fortsatta äventyr på 148e gatan...

Just keep 'em coming... Idag gick jag upp snortidigt för att åka ut till New Jersey och jobba. Trött som en get återvände jag hem, bärandes på två matkassar och med ett stort behov av att duscha, toilettera (öhh), och sova. Synd för mig då att jag, då jag vandrade uppför Broadway efter att ha klivit ur tunnelbana på 145e, såg hur en stor folkmassa stod samlad vid hörnet av Broadway och 148e - min gata. "What now, har en tub modellklister exploderat och vårt hus brunnit ner?" tänkte jag för mig själv, innan jag möttes av en uppspänd gul remsa polistejp som löpte över hela gatan. "Ur vägen åskådare, jag bor här" mumlade jag (OK, det gjorde jag egentligen inte, men jag tänkte det) och klev bestämt in på gatan, men blev genast ivägschasad av en än mer bestämd konstapel. "What's going on, officer?" frågade jag i min mest civiliserade och myndiga stämma, i from förhoppning om att han skulle inse att jag inte var nån troublemaker och därmed släppa in mig. "Police business", svarade han kort. No shit, Sherlock... Jag frågade två ungdomar i alldeles för stora byxor som hängde vid den nedlagna Dunkin' Donutsen i hörnet vad som hänt. "I think they're busting a meth lab", sade den ene. "No, I heard some guy ran down the block shootin' and waiving a gun and ran into that building", sade den andre och pekade på vårt hus. Ho hum... Det enda tydliga var att jag inte skulle få komma hem snart. Något som tydligt förstärktes av att en stor SWAT-buss (!) - ni vet, en sån där med ett helt A-Team i sig med lasersikten och rökbomber och ninjamoves - kom inkörandes. Snart myllrade hela 148e mellan Broadway och Amsterdam av poliser, hälften i uniform och hälften civilklädda. Och om det är nåt jag har lärt mig av TV så är det att civiklädda poliser means business...

Det var bara att sätta sig på trottoaren och vänta. En kille bredvid mig, som redan hade stått där i en halvtimme och väntat på att komma in i sitt hus, började prata högt med sig själv, alternativt alla på gatan (antagligen både och) med arg stämma: "It's always 148th! Niggaz think it's like 145th or 140th here, all cool and easy, until they actually move here, and then they know: it's always 148th!" Hurra...

Efter 20 minuter på trottoaren kom så plötsligt Ira stånkandes - han hade varit ute på en lång joggingtur längs floden. Happy days! Vi bestämde oss för att lämna spektaklet - det var inte så mycket att se ändå, bara massa gul tejp, poliser och polisbilar, inga skurkar - och gå och inmundiga en smarrig taco på en av kvarterets många mexikanska restauranger. Efter en timmes tacosmarrande gick vi tillbaka hem - men det var fortfarande avspärrat! Nu stod halva kvarterets invånare och morrade bakom polistejpen, men ingen fick komma in. Poliser i skottsäkra västar sprang fram och tillbaka och mumlade i sina walkie-talkies, samtidigt som de dominikanska barnen stod fem meter därifrån och mumsade på sina isglassar. Efter ungefär en halvtimmes väntan till - allt som allt höll det på i ungefär två timmar alltså - körde de äntligen därifrån och vi fick komma in. "When Spanish people rob Spanish people, where are you then General?! General! General! Listen to me!" ropade en äldre herre åt en polissergeant med extra ståtlig uniform (därav generalandet, antar jag), men han fick inget svar. Själv är jag mest besviken över att ha väntat så länge utan att få höra frasen "Move along folks... Nothing to see here... Move along..." Kanske nästa gång. Nu börjar jag ju i alla fall förstå: It's always 148th...