tysta veckor

jojomen, och det beror på att min kära syster amanda är på besök! tre veckor har hon varit här, och i övermorrn åker hon tillbaka hem till snöslasket i sverige. här har vi däremot överväldigats av den mest obscena sommarhetta man kan föreställa sig - 39 grader när det var som värst förra veckan! katten ligger bara helt platt på mage på soffan med utsträckta ben och liksom dreglar sakta (kanske är det mobilladdaren som fortfarande spökar), och vi har fläktar som står och brummar överallt, men vad gör det? inget, säger jag, inget! tydligen ska det bli ännu värre i juli... jag frågade ira hur illa det blir, och han sade "well, last summer, when you left for sweden, i just spent all days lying naked on the livingroom floor, waiting for it to pass... but i guess i can't do that this year..." (no shit!)

annars är jag lite irriterad över hur effektiv amanda har varit här, eftersom det får mig att känna mig synnerligen oeffektiv. ja, inte arbetsmässigt, utan snarare socialt; hon har hunnit introducera mig för ett stort antal nya ascoola klubbar, och när vi strosar in där är det en massa "hey amanda", "amanda, what's up", "hey, good to see you again amanda"... bah! det är ju JAG som ska mötas av sånt där - jag som har bott här i fyra år! ska hon komma inglidandes på en charterresa och bara "yeah, hi, this is my little brother, he's never been here, mjö mjö mjö". antikrist! den goda sidan av det är ju dock att jag som sagt introducerats till en mängd nya ställen - bland annat nån sorts tvillingvariant av tidsfördrif! shit, det är som i vertigo, där jimmy stewart blir besatt av att återskapa sin döda flickvän - fast nu har jag lyckats på riktigt! det har stora fåtöljer och soffor och biljardbord och pingisbord och schackspel och alfapet och billig öl och massa trevligt folk som stojar runt och livejazz varje kväll! mitt på golvet, inte på nån upphöjd scen. och sen jam intill morronkvisten. oerhört grymt. in your face, dront!

ira köpte för öfvrigt en säng...öh...ram (? - sängbotten? säng... alltså, bedframe.) idag, vilket innebar att jag kunde sno åt mig hans gamla sängbotten och lägga ovanpå min nuvarande sängbotten, vilket har fått min säng att nästan komma upp i optimal höjd. mycket bra. och på söndag ska vi måla våra rum. vi är så husliga så.

jaha, det var veckans dagboksinlägg det.

kräks på du, ditt lilla as

katten åt upp min mobilladdare för andra gången. nu sitter hon i köket och kräks. rätt åt dig, hårboll.

slate

Just nu vräker regnet ner i årets grymmaste åskväder hittills (tror jag i alla fall, jag missade ju tre månaders nederbörd); ekorrarna som bor på hustaket mittemot springer fram och tillbaka i skräck och förvirring, och jag sitter inomhus, klipper hemska konserter med highschoolorkestrar, och känner tacksamhet för att det här regnet kom idag och inte för en eller två dagar sen. Då spelade vi nämligen in första halvan av Carmencitas nya kortfilm, och man kan lugnt säga att vår halvmiljonerdollarskamera inte hade kommit så bra överens med att bli regndränkt.

Istället var det ljudutrustningen som krånglade - för att det var så varmt. 30 grader! det är högsommarvärme det, och då är det ändå fortfarande bara maj. Jag bävar inför kommande månader. Hettan fick i alla fall vår hårddiskinspelarmojäng att säga "blöööuuurp" efter ungefär åtta timmars filmande (vilket motsvarade en halv dag - det har varit minst sagt utmattande!), men det gick att ordna med lite kopplingar till bärbara datorer och nya mockajänger och så. Allt går att ordna om man vill!

Anyway, igår spelade vi in på tunnelbanan, och jag snodde med mig Iras kamera för att ta lite bilder, som jag nu tänker dela med mig av. (Jag smockade upp precis samma serie på facebook, så mina hjärtliga ursäkter om ni som är min vän där börjar känna att den sidan och den här bloggen börjar bli spegelbilder av varandra - det är för att det är så.)

Carmen regisserar sina skådisar och biter på naglarna av nervositet (?) - det borde hon i alla fall ha gjort, eftersom vi inte hade tillstånd att filma i tunnelbanan och därmed med ganska stor säkerhet någon av oss skulle få spendera ett dygn i en häktescell (läs: jag, eftersom jag var producenten på plats och alltså huvudansvarig...) om vi blev busted. Så är det nuförtiden - efter elfte september är det strängt förbjudet att fota eller än värre filma i tunnelbanan, och poliserna är benhårda med det. Onda tungor påstår (med rätta, tror jag) att det bara är ett sätt för MTA och staden att tjäna pengar; tillstånden kostar ett par tusen dollar (!!!), och många fotografer och filmare har gråtit ut i media över att få dryga böter eller cellövernattningar för att de halat fram klart mindre avancerad utrustning än vår i en tunnelbanevagn.

