

So long Paco!

Nej, Paco dog inte. Det är lika bra jag säger det på en gång, för att undvika ett antiklimax senare i texten. Men det var nära! Och det var inte ens mitt fel (Paco var cool - det är Kiri som ska akta sig)...

Okej, ni kanske minns hur vi skulle vakta Paco i några veckor, medan hans ägare befann sig på Gotland (!) - och den stora frågan var hur han skulle hantera våldtäktskatten Kiri. Det gjorde han... sådär. Paco var, för att besvara Josefines och Majas (?) frågor, kastrerad - men vi lärde oss snabbt att bara för att en hankatt är kastrerad tar det inte bort hans... uhh... "humping abilities". Men då menar jag tyvärr bara just "humping"; Paco placerade sig snabbt bakom Kiri, som genast vrålade nöjt och skräckinjagade då hon såg 14 månaders frustration snart gå upp i rök, men det blev inte mer än just juckande! Utan att vara för detaljerad kan man säga att... Paco Jr. inte var med på leken (fråga inte hur jag vet detta - jag önskar själv att jag inte gjorde det). Men Paco hade liksom själva höftrycket instinktivt inövat, och det tog några minuter innan Kiri upptäckte att det inte skulle bli så mycket mer än så: lite höftvickingar bakifrån, med två centimeters säkerhetsavstånd mellan katt och katt. Och när hon insåg detta blev hon arg. Uj uj uj. Denna nya och eskalerade sexuella frustration tog hon ut på mig (förstås - fan vad grinig hon var), men framför allt på stackars Paco, som antagligen inget hellre ville än att komma bort från denna dåre, men inte fick eftersom hans matte och husse lekte kurragömma bland raukarna (eller är de på Öland?).

Så Paco fick det inte lätt... Kiri väste, rev, anföll, och gjorde hans liv lika outhärdligt som hon har gjort mitt, om inte än värre (jag kände verkligen för att slå mig ned i soffan med honom och dela på en öl, men ingen av oss vågar ju dricka när hon är i närheten). Detta resulterade i att Paco snart började gömma sig i badkaret. Han låg där hela dagarna och tryckte medan hon sprang runt i cirklar i vardagsrummet och skrek obsceniteter (antar jag).

Men efter några dagar blev läget lite mer oroligt. Paco flyttade från badkaret till bakom toaletten, och passade även på att pryda vårt badrumsgolv med några färgglada spyor. Nu är ju varken jag eller Ira veterinärer, men vi fick en misstanke om att det beteende som vi hade trott bara berodde på depression och skräck för Kiri kanske egentligen var en sorts dödsprocess! Jag menar, katter gör ju så när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna - de hittar nåt lugnt ställe och chillar där tills det är dags att gå. Så vi ringde en veterinär, förklarade vad han pysslade med och beskrev ingående färgen på hans spyor. De sade "ööhhh... det låter verkligen som att han tänker dö - ni borde nog komma in på en gång!"

Sagt och gjort - Paco kördes till Manhattan Animal Care Nånting-Nånting på östra sidan, där en röntgenundersökning visade att han svalt ett stort föremål som satt fast i hans matsmältningstrakter! Stackars Paco! Så det var bara att söva, klippa och klistra. Tre dagar senare kom han "hem" igen - numera rakad och med strut på huvudet (när han blev rakad såg man vilken fet ölmage han egentligen hade)! Vi fick också se föremålet som de plockade ut, och med en suck av lättnad kunde vi konstatera att det var en svart plastplopp från en jackhylla - en som icke tillhörde oss! (Detta har sedermera verifierats av katt- och ploppägaren själv.)

Lättnaden bestod inte så mycket i att vi därmed kunde slippa dåligt samvete, utan snarare i att vi därmed kunde slippa veterinärräkningen på tre tusen dollars! Sacre bleu! Anyway, Paco chillade vidare här hemma . nu på mycket bättre humör! Om det berodde på nån sorts ögonöppnande näradödenupplevelse, eller bara att vi numera höll honom instängd 24-7 i Iras rum så Kiri inte kunde nå honom vet jag inte, men plötsligt var han i alla fall en lycklig (trots strut och rakning) katt som spann och var nöjd...

...Tills hans ägare kom för att hämta honom i går natt... Det var som att två veckors hat över att ha blivit bortlämnad till våran psykokatt plötsligt svämmade över, för när hans ägare kom in, såg honom och försökte lyfta upp honom lackade han så hårt och exploderade i ett hav av tänder och klor. Seriöst, hennes ansikte bara SWOOOSH och det stänkte blod (på riktigt) och Kiri sprang och gömde sig under soffan och Shaft stod och tittade på med viftande svans och tyckte det hela var jättetrevligt, som vanligt.

