bitarna faller på plats

Rien lämnade oss i slutet av förra veckan, och åkte till sitt nya hem i South Dakota. Samma dag hittade jag en intorkad groda i vår trappuppgång. Slump? I think not!

je ne regrette rien...

Okej, jag är en nutida Nostradamus. Bläddra ner ett par poster och titta på den där tysklandsbekännelsen, där Fifty blev Heino och blasköl blev tysköl. Jag gjorde ju även om Shaft till en schäfer - och det är precis vad som har hänt! Nästan.

I förrgår morse skulle Ira ut och promenera med Shaft. "Wanna come?", ropade han in i mitt rum. "Bläääuuh", svarade jag, eftersom det var kallt och tidigt. Ira gick ut, Gabriel kröp in under täcket igen. Mmmmm. Varmt. Fint. Ett av djuren ute ur lägenheten, bara två kvar. Jag var nöjd. En halvtimme senare hade de fortfarande inte kommit tillbaka, och jag satt vid frukostbordet och åt en skål mjölk. Plötsligt öppnas ytterdörren, och in kommer Ira med två hundar i följe! Det var ett sånt där skämtögonblick där jag bara satt helt stum och typ stirrade förvirrat på mjölkpaketet - hundarna - mjölkpaketet - hundarna. Ira skrattade nervöst när han såg mig, men jag fick inte ur mig ett ljud. Man lämnar den mannen ensam i en halvtimme och han skaffar en ny loppsamlare!

"Mröh... va... hur... meuh?", fick jag ur mig, medan en schäfervalp slickade mitt förvånade ansikte. "Hon var ute och sprang på gatan, herrelös!", sade Ira, "hon skulle blivit överkörd!" Samtidigt drabbades båda våra katter av simultana hjärtattacker, när den nya nazihunden bestämde sig för att leka döds-kull med dem, och Shaft var för första gången inte enbart glad och svansviftande, utan satt i ett hörn och surade. Men Ira förklarade omdelbart och övertygande att det bara var fråga om en tillfällig rescue mission, så hunden inte blev tillplattad av en lastbil medan ägaren letade, och det var ju svårt att bråka med det argumentet...

Så vi gjorde "borttappad hund"-affischer med en bild på det lilla monstret och gick ut för att klistra upp. Sedan satte Ira ett koppel på hunden och gick ut med den för att se om inte dess ägare var i närheten och letade. Och minsann, efter fem minuter blev det napp: "Hey, det där är ju de där ligisternas hund!", utropade en gammal tant på gatan, "de bor nere på 148e och Riverside". Bingooo! Fast... ooognib, för harlemgangstar kanske inte blir alldeles lyckliga över att se en spinkig främling spatsera runt med deras lilla T-Bone. Ira gick nervöst ner till den angivna adressen, och mötte där valpens ägare - som inte brydde sig. Det minsta. "Oh hey, you found the dog!", ropade de glatt till Ira från bakgården där de satt och slappade - ett muntert gäng på tre-fyra prickar i säckiga byxor och fängelsetatueringar. "Yeah, here you go, she was running loose on the street", svarade han. "Oh no, keep her!", sade de, "we don't want her!"
"But... I don't want her either - I already have a dog!", svarade Ira förvirrat.
"So let her loose then!", skrattade de, och återvände till morgonens runda av beer pong.


Cynikerna ibland er kanske nu tror att jag är så kallhjärtad att jag höll med dem. Ni har alldeles rätt. "Släpp henne fri, låt naturen ha sin gång!", sade jag och pekade menande på bussarna som ven förbi. Men Ira tittade på mig med de där hemska blöta tiggarögonen som han lärt sig göra av sin egen hund - och när den nya hunden stämde in i samma min tvingade jag tillbaka hornen i min skalp.

Så plötsligt var vi två människor och fyra djur i lägenheten. För att påminna läsarna: det är alltså Shaft och Kiri, som ju alltid bor här, plus Gypsy, som är Swatis katt (vi tar hand om henne medan Swati är i London den här månaden), och så nu den här nya... saken. "Hon får en dag!", sade jag, "sen ska hon ut!" "Du är hjärtlös!", sade Ira, "hon har ingenstans att ta vägen! Vill du att de där asen ska släppa ut henne på gatan igen?" "Jag klarar inte av mer djur, jag kommer bli galen, du är en tokig djursamlare!", sade jag. "Prrroooit", sade den nya hunden och bajsade på vårt golv, då hon uppenbarligen inte var rumsren. "Grrrrrr", sade Shaft, och var sur på alla för att ingen gav honom uppmärksamhet. Det var en alldeles surrealistisk scen, och kanske den första gången som jag och Ira bråkat på riktigt. "Hon ska vara ute innan solnedgången!", sade jag i min bästa vilda västern-röst, smällde igen dörren till badrummet innan Ira hann svara, och tog en lugnande dusch.

