museala äventyr och/eller: magister gabriel

Vi börjar med de magistrala snarare än de museala äventyren: idag var min första dag som regilärare på new york film academy - jag, en förmedlare av kunskap! Ha! Tre lektioner i rad, sex timmars sovjetisk film med en massa stackars sjuttonåringar som bara ville ha lite kul i sommar och lära sig göra film. EERRR! Think again! Här skall icke stojas, latas, eller has roligt, utan de små liven ska lära sig ett och annat. Och jag också, antar jag - imorrn ska jag ha min första produktionslektion, och de har bland annat bett mig lära ut vad det innebär att "line a script". "Inga problem", sade jag, och ska så snart jag skrivit klart den här posten googla på det så jag kan lära mig vad fan det betyder nu igen...

Men ändå: magister Gabriel! Fram tills mitten av augusti ska deras små hjärnor indoktrineras, och sakta men säkert ska jag bygga mig min armé av mini-me:s... BWA HA HA!

Sedan vill jag bara i all hastighet ventilera lite frustration över helgen: en kompis till mig som jobbar på naturhistoriska museet här hade bjudit in mig och lite annat löst patrask på fest i museet - en gång i månaden ordnas det, det säljer alltid slut på en gång, den här gången skulle Talib Kweli lira, och jag var kort sagt ganska sugen på att glida runt med en frostig drink i ena handen, ett lånat stegosauruskäkben i den andra, alltmedan jag gungade till Body Rock.

Men innan det hela började var det förfest i the astrophysics lounge. Uppenbarligen var jag GRYMT taggad inför det: hur ofta får man chansen att ropa "PREPARTY IN THE AAAASTROPHYSICS LOOOUNGEEEE!"? Inte ofta, vill jag påstå (såvida man inte är astrofysiker, förstås). Så jag gled in där, humöret på topp (efter ett eftermiddagsbesök på Brooklyn Breweries, men mer om det nån annan gång. Tillräckligt just nu är att säga att jag förväntade mig lite mer av Kalle och Chokladfabriken och mindre av stora anonyma stålcisterner.), hissen förbi deras jätteplanetarium, in i the astrophysics lounge där allting... var... jättenördigt. Det satt sex pers med varsin öl, och trots att jag själv inte precis tillhörde jocksen i skolan, fick jag en omedelbar instinktiv lust att doppa dem alla i toaletten och själa deras lunchpengar.

"Hi!", sade jag, "are you guys all astrophysicists?"

De stirrade med skräck och avsmak på mig. "Uhm, NO", sade en tjej med illa dold avsmak, "we aren't all astrophysicists. I am a volcanologist."

"I'm an entomologist", sade en tjej med tandställning.

"I'm an intern at the astrophysics department...", sade en liten kinesisk gosse med bräcklig stämma.

"A-ha...", sade jag, och väntade på att nån skulle säga nåt smart. Det gjorde ingen, istället stirrade de bara på mig, så jag sade nåt dumt istället. "What's your favorite volcano?"

Hon tittade helt oförstående på mig. "What do you mean? There are just so many."

O-kay... Jag prövade tappert med tandställningstjejen. "So how about you, what's your favorite... öh... bug?"

Hon sken glatt upp. "WELL", sade hon, "by bugs I assume you mean the hemiptera species. Well, if I had to choose something from either the Auchenorrhyncha, Heteroptera, or Coleorrhyncha families, I'd probably choose--"

"--Or Sternorrhyncha", sade vulkanologen.

"No, I don't like those", svarade entomologen.

"Maybe he just means insects in general and not bugs?", viskade praktikanten.

"Come on....", sade entomologen, som vore det det fånigaste hon hört.

"Eh... yeah, come ON!", sade jag.

"Hah!", upprepade entomologen. Sen fortsatte hon: "Well, anyway, to answer the question, I think I really like the white apple leafhopper. But if we're talking insects in general, I really am into bees."

"Glub glub", sade jag, då jag försökte de-nördifiera situationen meddelst ölintag i raskt tempo. Det gick inte.

Anyway, så förflöt kvällen, och det skulle snart bli dags att åka ner och ansluta oss till festen på bottenvåningen. Jag hörde hur Kweli började köra första låten, tempo, tempo! Men precis innan vi åkte ner kom några vakter upp i hissen och bara "ja hej hej, vi ville bara påminna er om att det är en slutsåld fest som man måste ha biljett till där nere, så kom ihåg att ni inte får ta hissen ner till festplanet och bara kliva ut där. För det vore ju jätteenkelt. Men inte tillåtet."

"Självklart, konstaplarna!", sade vi glatt - men vår vän som var det högsta hönset av alla museiarbetarna fick plötsligt panik när de gått. "De vet hur vi ser ut! De kommer känna igen oss på dansgolvet! Vi måste ut, allihopa! Nu!"

"Ehhh... ha, ha..?", försökte vi. Men han var allvarlig - han tvingade ut oss från museet för han var rädd att få sparken! Så efter lite lönlöst gnäll blev det bara till att ställa sig i glashissen, som för övrigt svepte ner ungefär fem meter från där Kweli stod och körde, och kliva ut i den stekheta natten. Damn those nerds! Damn them all to hell!