Många bitar is och plåster senare, och med hjälp av en skyddande handduk, fick vi till slut in honom i hans korg, och han är nu borta. Nu är det alltså bara som vanligt igen. Frågan är om det inte var bättre att ha honom här...

Kiri - she's baaaaaack!

Clams, fresh clams! Robots, we got robots!

Jag borde förstås berätta lite om den första tornado som dragit över New York på 112 år och välte massa hus och svämmade över halva tunnelbanan i förrgår, meeeeen jag orkar inte. Det var massa regn och blixtar och muller, så kan det sammanfattas. Roligare är att berätta om gårdagens äventyr på Coney Island - den berömda halvö utanför Brooklyn där Woody Allens rollkaraktär i Annie Hall växte upp (minns ni hur han bor under berg-och-dalbanan?). Jag hade aldrig varit där, men igår blev det läge eftersom jag skulle jobba som produktionsassistent på Daft Punks live-DVDinspelning. Den regisserades av Oliver Gondry - Michels bror - och han hade bestämt sig för att den skulle spelas in med 270 kameror! Alltså crappiga små mini-DV kameror, som skulle vara utplacerade runt om på arenan där konserten ägde rum.

Men jag går händelserna i förväg. Det var ju Coney Island som var det mest intressanta här; mest då på grund av Astroland! Astroland är förstås det nöjesfält på Coney Island, som under många år var USAs främsta lekpark av sitt slag. Men sedan kom Disneyworld och Disneyland och Krustyworld och ingen ville åka i Astrolands rostiga grejer längre. Eller, det är inte riktigt sant, det kommer fortfarande folk för att riskera livet i den sönderfallande Cyclone-banan, men denna sommar är den sista sommaren som Astroland finns kvar i gammal form. Och eftersom jag aldrig hade varit där åkte jag ut lite tidigare för att se mig omkring. Slutsatsen: Coney Island är fullt av musslor. Och ryssar, överallt ryssar med sina familjer. Och varm korv. Här några meddelst mobiltelefon tagna exempel.

Musslor och amerikanska flaggor. Bakom huset ligger Atlantkusten.

Se, se - inga barn vill åka de glada getingarna längre!

Hum, ja... jag märkte nu att mina bilder på ryssar inte blev så bra, så de kom inte med... men de finns överallt, jag lovar! Aaaaanyway, sedan var det dags för Daft Punk och de tio tusen filmfotograferna. Mitt jobb var att övervaka ungefär 90 (!) av kamerorna - se till att de var bra placerade, förklara vad vi ville att de skulle filma - och framför allt, se till att deras skötare inte sprang bort och köpte hamburgare hela tiden! Vilket de förstås gjorde, och jag fick leka fårhund och bara "fotograf, bliv vid din läst! Vilket är zon F, rad 5..." Men sedan började spelningen, och då kändes det lite som att det fick bli bra som det blev - det gick liksom inte att övervaka vad de gjorde så mycket när tusentals ungdomar hoppade runtomkring en och tusen laserstrålar sköts genom luften. Showen var lugnt den snyggaste jag sett - i full robotmundering klev de ut ur ett pyramidformat rymdskepp som satt i en ännu större pyramid av ljus, som sedan blastade ut massa TRON-grafik hela spelningen. Asgrymt. Men ännu grymmare än så var försås den mexikanska roboten som dansade bredvid mig.



Han sammanfattar resten av kvällen rätt bra. Klockan fyra kom jag trött och svettig in genom dörren, och fick veta att Paco låg för döden. Men det är en annan historia som kommer senare.

SWOOOSH! -Vad var det? -Det var din sommar.

Idag återvänder jag till Harlem, där Ira inte bara inte steriliserat våldtäktskatten, utan också--äh, jag låter hans email som plonkade in i min inbox för några timmar sen tala för sig självt:

Hey. Did I mention that we will be watching Paco the cat for 12-13 days starting friday? Sorry- i meant to check with you, but i forgot and it just snowballed.

Ira

Nej, Ira, du nämnde inte det... Ahh, nya äventyr väntar alltså runt hörnet. Hoppas han har gömt en tam noshörning i min säng också. Anyway, tack för i sommar - det gick snabbt som attan, jag skulle inte haft nåt emot några veckor till här - men hyran betalar inte sig själv, och det är dags att vända åter. Vi ses i Harlem eller i framtiden eller i båda!