301a gången jag slösar din tid!

ojsan minsann - det visar sig att den förra posten var den 300:e sedan starten! Och nästan exakt fyra år sedan den kom och förorenade hela interwebben. Fint så.

Ja, alltså, jag skriver ju inte så mycket nu för tiden! Det beror till stor del - har jag kommit fram till - på något som Josefine sade för ett bra tag sen. Vi nämnde att ingen av oss hade skrivit på ett tag, och hon sade något om att hennes syrra har en blogg som hon nästan aldrig uppdaterar, men när hon väl gör det så är det ASKUL, och att det är mycket bättre än små dagboksinlägg. "Det är sant!", tänkte jag för mig själv, och sen dess går jag mest och väntar på nåt riktigt maffigt och roligt att skriva om. Jag menar, jag ångrade mig omedelbart varje gång efter inlägg #296-300, eftersom de var ganska tråkiga, men det händer liksom inte alltid sådär roliga saker som blir fina små poster. Vad göra då? Jag tycker nog fortfarande att j har rätt, men då löper man ju förstås risken att ingen kommer tillbaka för att kolla vad man skrivit eftersom sidan är tyst så länge (ingen nämnd, ingen glömd).

Men nu regnar det massa och jag skulle ut i parken och äta gåsleverpaté med clo-clo (den gamla berlinräven som är på besök) och ira, men det är blött och äckligt, och det dåliga uppdateringssamvetet kombinerat med illa dolda hot från maja leder nu alltså till ett riktigt vanligt dagboksinlägg, av det allra tråkigaste bloggslaget. Säg inte att jag inte varnade er!

Okej, då kör vi. Hrm. Kära dagbok...
Det har varit en minst sagt tumultartad månad. Det hela började nån vecka in i Augusti, när jag försökte släpa mig upp för att gå till skolan efter en natt av mycket otillräcklig sömn. Jag hasade mig ut i köket och möttes av doften av färskbryggt kaffe och omelett! "Breakfast is ready!", ropade Ira. Sweeeet! Jag slog mig ner vid bordet, fick en kopp och tallrik serverad, och började mumsa. Ira, däremot, hade ingen kopp eller tallrik. "Men... var är DIN frulle?", frågade jag.
"Äh", sade Ira, "Jag ska inte ha nåt. Men jag tänkte att du säkert skulle vara trött, så jag gjorde lite åt dig!"
"Best roommate ever!", sade jag.

Sen klonkade jag mig iväg till skolan och lärde de små liven ett och annat om serbokroatiska tv-produktioner från sjuttiotalet. När det blev dags att söka upp lite lunch ringde min telefon. Det var Ira: "Hi! Jag är i centralparken, jag gjorde lunch åt dig och tog med mig!"
"Best roommate EVER!", sade jag, promenerade glatt in i parken (det är f.ö. en mycket förträfflig känsla att kunna promenera in i central park på fem minuter för att käka lunch), och mötte Ira. Han hade med sig en påse med en hemlagad tonfiskmacka, sallad och läskeblask. Bara för mig.

En klok människa hade förstås anat oråd vid det här laget, men jag är inte särskilt klok. Istället mumsade jag på min macka och njöt av solen.
Ira: "Is the sandwich good? Great. So yeah, I'm gonna go downtown today, buy some books, I want some more Philip Roth, also I decided I'm moving to Philadelphia in a month or maybe two, and maybe I'll check out a movie tonight."
Gabriel: "mums mums mu--öööhhhhh.... va?"
Ira: "Yeah, Philadelphia, I'm sick of New York, I want out. So anyway, how's that sandwich eh??"

KLONG. Slutet på en era! Ingen mer hund! Inga fler kattvåldtäkter! Men också, ingen mer bästis i stan! Buuuuuu!!! Jag tog detta som ett tecken att det var dags för mig att skaka om lite grejer också, så nu letar jag lägenhet i brooklyn. Japp, jag - en av massan! en brooklynhora! Men men... jag gjorde Harlem i fyra år och överlevde, det är dags för nåt nytt nu.

I eftermiddag ska jag kolla på en lägenhet i Clinton Hill, i ett hus från 1914. Det ser tufft ut. Och Brooklyn - i alla fall rätt delar av det - vore onekligen närmre skolan vid Union Square, där jag hade min första lektion med min nya klass igår. En av eleverna stirrade skräckslaget på mig när jag kom in och sade "are YOU our teacher??! I think I'm older than you are!"... håhåjaja. Skolan sätter schema i tvåmånadersperioder, så jag vet inte hur länge de vill ha mig (eftersom jag bara har mina lektioner satta till slutet av oktober), men de har gett mig klassen som går ett år, inte 4- eller 8-veckorskursen, så förhoppningsvis betyder det att jag får ha klassen så länge! Det vore onekligen kul. Men vi får se vad som händer, jag njuter av de nästföljande veckorna och tar det en period i taget. Men ändå - nu är jag liksom en "riktig" regilärare för deras långa årsprogram, det tyngsta, s.a.s. Det är fint. Så snart kanske jag är professor Sedgwick i Brooklyn. Mysko.

Det var allt för den här gången, kära dagbok. Vi hörs snart igen (kanske)!