2004-10-01

pom pom pom...

Pomeli pom.
Istället för att skriva en mindre roman varje månad så kladdar jag ner någonting varje dag här! Idén fick jag gifvetvis af min utomordentliga vän Jorge, som nyss flyttat till Hong-Kong och gör samma sak. Tyvärr tycks vi bara vara en fyra-fem personer som läser hennes blog (eller elektrostatiska dagboksanteckningsgrunka som det hette när jag var ung), men jag räknar förstås med en massiv och trogen läsekrets här... ehhh...

Hur som helst, nu ska ni få höra: Detta land, detta Krösus Sork-Joakim von Anka-land, har än en gång lyckats överraska mig på det allra mest deprimerande sätt! Såhär är det: I USA måste man ha s.k. "credit history" för att fixa de mest basala behov, som att öppna mobiltelefonabonnemang, eller hyra lägenhet (men vi bor ju på dorm nu, så det är lugnt), eller köpa mjölk eller angel dust eller whatnot... "Jahapp", tänker ni, "så fixa lite credit history då". Näpp näpp, det är inte så lätt! För credit history, det är helt enkelt ens personliga historik som konsument; ju mer man konsumerar destå bättre kredithistoria får man. Jag har ju ordnade finanser i Sverige, men det bryr sig ingen det minsta om här; man ska ha credit history i USA, och allra helst inom New York. Jahapp tänker jag, då får jag väl börja konsumera här då, eftersom jag kanske vill bo här någon gång så är det ju lika bra att börja bygga den där historiken på en gång... Så idag gick jag till banken för att få det förklarat för mig exakt hur jag ska gå tillväga.

Den hamsterliknande José på Citibank förklarade för mig att det första steget är at skaffa ett credit card (duh). Alltså inget betalkort, utan själva poängen är just att man ska handla på kredit. Jag gillar ju inte att handla för pengar jag inte har, men det är ju bara att hålla god koll på hur mycket man spenderar. NU kommer det muppiga: för att få ett kreditkort i det här landet, måste man som nyinflyttad ha ett sorts "låtsaskreditkort" i två år först, för att visa att man kan handskas med det (jag vet fortfarande inte vad det betyder; skulle jag försöka äta upp det eller?). Och på detta låssiskort måste jag betala FJORTON PROCENTS AVGIFT på allt jag köper! Satans demonavföring! Om jag vill köpa någonting för hundra dollar så måste jag alltså betala fjorton dollar till banken! Det kan de ju glömma! Alltså får jag ingen credit history, alltså fortblir jag en samhällelig spetälsk här...

Pom pom...

Åh! Jag har börjat studera japanska här! Ahhh... Watakushi sakana! Gaburieru sakana! Vi ska börja mjukt, genom att lära oss Totoro-sången (!), men sedan blir det nog värre... Japanskan har två alfabet, och båda ser ut som en fyllovariant av rymdalfabetet i V, så jag får börja studera ordentligt. När jag är klar kommer jag kunna skriva det ena alfabetet med vänster hand och det andra med höger samtidigt, som värsta ninjan. Då ni...

Annars är det mesta som vanligt, vad nu det betyder... Ah! Carmen vann en novelltävling i Spanien, så hon fick 2000 euros. De ringde imorse! Vi är rika! Jag ska köpa kackerlacksfällor för min andel, men i ärlighetens namn har jag inte sett någon på ett tag, KNACK KNACK! Nå nå... Idag börjar New York Film Festival, och jag är sur för att jag missade en föreläsning med Michel Gondry (jag trodde den var idag, men den var igår. D'OH!)

Titta igen snart, jag ska skriva ofta. Och lämna en hälsning!
Pöss pöss!
/Gabriel

9 kommentarer:

Anonym sa...

Bah! Nazi-blogger låter en bara posta kommentarer om man är användare, så man får välja att posta anonymt, och sedan lägga till sitt namn själv. Såhär!
/Jean Cocteau

Anonym sa...

Bah! "Fyra, fem läsare"??! Jag kan meddela att min blog har över 850 träffar, i snitt typ 25 om dan. Så du får antingen erkänna att det är du som går in där en gång i timmen, eller att den är mer populär än du nånsin kunnat ana! Om nån av er andra läsare skulle tröttna på Gabriels eviga gnäll så ar adressen till min blog (den RIKTIGA bloggen): http://josefine.typepad.com/hk.

puss & kram
Miss Blogdrottning

Anonym sa...

Gabriel säg aldrig mer watakushi om du inte vill verka mer feminim än vad du är. Män säger inte ens watashi. Håll dig till boku, eller om du vill vara en riktigt tuff pseudogangster: ore.
Och vad gäller alfabeten så är inte det inte de som är problemet, utan de 2000 kanji du måste lära dig för att kunna läsa en dagstidning.

Jaja, bra att du har slutat med massmejlen iallafall. Jag skulle just till att pika dig för det på Josebloggen.

Kan du förresten inte skaffa ett sånt där legolandkreditkort och sen inte handla nått på två år tills du får det riktiga?

/Toshiro Mifune

Anonym sa...

Du kanske skulle börja jobba på bank! Fast, å andra sidan, det kanske inte automatiskt genererar någon Credit History.

Nej, tacka vet jag Tyskland. Jag har i två och ett halvt års tid försökt övertyga min bank om att ge mig ett kreditkort, men nej och icke! Alla måste snällt börja med ett bankomatkort, (jag känner mig som 15 igen!), för att sedan - och detta bara på nåder från Frau Fritsch, bankkvinnan - få ett så kallat EC-kort.
Snart fick jag erfara att detta kort bara fungerar med en personlig kod, och att de flesta butiker överhuvudtaget inte har den lilla nummerlådan som man ska knappa in koden på.

Följdaktligen gick jag tillbaka till banken och bad om ett kreditkort modell bättre.
"Aber mein lieber Herr, det är ju en heeelt annan historia. Det går ju inte alls! Ni! Som frilansare! Ogottogottogott..."

Welcome to Germany, where Cash is King!
/Solyom

Anonym sa...

Hej Ringabriel!
Fancy med en egen liten sida! Tänkte bara påpeka att jag inte inte fått nån respons på de OTROLIGT ROLIGA japanska bilderna jag skickade till dig... Du om någon borde ju uppskatta dem nu när du är en sån där student av japanska, sånt som dom pratar i japan. Ville bara säga det.
Kram kram / Moa

Anonym sa...

Hej din gamla galosch. Ville bara säga hej. Pärtan

Anonym sa...

Born in the year of the horse?
Ooooh. Kinky.

Anonym sa...

Vill bara representera Akalla lite …

Anonym sa...

VEM vill representera Akalla? Det är det ju JAG som ska göra! /Morganizer