BOM KRASCH!

det åskar nåt så bisarrt mycket just nu! jag räknade alldeles nyss till över nittio jätteblixtar på en minut! det är helt stört, ungefär en och en halv i sekunden, himlen ser ut som ett stroboskop och hela vår nedsläckta lägenhet lyses upp alldeles starkt och klart i ett spökligt snabbt blinkande ljus! wheee!!!

just när den första blivit normal...

jag fick just veta att vi (med "vi" menar jag förstås min sinnessjuke rumskamrat) skaffat ny katt, med tre ben, och att den kommer nästa vecka.

jag behöver en whiskeyfrukost.

smält plast och gummi i ett hav av ångande hetta

ungh... srfll... mröh... det är så HETT här just nu så det går inte att göra nånting alls! 35 grader, fuktigt - det är som att gå runt i en bastu. oerhört osoft. vi har spenderat morgonen med att bygga en mexikansk åsnepiñata åt carmen som fyller år idag - den ska fyllas med godis och green cards som vi har gjort i hennes namn och tryckt ut på tjockt glansigt papper... bilder följer efter aftonens partaj!

annars tuffar skolan på, och jag är världens bäste lärare. på riktigt, det var en elev som sade det. vilket fick mig att sitta och göra proffstecknet i luften åt alla som kom i närheten av mig de nästföljande tio minuterna. på tal om elever, en av mina klasser ska göra sina slutfilmer de kommande veckorna - utan dialog, max fem minuter långa, och de har ju minst sagt smått, öh, egna idéer om vad de ska klämma in där...

INT. CLASSROOM - DAY
GABRIEL (29) sits on a desk in front of about 20 angel-faced teenagers. He's teaching a directing class.

GABRIEL
OK, we have about ten minutes left of class, and I'd like to start hearing about your final film ideas, since you should have a fairly good idea about what you want to do by now. So let's start pitching and presenting, as many as we have time for, and then we'll go on tomorrow. Again, remember your limitations on these films: no dialogue and max 5 minutes runtime. OK, let's see... Clark, let's start with you - pitch your story.

CLARK (17), a fast-talking boy in striped shorts and a pink t-shirt, clears his throat.

CLARK
OK, so it's about this girl, right, and she's dating this guy, and we kind of follow their relationship for a while and it's not going so well, like at first they're really in love, but then they start falling apart, you know, and one day the girl sees her boyfriend kissing another girl, and she's all devastated of course, but she doesn't say anything, OK? OK, and then one day she's out walking on the street and this guy comes up to her and hits her in the neck with something, but she doesn't notice it, and so then she goes to the park and feels her neck, and there's a small pin there with a note attached to it, and the note says "welcome to the world of AIDS"--

GABRIEL
ööhhh...

CLARK
--and so now she has AIDS, you know, and so she doesn't know what to do, but then she has this idea, and so she goes home and has sex with her boyfriend, but doesn't tell him that she saw him kissing another girl, and so she gives him AIDS. The end.

GABRIEL
Clark...

CLARK
It's good, right?!

GABRIEL
First of all, it's completely bizarre. And you have a scary mind. Secondly, how are you going to tell all that in FIVE minutes???

CLARK
I don't think that will be a problem at all.

GABRIEL
Clark, I'd need 20 minutes just to properly establish the relationship going sour! And that's barely the beginning of your story!

CLARK
Yeah, but that's 'cause you like to make slow films...

Gabriel and Clark stare at each other. They are clearly operating in separate dimensions altogether. LAWRENCE (18), another student, raises his hand.

GABRIEL
Yes Lawrence..?

LAWRENCE
That story is dumb. That could never happen in real life.

GABRIEL
Thank you Lawrence...

CLARK
Oh yes it can! It DID happen to my cousin's friend! She has AIDS now!

LAWRENCE
No, I mean the second part. She can't give AIDS to her boyfriend. Women can't give AIDS to men.

Gabriel and the rest of the class stare at Lawrence.

GABRIEL
What do you kids learn in school these days??

LAWRENCE
Hey, my mom's a doctor, I know this stuff. She says as long as I don't sleep with men I don't have to worry.