Varför vi då var så dumma att vi gjorde det ändå? Tja, dels var vi tvungna - manusets sista scen utspelar sig i ett tunnelbanetåg och på en perrong, och det är ett grymt manus som man inte vill peta i - och dels hade vi ett trumfkort i form av en polis från stadens "riot squad" som carmen hade träffat på sina portugisiskalektioner, och som istället för att åka hem till väntande familj efter sitt nattskifte hängde på oss som en sorts bodyguard, kan man säga. Ungefär som Security Mike, fast tvärtom! Så när vi blev stoppade av polisen (såklart hände det) klev han lugnt fram (han var i civilkläder) och tog polisen åt sidan, flashade sin badge och sade nåt som ingen av oss andra kunde höra. Resultatet: jag är fortfarande en fri man! Oerhört skön snubbe...



Jahapp, här dubbeljobbar jag som både producent och temptracksinspelare med en liten mp3-bandare, så carmen skulle ha lite ambiensljud att klippa till innan den riktiga ljudläggningen.



Nej, vår kameraassistent håller inte på att desarmera en radioaktiv smutsig bomb, även om det ser ut så. Han laddar helt enkelt ur gammal och i ny film i magasinet.



Vårt transportmedel och HQ : the Vagina Panther-mobile (så döpt av dess ägare och vår huvudrollsinnehavare June, sångerska i det Brooklynbaserade bandet Vagina Panther)


June och Carmen diskuterar vilket djurkex som är bäst.



June. Det här ser verkligen ut som en tryckreklambild för nån sorts läppglans eller så.



Inspelningsteamet för dagen (kraftigt nerbantat då vi ville undvika att dra uppmärksamhet till oss i tunnelbanan, vilket gick... sådär) på väg nedför en solig harlemgata.



Chefen själv.



Om några veckor ska vi spela in filmens andra halva. Fler rapporter kommer alltså följa. Och nu tillbaka till helvetesorkestrarna...

mystiska lila märken

Först och främst: katten mår finfint. Hon är på gott humör och leker och tjafsar runt och är söt, men med ett numera helt avslappnat förhållande till mitt skrev. Tjoho! Hela ingreppet får alltså klassificeras som en omedelbar succé, och om det inte vore för det faktum att hunden har stukat ryggen och går runt och gnäller som en jobbig... gnällefjant, så vore mitt hem klart mer harmoniskt nu. Men det går åt rätt håll!

Sedan: imorse var jag på förhandsvisning av nya Indiana Jones-filmen, den med kristallskallen (eller som den borde heta: Indiana Jones och det Poänglösa Nöjesparksäventyrsåket). Innan filmen började serverades frukost, och jag hamnade bredvid en mycket gammal dam, som berättade något för mig jag inte visste...

INT. PARAMOUNT NEW YORK HEADQUARTERS - EARLY MORNING
GABRIEL (29), a dashing young man with a hint of dandy to him, sits at a table, about to enjoy a bagel before going in to the screening room. The bright lobby where said breakfast is served is full of people - all belonging to a screening group - doing the same; munching away and waiting to be let in.

Approaching Gabriel is VIVIEN (at least 110), a very old and tiny woman resembling a raisin with arms, in a flowery dress, clutching a small handbag and an umbrella. She sits down next to him.

VIVIEN
Mind if I sit here?

GABRIEL (with mouth full of bagel)
Hmmfffphrbl..?

VIVIEN
Thanks sonny. I gotta get some food. Don't step on my umbrella!

Vivien throws her bag and umbrella on Gabriel's feet, gets up, and returns moments later with a plate full of sweets.

VIVIEN
So what's your name sweetie?

GABRIEL
I'm Gabriel.

VIVIEN
"Gabriel"! That's my father's name. He's dead now. It's a good biblical name!

GABRIEL
Yeah... My father wanted to call me Abraham...

VIVIEN
Even better! Can you get me some coffee, sweetie? Baby coffee, only this much coffee [she holds her fingers about one hundredth of an inch apart from each other] - decaf! - and the rest milk, OK?

Gabriel - dandy-esque not only in looks but also in manners - brings Vivien her horrible beige concoction.

