Doktor Sedgwick - vän med båd mänskor och djur

Vän 1: hund. Närmare bestämt Shaft, Iras lurviga minitax. På bilden till höger syns Shaft i sin vanliga pose framför kylskåpet, spanandes efter ohyra som han äter. Jag minns inte om jag har berättat - så jag gör det igen - om Iras problem med att ta Shaft på promenader... Ira bor ju nämligen uppe på 148:e, i de lite mer shady kvarteren av norra Manhattan. Hans grannar är mestadels mexikaner och puertoricaner, två folkslag som båda tycks ha gemensamt att en mans manlighet till stor del definieras av hans hund. Med andra ord ser man bara pitbulls och rottweillers och såna där Stephen King-hundar med dallriga läppar och blodiga huggtänder överallt - förutom just när Ira och Shaft kommer gående. Shaft är ju nämligen inte en särskilt skräckinjagande hund (och som vi alla vet är det ju egentligen precis tvärtom det förhåller sig: liten penis - stor vovve). Men stackars Ira har flera gånger berättat om hur han inte kan promenera med Shaft på kvällarna för att folk i området trakasserar honom; ibland bara harmlöst (de brukar tydligen ropa "is that a caaat?!" efter honom och mjaua när han går förbi), men en gång var det nån i en bil som sulade en ölburk (!) i pannan på Ira när de var ute och gick. Det förblev outtalat, men det råder ingen tvekan om att det var ett hundhatbrott.


Anyway, så igår skulle Ira jobba på MTV-videogalan, och var tvungen att vara på plats i Radio City Music Hall mellan 8 på morgonen och midnatt för att lyssna på Christina Aguileras övningswailningar - så lotten att ta Shaft på hans dagliga promenad föll förstås på mig. Eftersom jag hade hört om hur grannskapet behandlar en gosse med tax valde jag klokt nog (?) att smyga ner hunden i den närliggande parken istället för att promenera runt kvarteret. Där fanns knappt några människor, förutom tre barn i tioårsåldern, som började slänga pommes frites på mig när de såg hunden! Inte pommes frites åt honom att äta, utan på mig! Medan de skrattade elakt. "Eh!", sade jag, "Sluta slänga pommes frites på mig!". "Sorry!", sade de, kastade en näve till och sprang skrattandes därifrån. Steget från pommes frites till en ölburk TILL EN KULA är inte långt, mina vänner! Jag vill dressera Shaft att bita av halspulsådern på folk - då nästa gång som några små barn slänger potatis på mig ska jag bara säga "KILL!" och så lär de sig sin läxa, de små liven!


Vän 2: mus. Närmare bestämt Toby, min nya husmus. Såhär: för några dagar sen svängde jag in i min korridor och fick se min granne Juan stå utanför sin lägenhetsdörr (som är precis mittemot min) i nån sorts stridspose. Han stod tryckt mot väggen, alldeles stilla och koncentrerad på golvet framför dörren, med en hoprullad picasso-affisch i händerna som han höll över huvudet som ett samurajsvärd, redo att hugga nån bandit i pannan. "What's going on, Juan?", frågade jag.
"Mouse!", svarade Juan. "There's a mouse in my room!"
"Åhå!", svarade jag.
"And it's REALLY SMALL!", tillade han - med ännu mer skräck i rösten. Uppenbarligen tyckte han att en liten mus var läskigare än en stor sådan.
"Åhå!", svarade jag, och gick in till mig. Några minuter senare gick jag ut igen - Juan stod då kvar i exakt samma pose, väntandes.

Senare på kvällen återvände jag, och fick höra att musen till slut sprungit ut ur Juans rum, varpå Juan fått panik, släppt affischen och sprungit iväg nedför korridoren. En granne hade då stuckit ut huvudet för att ta reda på var de falsettartade skriken kom ifrån, och såg då musen springa in under min dörr! Stämningen var smått elektrisk när jag återvände hem: "ooooh, oooh... it's in your room now! Oooh...", men jag vet inte... alltså, det är inget snack om att jag inte tycker om kryp. Framför allt kackerlackor - de är djävulens spädbarn och måste förintas allihopa, men inte av mig för jag kan inte förmå mig att ens smälla med en tidning mot dem. Möss däremot... jag brukade tycka att de var äckliga, men efter att jag och Carmen hade minst två möss så känner jag numera att de är ett mer kamratligt släkte! Det hjälps också av att man jämför dem med sina kusiner råttorna, så de verkar liksom ännu mer sympatiska just för att de inte är råttor! Jag menar, vad ska man jämföra kackerlackorna med för att få dem att se bättre ut? Atombomber? Ebolaviruset? Det går inte, kackerlackor är värst, men möss är ändå OK.

Så jag har inte hetsat upp mig så mycket för det där: har jag en mus så har jag väl det, har jag tänkt. Den flyttar väl på sig tids nog. Och hittills har jag varken sett eller hört den, så det är ju mycket möjligt att den lämnade min lägenhet då den inte fann några cheezdoodles på golvet. Resten av korridoren, däremot, har drabbats av musfeber! När folk samlas vid hissen på morgnarna skvallras det om vem som tog musen till vår våning. Tydligen har Juan, antagligen i ett försök att avleda uppmärksamhet från sitt panikanfall, presenterat teorin att musen kom med mig! "Well, he just moved in, and brought all these boxes... Mice hide in boxes...", så jag har plötsligt blivit den där killen som typ smugglar en alien ombord på rymdskeppet för att staten vill utveckla ett supervapen, och alltför sent, när den ätit alla hans kompisar, utbrister "My God, what have I done?!"... Eller... öh... tja, ni förstår vad jag menar.

Anyway, så nu har folk muspanik och alla skyller på mig. Happy days!

(Handduksbeskyddad dörr, ungefär femtio meter längre ner i korridoren, igår kväll.)