onda människor

I helgen fyllde Clotilde år, och därför fick hon förstås välja heeeelt själv vad hon ville hitta på. Då Clotilde är en fransk bartender, och jag har massa (enbart positiva) förutfattade meningar om såväl fransoser som bartendrar, räknade jag kallt med att vi skulle ut på ståhej. Dessa förhoppningar föll dock i ska--- föll på sk...

Väntalitenu. Innan jag fortsätter måste jag säga att det är otroligt irriterande - och säkert än mer för mina stackars läsare - att jag så totalt börjat tappa greppet om det svenska språket. Jag vet inte hur man säger nåt längre, jag har tappat alla uttryck, alla små färgningar, och låter numera som en artikel i ICA-kuriren. Falla PÅ skam heter det nog ändå kom jag just på, men sånt ska man väl ändå inte behöva en minut för att plita ned... mummel...

Ursäkta. Jo, så de förhoppningarna föll på skam när Clotilde valde att spendera kvällen i det lokala kulturhuset, där den internationella kvinnodagen skulle firas genom att låta lokala kvinnliga konstnärer visa sina skills, typ. Nu är det ju ett vetenskapligt bevisat faktum att nio av tio kulturevenemang alltid är jättedåliga, helt enkelt eftersom de flesta av oss (jag går i främsta ledet) inte är särskilt bra på nånting. Men en sån helvetisk brist på talang och kvalitet som väntade på Auguststrasses kulturhus hade jag inte vågat föreställa mig...

Det hela började med lite frigörande afrikanska rytmer, då en tjej i mohawk-frisyr kom ut på scen med en stor djembetrumma och började dunka. Publiken svängde artigt och helt synkroniserat på sina huvuden, innan det obligatoriska klappandet på ettan och trean inleddes. Redan där - vid 1/3-klappningarna - ville jag ut, men då var det fortfarande tre och en halv timmes brutal tortyr kvar...

Mohawken följdes av en lång föreläsning om feminismens utveckling i västerländsk skriftkultur under de senaste fem decennierna... på tyska. Dessvärre förstår jag inte tyska, så jag hörde det här: "hum hum hum hum Gertrude Stein hum hum hum Alice B Toklas hum hum hum hum. Hum hum! Hum hum hum? Hummm... hum hum 'A rose is a rose' hum! Humhumhum! [skratt] Hum hum Simone de Beauvoir hum! Hum hum... hum? Hum!" i ungefär trettio minuter. Varje gång jag hörde ett namn jag kände igen ryckte jag lyckligt till som en hund som plötsligt hör sitt namn kallas, men sen kom jag ihåg att jag inte hade en aning om vad man talade om och så sjönk jag ihop igen. Tydligen var det väldigt bra, dock, för Clotilde ömsom skrattade ömsom suckade eftertänksamt... det aset...

Sen blev det konstuppvisning. Airbrushade bilder på nakna kvinnor och män med kosmos som bakgrund, ungefär som man kan se målade på pickup-trucks eller köpa på valfritt turiststråk i vilken storstad som helst. De hette saker som "Blue Velvet" när allt gick i blått, eller "Vanilla and Chocolate" när det föreställde en svart man och en vit kvinna tätt omslingrade. Detta vet jag eftersom det hela ackompanjerades av panflöjtsmusik och konstnären själv som väste fram varje titel när de visades i hennes hemska lilla bildspel från en dator.


"Vanilla ant Chokolett" - tuut tuut... uuuuuhhh... Antikrist!

Allt blev dock bättre (om man med bättre menar än mer förfärligt) efter det, då scenen upptogs av en vansinnig jättekort kvinna med gitarr och stor cowboyhatt. Hon kunde exakt två ackord, och hon spelade dem om och om igen. Denna brist på harmonik uppvägdes dock av hennes minst sagt unika sångstil, som var en blandning av strupsång och ett försök att härma en kazoo. Alltså, på riktigt: hon sjöng bara långa vokaler med det där gutturala ljudet: AAAÄÄÄIIOOOUUUIIIEEEOOOIIIÄÄÄIIIUUUII... medan hon typ tog a-moll... e-moll... a-moll... e-moll... Och publiken tyckte det var askul - de garvade och klappade när hon kanaliserade satan på det där viset. Icke räddhågsna kan höra mer av "Berlin's most spectacular voice" (hah!) här... uuuuhhhhhh... make it go away!

Sedan visades lite videokonst. Videokonst betydde i detta fall tydligen att man inte vet hur man sköter vare sig kamera- eller ljudutrustning, men filmen bestod i alla fall av massa ofokuserade bilder på två systrar som klämde tomater över en vit klänning och tog långa bad. Tro mig, den kommer inte visas på Moderna inom en snar framtid, och Shirin Neshats position är inte hotad...

Detta följdes av en tjej som rappade om könsroller. På tyska. Tysk politisk rap. Medan en man klädd i balklänning stod bakom henne och åmade sig i otakt. Än en gång gungade publiken artigt och klappade på ettan och trean. Jag var vid det här laget inne i nån sorts rus av uselhet och började tro att allting var en hallucination frammanad av näringsbrist, men så tursam var jag icke.

Det hela avslutades nämligen - som sagt, över tre timmar senare - med att djembetrummisen, rapparen och vansinnesgitarristen tog scenen tillsammans och improviserade ihop nån sorts folkmord på allt vad god smak och musikalisk underhållning heter. Efter detta stapplade vi ut - jag alldeles matt och Clotilde alldeles glad (jag misstänker nu att detta kan ha haft nånting att göra med det där kinesiska brännvinet hon drack innan). Nu har jag blivit en bister kulturhatare. Tack för det, Tyskland!