"no, YOU'RE a poopyhead!"

På flygplanet igår hamnade jag på den absolut bästa platsen - längst fram i turistklassen, så det finns inga säten framför en, bara en vägg en och en halv meter bort som skiljer baronerna i affärsklass från pöbeln. Eller hamnade och hamnade, jag hade förstås sett till att få den platsen, eftersom jag är ett proffs. Hur som helst, jag satt där och mös och sträckte ut mina ben så långt jag kunde åt alla håll för att se om det skulle ta emot nånstans (det gjorde det inte), lutade mig bakåt utan dåligt samvete (eftersom platsen bakom mig också var tom), och bara suckade förnöjt.

Men det ljuva livet varade inte länge. På andra sidan gången satt en flottig liten kille i tioårsåldern och hans mormor/farmor (vi antar mormor), och han var så ofattbart störig och jobbig! Han satt och skrek, bråkade högljutt med sin mormor om maten, gäspade så högt han kunde för att få uppmärksamhet... allt handlade bara om honom, honom, honom. Jag försökte ignorera honom, men det gick inte - varje gång jag försökte somna så började han gasta högt om nånting, eller tjata om att få titta på tv på den lilla stolsskärmen, eller gnälla om att hörlurarna var för trånga på hans hemska lilla huvud, eller klaga på att han inte ville se på tv längre. Alltid jättehögt, alltid jättejobbigt.

Då jag är en god och mogen människa gjorde jag dock verkligen mitt bästa för att strunta i honom. Men efter ett tag gick det bara inte - han kunde plötsligt utbrista i ett jättehögt "NOOO! NOOO! I don't LIKE this!", och mitt generösa benutrymme tycktes plötsligt helt värdelöst så länge som det där lille aset skulle förstöra resan för mig. Så jag gjorde det enda rätta: jag vände mig åt hans håll och tittade surt och rakt i ögonen på honom - dun dun DUUN! Men han blinkade inte ens, han bara stirrade tillbaka med uppkäftig min! Till slut, efter vad som kändes som en evighetslång okulärbrottning, kände jag att min poäng hade gått fram, så jag vek undan med blicken och gav honom en andra chans. Den höll inte länge. "NYAAARGH! I don't WANT to sit down!", skrek han, precis som jag känt hur lugnet börjat sänka sig över min trötta kropp. "Now, now", sade hans mormor lamt - ingen kontroll, pah! Inte undra på att barn blir mördare och ligister när de äldre generationerna inte har någon som helst kontroll över dem...

Efter några minuter till av det - jag tror vi befann oss nånstans över Island vid det här laget - vände jag mig mot honom igen. Ännu en hård blick utbyttes. Sen gjorde den lille demonparveln en ful min mot mig! Efter att snabbt ha kontrollerat att hans mormor inte såg nåt (hon satt och läste) gjorde jag självklart en mycket fulare min tillbaka - ingen out-fulminar mig! Grejen är bara att det var liksom inte "sött" på nåt sätt - jag hatade honom verkligen och ville bara att hans hemska lilla huvud skulle explodera, och vad jag kunde förstå av hans blick och minspel hatade han mig tillbaka (vilket ju är helt orättvist, det var ju han som var dum i huvudet).

Så fortsatte vi ett bra tag. Jag försökte sova, han gjorde jobbiga ljud, jag vände mig om och stirrade, han stirrade rakt tillbaka och gjorde fula miner; över Grönland, över Kanada, gång på gång. Han sjöng till och med en hemsk liten sång: "I'm never going to Sweden again, I'm never going to Sweeden agaaaain!", jättefalskt och jättehögt. När vi hade landat och alla ställer sig upp för att gå av planet men inte får röra sig på tre minuter för att dörrarna inte öppnats än, satt både han och jag kvar i våra stolar, stirrandes rakt på varandra genom andra människors ben. Hat. Hat. Hat. Sen öppnade de dörrarna, en flygvärdinna kom framkörandes med en rullstol till honom, och när han lyftes in i den förstod jag att han var förståndshandikappad. Nu känner jag mig lite dum.