VIVIEN
Thanks sweetie. I'm Vivien. As in Vivien Leigh. But my last name's not Leigh, you see...

Gabriel waits for some kind of follow-up comment. There is none.

GABRIEL
O-kay...

VIVIEN
Why can't I remember seeing you around at any screenings?

GABRIEL
Oh, I spent the last three months in Berlin, so I haven't been attending any for a while.

VIVIEN (in ill-concealed horror and disgust)
You're German??

GABRIEL
No, I'm Swedish, I just spent some time there.

VIVIEN
Swedish! A-ha! So you know about the Finns, don't you!

GABRIEL (trying to figure out how to answer that)
Uhmmm... yes..?

VIVIEN
Yeeeees... You know about the Finns...

She smiles slyly and begins spreading strawberry jam on a muffin. It crumbles under her shaking fingers. Gabriel wonders to himself if he really does know about the Finns...

VIVIEN
It's because of Genghis Khan, you know. Did you know that? Because of the Mongols! They were the ones that moved to Finland, and it comes from them!

Her muffin reduced to atoms before ever reaching her mouth, she instead takes a sip of her baby coffee.

GABRIEL
Actually, I'm not sure if I do know about the Finns.

VIVIEN
Come on! [She waits for Gabriel to retract this ridiculous claim.]
You know what I mean! What do you think about when you think of Finnish people?

GABRIEL
Moomin-trolls..?

VIVIEN
It's the mark! The purple mark! Come on, sweetie, you've seen the mark... You're Swedish, I know all the rest of you Scandinavians know about the mark.

GABRIEL
I don't know about the mark...

VIVIEN
You're joking with me, sweetie, right? You don't know that all Finnish people have a mark - about the size of a quarter - completely purple, at the bottom of their spine?

Gabriel tries to remember if he's ever inspected the bottom of a Finnish person's spine. He hasn't.

VIVIEN
Well, it's from the Mongols. Of course, as a Finn grows older, the mark fades in color. But it's bright when they're newborn!

GABRIEL
Huh! Whaddayaknow.

VIVIEN
Oh yeah. It's from Genghis Khan. He had it first.

Suddenly, the doors to the screening room open. People start scurrying in.

VIVIEN
Indiana Jones! Do you have a seat, sweetie?

Gabriel nods.

VIVIEN (snaps her fingers)
Shoulda taken a seat! Well, nice talking to you, Gabriel.

She yanks her umbrella and handbag from under Gabriel's feet. A moment later, she is gone. Gabriel finishes his bagel and goes inside.


Där ser man! Nåt nytt att lära sig om våra grannar i öster. Och filmen? Den var verkligen jättetråkig. En sån besvikelse. Sedan kom Harrison Ford in och satte sig framför mig, och jag försökte tänka vad tufft det var att sitta så nära Indiana Jones. Men det var inte tufft längre! Indiana var plufsig och tråkig och hade dåligt schwung i slagsmålen och taskig timing i replikerna. Då försökte jag tänka att jag satt mittemot Han Solo. Men det gick inte heller, för då irrade bara bilder av de dåliga nya filmerna runt i huvudet på mig. George Lucas, du sabbar allt! Ett värdelöst nytt Indy-manus, och förstörda Stjärnornas Krig-minnen. As...

Jag satt i alla fall mitt emot Detective Rick Deckard. Det är tufft.

ett nytt liv?

Imorse packade jag ner katten i en låda och satte oss båda på en buss till Philadelphia. Hon betedde sig mycket väluppfostrat hela resan - antagligen för att hon inte visste om att hon var på väg att få sin livmoder utplockad, eller vad de nu gör. Effekten ska ju i alla fall förhoppningsvis bli att hon slutar försöka ta sig in i mina byxor! Så nu är hon i Philly, imorrn bitti ska det ske, och jag är nervös och förhoppningsfull. Och, av nån outgrundlig och störd anledning, liiite nostalgisk redan nu för svunna tiders sexuella trakasserier... Jag menar, allt kommer vara så annorlunda nu. Vem ska nu pressa sitt sköte mot mitt ansikte när jag sover? Vem ska skrika högt och rulla runt på köksmattan flera timmar i sträck? Vem ska släpa sig med bakdelen pressad mot golvet fram och tillbaka i vardagsrummet?


