USA! USA! eller, mer körv!

Så närmar sig fourth of july-helgen sitt slut - den första jag någonsin har spenderat i USA! Annars är jag ju vanligtvis i Stockholm då det beger sig, men denna sommar är det ju som bekant andra bullar. Hittills har det varit helt suveränt - jag har ju alltid trott att den här stan somnar in lite under sommaren, på grund av att det är så varmt så allting liksom smälter ihop och ingen orkar röra sig, men icke! Det är fester och grejer och tjong kloff och allt sånt där hela tiden - hittills har det varit sommar när det är som bäst.

Ett visst sommarschema börjar redan kunna skönjas: varje måndagkväll är det utomhusbio i Bryant Park (precis bakom stadsbiblioteket), där min kompis Elisabeth alltid är på plats exakt klockan 17:00 när parken öppnas, och springer in och lägger ut ungefär tjugo filtar i mitten av gräsmattan. Sen sitter hon där och chillar, och så glider vi in en efter en annan tills vi är ett glatt gäng, mumsar lite mat, tar ett glas vin, och ser... tja, förra måndagen var det trettiotalksklassikern "The Bride of Frankenstein" (hela parken EXPLODERADE när den odödliga repliken "it's... it's ALIVE" yttrades), och nu på måndag är det... öh... Stålmannen tror jag, eller nåt sånt.

Torsdagar är det trångt nere i Chelsea, eftersom alla små gallerier öppnar nya utställningar då. Det enda minuset med det är att det blir jobbigt svettigt, men det är ju gratis dryck och ibland mat, och ofta bra konst. Och är inte konsten bra marscherar man ner till New Museum och går in gratis där - jag har flera gånger besökt vad jag blir mer och mer säker på är den bästa utställning jag någonsin sett, någonstans: Paul Chans The 7 Lights. En serie projektioner där vardagliga objekt sedda i starkt motljus sakta lyfter mot himlen: glasögon, telefoner, hundar, bilar - och människor plötsligt faller handlöst ned. Underligt, hypnotiskt, roligt och med flera flirtar åt Stalker - be moderna museet ta in detta snarast så ni får se det!

På lördagar är det fest på PS1 i Queens - och det kan nog vara den bästa klubb jag varit på. Mellan klockan tre på eftermiddagen och nio på kvällen kan man gå runt i PS1 - som är en filial till MoMA och alltså ligger i en gammal skolbyggnad (därav namnet, Public School 1). Några av MoMAs mest spännande verk finns där, och när man gått klart inne i museet kan man gå ut på gården: där spelar DJs och ungefär tusen pers står och dansar utomhus i dagsljuset. Inte lite sådär avvaktande, utan det är verkligen en jättefest med höghushögtalare, fullt galet ös på "golvet", och världsnamn bakom skivspelarna - nästa lördag ska skivbolaget DFA ta över båset, och vi ska fira Iras födelsedag där.

Sen är det filmvisningar och konserter i McCarren Park flera dagar i veckan - poolparty med DJ Shadow och Cut Chemist nästa vecka! Schweeiii!!! Och gratiskonserter i Central Park - till mitt stora förtret missade jag sommarens favoritband Dengue Fever för några dagar sen pga ett flertal djävulsdyrkande regnmoln. Ondska.

Men låt oss återgå till fjärde juli. Jag har i år lärt mig om en ny tradition som jag tyvärr inte kunde uppleva på plats (jag jobbade hela natten och orkade inte släpa mig upp vid sjusnåret vilket jag hade behövt göra för att få plats): Nathan's Hot Dog Eating Contest! Varmkorvsätartävling! Ja, sug på den: man firar amerikas självständighetsdag genom att se vem som kan smocka i sig flest varmkorvar på tio minuter. Det är en så bisarr och ändå perfekt hyllning till konsumtionssamhällets glittrande pärla att det går knappt att göra sig lustig över det; för övrigt är alla väl medvetna om just hur osmakligt det är, vilket bara får alla att gotta sig i det ännu mer.

Det är en oerhört välbevakad tävling: dagen innan vägs ätarna in, och då medverkar självfallet borgmästaren vid den högtidliga ceremonin. (Själva deltävlingarna för att kvala in till final är ett kapitel i sig, och jag orkar inte redogöra för dem.) Sedan äger själva tävlingen rum ute på Coney Island, och sisådär 40 000 pers (!!!) kommer för att se på. Lägg därtill den miljonpublik som följer spektaklet live på TV, och ni förstår att det är ett ståhej utan like.



Det hela började på fjärde juli 1916, då ett gäng nyinvandrade herrar ville se vem som var mest amerikansk. Det mest rättvisa sättet att mäta detta syntes dem vara att se vem som kunde äta flest varmkorvar på tid (makes sense), och efter tio minuter och tretton korvar stod en viss James Mullen som segrare. Idag, med våra avancerade laserteknologier och hologramspektroskop och fjärrstyrda bomber och sånt, kan vi förstås få i oss mer körv än de där tiotalsveklingarna, och världsmästartiteln har fem år i rad gått till den lille japanen Takeru Kobayashi, som 2006 satte i sig 53 och tre fjärdedelars korv (detta inkluderar alltså ett bröd per korv också).

(Kobayashi till vänster och Chestnut till höger, i början av tävlingen med ynka sex korvar var i magen)

Förra året återtog dock Amerika det stolta "senapsbältet" som det kallas, då Joey Chestnut satte i sig hela 66 korvar! I år var det en giganternas kamp, då Kobayashi och Chestnut möttes igen, och det hela slutade med att de låg lika efter tio minuters hämningslöst frosseri: 59 korvar var! Sudden death! Där Chestnut försvarade sin titel genom att smocka i sig fem korvar på snabbast tid. USA! USA! Ni kan se de sista rafflande minuterna av finalen här:



Tja, medan detta pågick förberedde vi en liten barbecue nere i Alphabet City. Därifrån såg vi världens maffigaste fyrverkerier (de var verkligen helt bisarra), och sen åkte vi ut till Long Island City och dansade i den obegränsade kapitalismens ära.

Hittills en bra sommar, med andra ord!