je ne regrette rien...

Okej, jag är en nutida Nostradamus. Bläddra ner ett par poster och titta på den där tysklandsbekännelsen, där Fifty blev Heino och blasköl blev tysköl. Jag gjorde ju även om Shaft till en schäfer - och det är precis vad som har hänt! Nästan.

I förrgår morse skulle Ira ut och promenera med Shaft. "Wanna come?", ropade han in i mitt rum. "Bläääuuh", svarade jag, eftersom det var kallt och tidigt. Ira gick ut, Gabriel kröp in under täcket igen. Mmmmm. Varmt. Fint. Ett av djuren ute ur lägenheten, bara två kvar. Jag var nöjd. En halvtimme senare hade de fortfarande inte kommit tillbaka, och jag satt vid frukostbordet och åt en skål mjölk. Plötsligt öppnas ytterdörren, och in kommer Ira med två hundar i följe! Det var ett sånt där skämtögonblick där jag bara satt helt stum och typ stirrade förvirrat på mjölkpaketet - hundarna - mjölkpaketet - hundarna. Ira skrattade nervöst när han såg mig, men jag fick inte ur mig ett ljud. Man lämnar den mannen ensam i en halvtimme och han skaffar en ny loppsamlare!

"Mröh... va... hur... meuh?", fick jag ur mig, medan en schäfervalp slickade mitt förvånade ansikte. "Hon var ute och sprang på gatan, herrelös!", sade Ira, "hon skulle blivit överkörd!" Samtidigt drabbades båda våra katter av simultana hjärtattacker, när den nya nazihunden bestämde sig för att leka döds-kull med dem, och Shaft var för första gången inte enbart glad och svansviftande, utan satt i ett hörn och surade. Men Ira förklarade omdelbart och övertygande att det bara var fråga om en tillfällig rescue mission, så hunden inte blev tillplattad av en lastbil medan ägaren letade, och det var ju svårt att bråka med det argumentet...

Så vi gjorde "borttappad hund"-affischer med en bild på det lilla monstret och gick ut för att klistra upp. Sedan satte Ira ett koppel på hunden och gick ut med den för att se om inte dess ägare var i närheten och letade. Och minsann, efter fem minuter blev det napp: "Hey, det där är ju de där ligisternas hund!", utropade en gammal tant på gatan, "de bor nere på 148e och Riverside". Bingooo! Fast... ooognib, för harlemgangstar kanske inte blir alldeles lyckliga över att se en spinkig främling spatsera runt med deras lilla T-Bone. Ira gick nervöst ner till den angivna adressen, och mötte där valpens ägare - som inte brydde sig. Det minsta. "Oh hey, you found the dog!", ropade de glatt till Ira från bakgården där de satt och slappade - ett muntert gäng på tre-fyra prickar i säckiga byxor och fängelsetatueringar. "Yeah, here you go, she was running loose on the street", svarade han. "Oh no, keep her!", sade de, "we don't want her!"
"But... I don't want her either - I already have a dog!", svarade Ira förvirrat.
"So let her loose then!", skrattade de, och återvände till morgonens runda av beer pong.


Cynikerna ibland er kanske nu tror att jag är så kallhjärtad att jag höll med dem. Ni har alldeles rätt. "Släpp henne fri, låt naturen ha sin gång!", sade jag och pekade menande på bussarna som ven förbi. Men Ira tittade på mig med de där hemska blöta tiggarögonen som han lärt sig göra av sin egen hund - och när den nya hunden stämde in i samma min tvingade jag tillbaka hornen i min skalp.

Så plötsligt var vi två människor och fyra djur i lägenheten. För att påminna läsarna: det är alltså Shaft och Kiri, som ju alltid bor här, plus Gypsy, som är Swatis katt (vi tar hand om henne medan Swati är i London den här månaden), och så nu den här nya... saken. "Hon får en dag!", sade jag, "sen ska hon ut!" "Du är hjärtlös!", sade Ira, "hon har ingenstans att ta vägen! Vill du att de där asen ska släppa ut henne på gatan igen?" "Jag klarar inte av mer djur, jag kommer bli galen, du är en tokig djursamlare!", sade jag. "Prrroooit", sade den nya hunden och bajsade på vårt golv, då hon uppenbarligen inte var rumsren. "Grrrrrr", sade Shaft, och var sur på alla för att ingen gav honom uppmärksamhet. Det var en alldeles surrealistisk scen, och kanske den första gången som jag och Ira bråkat på riktigt. "Hon ska vara ute innan solnedgången!", sade jag i min bästa vilda västern-röst, smällde igen dörren till badrummet innan Ira hann svara, och tog en lugnande dusch.

Och som alltid när man tar lugnande duschar så blev jag just... lugn. När jag kom ut var både Ira och jag lite skamsna. "I'm sorry", sa Ira, "jag vet att vi inte har rum för fler djur, och jag vill faktiskt inte ha fler djur, tro mig! Men jag kan bara inte låta henne vara kvar där ute och bli överkörd." "Jag vet...", sade jag, "det är för att du är sådär mänsklig och har empati med levande väsen och sånt trams. Men det är ju därför jag gillar dig." Det var ett sånt OERHÖRT "aaaaaawww"-ögonblick så det var alldeles vämjeligt, men det skedde likväl ändå. Så vi kom överens om att hon stannar tills vi åker om två veckor - men vi ska aktivt försöka hitta ett nytt hem åt henne, så förhoppningsvis är hon ute snart. Hittills har hon visat sig vara en mycket snäll och glad valp. Och klok! - hon går nu på toaletten på utrullade blad ur Village Voice på badrumsgolvet! Suck... hur blev det så här...

Vi var ju också tvunga att ge henne ett namn. "Vad vill du kalla henne?", frågade Ira. "Ingenting", sade jag, "för om hon får ett namn så fäster vi oss bara vid henne". "Ingenting säger du - OK, då kallar vi henne 'ingenting': Rien!", sade Ira (fast vi uttalar det som ett härligt texas-namn: Ree-Anne). Så jag ger er Rien:



Människan mot djuren var det ja... och djuren vinner...