Och som alltid när man tar lugnande duschar så blev jag just... lugn. När jag kom ut var både Ira och jag lite skamsna. "I'm sorry", sa Ira, "jag vet att vi inte har rum för fler djur, och jag vill faktiskt inte ha fler djur, tro mig! Men jag kan bara inte låta henne vara kvar där ute och bli överkörd." "Jag vet...", sade jag, "det är för att du är sådär mänsklig och har empati med levande väsen och sånt trams. Men det är ju därför jag gillar dig." Det var ett sånt OERHÖRT "aaaaaawww"-ögonblick så det var alldeles vämjeligt, men det skedde likväl ändå. Så vi kom överens om att hon stannar tills vi åker om två veckor - men vi ska aktivt försöka hitta ett nytt hem åt henne, så förhoppningsvis är hon ute snart. Hittills har hon visat sig vara en mycket snäll och glad valp. Och klok! - hon går nu på toaletten på utrullade blad ur Village Voice på badrumsgolvet! Suck... hur blev det så här...

Vi var ju också tvunga att ge henne ett namn. "Vad vill du kalla henne?", frågade Ira. "Ingenting", sade jag, "för om hon får ett namn så fäster vi oss bara vid henne". "Ingenting säger du - OK, då kallar vi henne 'ingenting': Rien!", sade Ira (fast vi uttalar det som ett härligt texas-namn: Ree-Anne). Så jag ger er Rien:



Människan mot djuren var det ja... och djuren vinner...

"no, YOU'RE a poopyhead!"

På flygplanet igår hamnade jag på den absolut bästa platsen - längst fram i turistklassen, så det finns inga säten framför en, bara en vägg en och en halv meter bort som skiljer baronerna i affärsklass från pöbeln. Eller hamnade och hamnade, jag hade förstås sett till att få den platsen, eftersom jag är ett proffs. Hur som helst, jag satt där och mös och sträckte ut mina ben så långt jag kunde åt alla håll för att se om det skulle ta emot nånstans (det gjorde det inte), lutade mig bakåt utan dåligt samvete (eftersom platsen bakom mig också var tom), och bara suckade förnöjt.

Men det ljuva livet varade inte länge. På andra sidan gången satt en flottig liten kille i tioårsåldern och hans mormor/farmor (vi antar mormor), och han var så ofattbart störig och jobbig! Han satt och skrek, bråkade högljutt med sin mormor om maten, gäspade så högt han kunde för att få uppmärksamhet... allt handlade bara om honom, honom, honom. Jag försökte ignorera honom, men det gick inte - varje gång jag försökte somna så började han gasta högt om nånting, eller tjata om att få titta på tv på den lilla stolsskärmen, eller gnälla om att hörlurarna var för trånga på hans hemska lilla huvud, eller klaga på att han inte ville se på tv längre. Alltid jättehögt, alltid jättejobbigt.

Då jag är en god och mogen människa gjorde jag dock verkligen mitt bästa för att strunta i honom. Men efter ett tag gick det bara inte - han kunde plötsligt utbrista i ett jättehögt "NOOO! NOOO! I don't LIKE this!", och mitt generösa benutrymme tycktes plötsligt helt värdelöst så länge som det där lille aset skulle förstöra resan för mig. Så jag gjorde det enda rätta: jag vände mig åt hans håll och tittade surt och rakt i ögonen på honom - dun dun DUUN! Men han blinkade inte ens, han bara stirrade tillbaka med uppkäftig min! Till slut, efter vad som kändes som en evighetslång okulärbrottning, kände jag att min poäng hade gått fram, så jag vek undan med blicken och gav honom en andra chans. Den höll inte länge. "NYAAARGH! I don't WANT to sit down!", skrek han, precis som jag känt hur lugnet börjat sänka sig över min trötta kropp. "Now, now", sade hans mormor lamt - ingen kontroll, pah! Inte undra på att barn blir mördare och ligister när de äldre generationerna inte har någon som helst kontroll över dem...

