So long Paco!

Nej, Paco dog inte. Det är lika bra jag säger det på en gång, för att undvika ett antiklimax senare i texten. Men det var nära! Och det var inte ens mitt fel (Paco var cool - det är Kiri som ska akta sig)...

Okej, ni kanske minns hur vi skulle vakta Paco i några veckor, medan hans ägare befann sig på Gotland (!) - och den stora frågan var hur han skulle hantera våldtäktskatten Kiri. Det gjorde han... sådär. Paco var, för att besvara Josefines och Majas (?) frågor, kastrerad - men vi lärde oss snabbt att bara för att en hankatt är kastrerad tar det inte bort hans... uhh... "humping abilities". Men då menar jag tyvärr bara just "humping"; Paco placerade sig snabbt bakom Kiri, som genast vrålade nöjt och skräckinjagade då hon såg 14 månaders frustration snart gå upp i rök, men det blev inte mer än just juckande! Utan att vara för detaljerad kan man säga att... Paco Jr. inte var med på leken (fråga inte hur jag vet detta - jag önskar själv att jag inte gjorde det). Men Paco hade liksom själva höftrycket instinktivt inövat, och det tog några minuter innan Kiri upptäckte att det inte skulle bli så mycket mer än så: lite höftvickingar bakifrån, med två centimeters säkerhetsavstånd mellan katt och katt. Och när hon insåg detta blev hon arg. Uj uj uj. Denna nya och eskalerade sexuella frustration tog hon ut på mig (förstås - fan vad grinig hon var), men framför allt på stackars Paco, som antagligen inget hellre ville än att komma bort från denna dåre, men inte fick eftersom hans matte och husse lekte kurragömma bland raukarna (eller är de på Öland?).

Så Paco fick det inte lätt... Kiri väste, rev, anföll, och gjorde hans liv lika outhärdligt som hon har gjort mitt, om inte än värre (jag kände verkligen för att slå mig ned i soffan med honom och dela på en öl, men ingen av oss vågar ju dricka när hon är i närheten). Detta resulterade i att Paco snart började gömma sig i badkaret. Han låg där hela dagarna och tryckte medan hon sprang runt i cirklar i vardagsrummet och skrek obsceniteter (antar jag).

Men efter några dagar blev läget lite mer oroligt. Paco flyttade från badkaret till bakom toaletten, och passade även på att pryda vårt badrumsgolv med några färgglada spyor. Nu är ju varken jag eller Ira veterinärer, men vi fick en misstanke om att det beteende som vi hade trott bara berodde på depression och skräck för Kiri kanske egentligen var en sorts dödsprocess! Jag menar, katter gör ju så när de ska vidare till de sälla jaktmarkerna - de hittar nåt lugnt ställe och chillar där tills det är dags att gå. Så vi ringde en veterinär, förklarade vad han pysslade med och beskrev ingående färgen på hans spyor. De sade "ööhhh... det låter verkligen som att han tänker dö - ni borde nog komma in på en gång!"

Sagt och gjort - Paco kördes till Manhattan Animal Care Nånting-Nånting på östra sidan, där en röntgenundersökning visade att han svalt ett stort föremål som satt fast i hans matsmältningstrakter! Stackars Paco! Så det var bara att söva, klippa och klistra. Tre dagar senare kom han "hem" igen - numera rakad och med strut på huvudet (när han blev rakad såg man vilken fet ölmage han egentligen hade)! Vi fick också se föremålet som de plockade ut, och med en suck av lättnad kunde vi konstatera att det var en svart plastplopp från en jackhylla - en som icke tillhörde oss! (Detta har sedermera verifierats av katt- och ploppägaren själv.)

Lättnaden bestod inte så mycket i att vi därmed kunde slippa dåligt samvete, utan snarare i att vi därmed kunde slippa veterinärräkningen på tre tusen dollars! Sacre bleu! Anyway, Paco chillade vidare här hemma . nu på mycket bättre humör! Om det berodde på nån sorts ögonöppnande näradödenupplevelse, eller bara att vi numera höll honom instängd 24-7 i Iras rum så Kiri inte kunde nå honom vet jag inte, men plötsligt var han i alla fall en lycklig (trots strut och rakning) katt som spann och var nöjd...

...Tills hans ägare kom för att hämta honom i går natt... Det var som att två veckors hat över att ha blivit bortlämnad till våran psykokatt plötsligt svämmade över, för när hans ägare kom in, såg honom och försökte lyfta upp honom lackade han så hårt och exploderade i ett hav av tänder och klor. Seriöst, hennes ansikte bara SWOOOSH och det stänkte blod (på riktigt) och Kiri sprang och gömde sig under soffan och Shaft stod och tittade på med viftande svans och tyckte det hela var jättetrevligt, som vanligt.

Många bitar is och plåster senare, och med hjälp av en skyddande handduk, fick vi till slut in honom i hans korg, och han är nu borta. Nu är det alltså bara som vanligt igen. Frågan är om det inte var bättre att ha honom här...

Kiri - she's baaaaaack!