CLARK
Well you can still get it from someone sticking a pin in your neck.

LAWRENCE
Yeah, you still have to watch out for that.

Gabriel stares at Clark and Lawrence. Lawrence and Clark stare back at Gabriel.

GABRIEL (after a moment, surrendering)
OK, Clark, I look forward to seeing your five-page screenplay covering the good relationship turning sour, the cheating, the AIDS infection, and the purposeful transmission of said disease by next week. OK, who's next? Oona?

OONA (17), a shy English girl, stands up.

OONA
Well... my story is about a girl who lives with her parents. Well, one day they catch her smoking a cigarette, so they start fighting about it and get divorced, and then she has to live on the street and then she kills herself.

GABRIEL
OK, that's it, class is over for today.

Härliga tider, med andra ord. Nu är det dags för en tonfiskmacka.

världens bäste ippi

e-mail från mig till philippe igår:

hej!

vad är det här för låt: jag tror den användes i en reklamfilm för flera år sen, och den känns som en stereo total-låt, men jag kan inte hitta den på nån av deras plattor. det är en tjej som sjunger, på franska eller kanske tyska, och det går typ (med inräkning till refrängen och takthållning): en två tre fyr en BLA BLA BLA BLA! två tre fyr en BLA BLA BLA BLA, fast BLA är alltså nåt på nåt annat språk, och det är inte samma ord utan en fras, men med (vad som låter som) enstaviga ord. det är lite slamrigt och jag tror det kan vara högljudda gitarrer där också. känns som en refräng man kan hoppa till. ja, som sagt, mycket stereo total-känsla.

vad är det för låt?

med ett uppföljarmail fem minuter senare:

fast det kan vara en snubbe som sjunger också... fast jag tror det var en tjej.

svar idag:

D första ja tänker på e plastic bertrands "ca plane pour moi", men om du tror på stereo total så skissar ja på att d e "l'amour a troi".

En snabb youtubening senare och hans första gissning visade sig stämma. Jag är stum av beundran.

USA! USA! eller, mer körv!

Så närmar sig fourth of july-helgen sitt slut - den första jag någonsin har spenderat i USA! Annars är jag ju vanligtvis i Stockholm då det beger sig, men denna sommar är det ju som bekant andra bullar. Hittills har det varit helt suveränt - jag har ju alltid trott att den här stan somnar in lite under sommaren, på grund av att det är så varmt så allting liksom smälter ihop och ingen orkar röra sig, men icke! Det är fester och grejer och tjong kloff och allt sånt där hela tiden - hittills har det varit sommar när det är som bäst.

Ett visst sommarschema börjar redan kunna skönjas: varje måndagkväll är det utomhusbio i Bryant Park (precis bakom stadsbiblioteket), där min kompis Elisabeth alltid är på plats exakt klockan 17:00 när parken öppnas, och springer in och lägger ut ungefär tjugo filtar i mitten av gräsmattan. Sen sitter hon där och chillar, och så glider vi in en efter en annan tills vi är ett glatt gäng, mumsar lite mat, tar ett glas vin, och ser... tja, förra måndagen var det trettiotalksklassikern "The Bride of Frankenstein" (hela parken EXPLODERADE när den odödliga repliken "it's... it's ALIVE" yttrades), och nu på måndag är det... öh... Stålmannen tror jag, eller nåt sånt.

Torsdagar är det trångt nere i Chelsea, eftersom alla små gallerier öppnar nya utställningar då. Det enda minuset med det är att det blir jobbigt svettigt, men det är ju gratis dryck och ibland mat, och ofta bra konst. Och är inte konsten bra marscherar man ner till New Museum och går in gratis där - jag har flera gånger besökt vad jag blir mer och mer säker på är den bästa utställning jag någonsin sett, någonstans: Paul Chans The 7 Lights. En serie projektioner där vardagliga objekt sedda i starkt motljus sakta lyfter mot himlen: glasögon, telefoner, hundar, bilar - och människor plötsligt faller handlöst ned. Underligt, hypnotiskt, roligt och med flera flirtar åt Stalker - be moderna museet ta in detta snarast så ni får se det!