Efter några minuter till av det - jag tror vi befann oss nånstans över Island vid det här laget - vände jag mig mot honom igen. Ännu en hård blick utbyttes. Sen gjorde den lille demonparveln en ful min mot mig! Efter att snabbt ha kontrollerat att hans mormor inte såg nåt (hon satt och läste) gjorde jag självklart en mycket fulare min tillbaka - ingen out-fulminar mig! Grejen är bara att det var liksom inte "sött" på nåt sätt - jag hatade honom verkligen och ville bara att hans hemska lilla huvud skulle explodera, och vad jag kunde förstå av hans blick och minspel hatade han mig tillbaka (vilket ju är helt orättvist, det var ju han som var dum i huvudet).

Så fortsatte vi ett bra tag. Jag försökte sova, han gjorde jobbiga ljud, jag vände mig om och stirrade, han stirrade rakt tillbaka och gjorde fula miner; över Grönland, över Kanada, gång på gång. Han sjöng till och med en hemsk liten sång: "I'm never going to Sweden again, I'm never going to Sweeden agaaaain!", jättefalskt och jättehögt. När vi hade landat och alla ställer sig upp för att gå av planet men inte får röra sig på tre minuter för att dörrarna inte öppnats än, satt både han och jag kvar i våra stolar, stirrandes rakt på varandra genom andra människors ben. Hat. Hat. Hat. Sen öppnade de dörrarna, en flygvärdinna kom framkörandes med en rullstol till honom, och när han lyftes in i den förstod jag att han var förståndshandikappad. Nu känner jag mig lite dum.

home sweet crap!

Åh... jag kom ganska nyss hem, och när jag klev in väntade vitlöksfriterade räkor och aubergine från Ollies (vårt favvokinahak) och en stor flaska Jack Daniels på köksbordet. Så fint, så fint! Jag har ju världens bästa roomie, det är bara att inse.

moving on...

Nu var det slut för den här gången - imorrn åker jag tillbaka till NY. Tillvaron där blir dock kortare än vanligt, eftersom jag och Ira flyttar till Berlin - jajemen! - i början av februari. Idén föddes på det knasiga bröllop vi var på i höstas, eller snarare när vi skulle köra hem. Vi sov ju hos Iras mamma, som bodde kanske tio minuters bilfärd från bröllops...platsen, men då vi var en smula upprymda efter en så festlig kväll lyckades Ira köra in i en helt annan delstat (!) istället, och plötsligt fann vi oss rullandes genom Camden.

Camden är en stad i New Jersey, och tillika USAs statistiskt sett farligaste plats - flest shoot-outs, whoo! Men på nåt sätt lyckades vi (läs: Ira) alltså krångla in oss där, och plötsligt fann vi oss körandes genom några av de ruffigaste gator jag sett. "Holy shit... we're in Camden", sade Ira. "Drive you fool, drive!", sade jag medan jag gömde mig under sätet. Till slut lyckades han leta sig tillbaka in i Pennsylvania igen, och vi befann oss snart i ett Philly som aldrig synts mig vackrare (vanligtvis är det något av en håla, men jämfört med Camden är det som skeppsholmen). "Vi klarade oss! Jag älskar dig", sade jag till Ira - måhända med en nyans av sludder - medan vi åkte hemåt på säkrare vägar.
"Jag vet, vi är bäscht...", sade Ira, "...vad är det här för crap-land ändå där det finns städer som Camden?"
"Jag vet...", sade jag.
"Vi måste härifrån... vi borde... burp... vi borde flytta till Paris!", sade Ira.
"Nejnejnej", sade jag, "vi borde flytta till BERLIN!"
"Whoooo", brölade Ira, och så omfamnade vi varandra och hittade hem på nåt sätt.

Nästa morgon satt vi med bultande huvuden vid frukostbordet. "Ööööhhh...", sade Ira, "sa vi att vi skulle flytta till Tyskland igår..?"
"Jag tror det..?", sade jag.
"Jaha..."
"Hum hum..."

En liten paus. Någon sörplade försiktigt på sitt kaffe. Nånstans långt borta hördes en hund skälla.

"Men vaddå, ska vi eller?", sa Ira.
"Ja, OK!", sa jag. Och så blev det med det.

Lägenheten tas över av svensktrion som var och hälsade på nyss (minus gustav, så de blir en duo), och djuren skickas till philly. I slutet av april kommer vi tillbaka. Men först ska jag ju hem till harlem igen, och det lär väl hända lite grejer att skriva om innan vi uppnår fullständig tyskhet. Jag ville bara berätta det.