På lördagar är det fest på PS1 i Queens - och det kan nog vara den bästa klubb jag varit på. Mellan klockan tre på eftermiddagen och nio på kvällen kan man gå runt i PS1 - som är en filial till MoMA och alltså ligger i en gammal skolbyggnad (därav namnet, Public School 1). Några av MoMAs mest spännande verk finns där, och när man gått klart inne i museet kan man gå ut på gården: där spelar DJs och ungefär tusen pers står och dansar utomhus i dagsljuset. Inte lite sådär avvaktande, utan det är verkligen en jättefest med höghushögtalare, fullt galet ös på "golvet", och världsnamn bakom skivspelarna - nästa lördag ska skivbolaget DFA ta över båset, och vi ska fira Iras födelsedag där.

Sen är det filmvisningar och konserter i McCarren Park flera dagar i veckan - poolparty med DJ Shadow och Cut Chemist nästa vecka! Schweeiii!!! Och gratiskonserter i Central Park - till mitt stora förtret missade jag sommarens favoritband Dengue Fever för några dagar sen pga ett flertal djävulsdyrkande regnmoln. Ondska.

Men låt oss återgå till fjärde juli. Jag har i år lärt mig om en ny tradition som jag tyvärr inte kunde uppleva på plats (jag jobbade hela natten och orkade inte släpa mig upp vid sjusnåret vilket jag hade behövt göra för att få plats): Nathan's Hot Dog Eating Contest! Varmkorvsätartävling! Ja, sug på den: man firar amerikas självständighetsdag genom att se vem som kan smocka i sig flest varmkorvar på tio minuter. Det är en så bisarr och ändå perfekt hyllning till konsumtionssamhällets glittrande pärla att det går knappt att göra sig lustig över det; för övrigt är alla väl medvetna om just hur osmakligt det är, vilket bara får alla att gotta sig i det ännu mer.

Det är en oerhört välbevakad tävling: dagen innan vägs ätarna in, och då medverkar självfallet borgmästaren vid den högtidliga ceremonin. (Själva deltävlingarna för att kvala in till final är ett kapitel i sig, och jag orkar inte redogöra för dem.) Sedan äger själva tävlingen rum ute på Coney Island, och sisådär 40 000 pers (!!!) kommer för att se på. Lägg därtill den miljonpublik som följer spektaklet live på TV, och ni förstår att det är ett ståhej utan like.



Det hela började på fjärde juli 1916, då ett gäng nyinvandrade herrar ville se vem som var mest amerikansk. Det mest rättvisa sättet att mäta detta syntes dem vara att se vem som kunde äta flest varmkorvar på tid (makes sense), och efter tio minuter och tretton korvar stod en viss James Mullen som segrare. Idag, med våra avancerade laserteknologier och hologramspektroskop och fjärrstyrda bomber och sånt, kan vi förstås få i oss mer körv än de där tiotalsveklingarna, och världsmästartiteln har fem år i rad gått till den lille japanen Takeru Kobayashi, som 2006 satte i sig 53 och tre fjärdedelars korv (detta inkluderar alltså ett bröd per korv också).

(Kobayashi till vänster och Chestnut till höger, i början av tävlingen med ynka sex korvar var i magen)

Förra året återtog dock Amerika det stolta "senapsbältet" som det kallas, då Joey Chestnut satte i sig hela 66 korvar! I år var det en giganternas kamp, då Kobayashi och Chestnut möttes igen, och det hela slutade med att de låg lika efter tio minuters hämningslöst frosseri: 59 korvar var! Sudden death! Där Chestnut försvarade sin titel genom att smocka i sig fem korvar på snabbast tid. USA! USA! Ni kan se de sista rafflande minuterna av finalen här:



Tja, medan detta pågick förberedde vi en liten barbecue nere i Alphabet City. Därifrån såg vi världens maffigaste fyrverkerier (de var verkligen helt bisarra), och sen åkte vi ut till Long Island City och dansade i den obegränsade kapitalismens ära.

Hittills en bra sommar, med andra ord!