I just can't believe it, girl
I can't believe that it's over
But I'm your man, and I'll be alright
But still, the love we had
Stays on my mind

Lately baby, I've been thinking
How good it was when you were here
And it ain't the wine that I been drinking
For once I feel my head is clear

But early this morning, when I opened up my eyes
That old lonesome feeling took me by surprise
I guess you meant more to me than I realized
The love we had stays on my mind
The love we had stays on my mind

And lately girl, I've been remembering
The good times that we used to share
My thoughts of you don't have an ending
And memories of you are everywhere

The love we had stays on my mind
Girl, if you were nearer
If you had a mirror
Maybe you could count my tears

The love we had stays on my mind
The love we had stays on my mind
The love we had stays on my mind



Aaaaawww...

votar por Leonel y obtenerrr una hamburguesa grrrrratis!

Imorse väcktes jag av ett fruktansvärt oväsen: tutande bilar, ännu mer tutande trumpeter, och folk som skränade och stojade (usch - stoj!). Med rufsigt hår och dunkande huvud släpade jag mig upp (efter att min kudde misslyckats med den primära uppgiften att blockera oljudet genom att pressas över mitt huvud), och promenerade ner för att köpa lite ägg.

På gatan möttes jag av rena spektaklet - en lång bilkavalkad med lila och gula ballonger, folk som lutade sig ut med megafoner, och allmänna galningar som sprang längs trottoarerna och viftade med både armar och ben. Att alla inblandade var dominikaner är ju inte så överraskande eftersom jag bor i ett helgjutet dominikanskt kvarter, men det var nåt ovanligt... pro-dominikanskt över dagens galenskaper, till skillnad från de mer ickenationalistiska tosserier som det brukar bjudas på.


Det visade sig snabbt att det hela var en stor röstraggningskampanj för Leonel Fernández, Dominikanska Republikens sittande president som ställer upp för omval. Tydligen är Leonel väldigt poppis, eftersom hans anhängare alla betedde sig som om de gick på syra och försökte starta ett dominikanskt rave här på 148:e. "Rösta moraliskt - rösta på Leonel" stod det på flygblad som delades ut, och kampsånger ekade ut ur stereoanläggningar på lastbilarna. En tant som tydligen höll på den nefariske superskurken Miguel Vargas, Leonels konkurrent om presidentposten, stod och vrålade obsceniteter på spanska tillbaka mot lastbilarna och hytte med näven. Samtidigt kom en tjock man med hundra ballonger springandes nedför gatan, ropandes: "Leonel! Leonel! Leonel!"


En tjej kom upp till mig och sa "Can you believe this..? The Dominicans, man, they're a crazy people... You know it's gonna be like this all month, right?" - innan hon himlade med ögonen och sade "buhbye sweetie". (Jag tror hon var Mexikansk - Mexikanerna tycks inte ha mycket till övers för sina Dominikanska bröder och systrar, och vice versa.)

En månad av lördagsgodis med Leonel... wheee... Lika bra att börja lära sig texterna till hans kampanjsånger (jag rekommenderar särskilt "Leonel Leonel").

chelsea nessie

Det här tyckte jag var fint: en uppblåsbar Nessie nere på 21a gatan. Den ligger placerad över gallrena som ventilerar tunnelbaneperrongerna, så när ett tåg åker förbi blåser massa varm luft upp, och så blir det såhär:



Notera gärna även den gigantiska cykeln vid 0:47. Mer såna på våra gator!

ehhh... thanks.

Amerikanska banker, de vet verkligen att pigga upp ens dag. Idag fick jag ett ståtligt diplomliknande papper i posten, tillsammans med ett brev. Brevet upplyste mig att detta diplom hade skickats till mig för att fira att jag numera, som citibank-kund, får avnjuta en automatisk och "alldeles kostnadsfri" AD&D-insurance. AD&D-insurance, vad är det för festligt?, tänkte jag, och upplystes sekunder senare av brevet om att det betyder "accidental death and dismemberment". Om jag plötsligt dör eller blir lemlästad får jag alltså nästan hela sextusen svenska riksdaler av min bank att göra nåt skoj för. Tjoho! Fram med skumpan och motorsågen! Det finaste var nog att brevet avslutades med frasen (i snirklig fetstil): "It's Citibank's way of saying thanks".

Nej nej, citibank, det är jag som ska tacka för det fina lemlästningsdiplomet. Det kommer passa fint på min wall of horrors, bredvid carmens egen-dag-diplom...

det förstås

wow.

En liten post om nån annan än mig själv (gasp!): Carmen - ni minns: spansk ex-flickvän, snäll, brunt hår, studentoscarsvinnare - har skördat en ny intressant framgång. Frågan är om inte det här tar priset. Såhär: jag ska producera hennes nästa kortfilm (den kommer bli asbra!), och vi ska söka lite pengar från olika stiftelser. Igår chattade vi på skype, och hon frågade om jag kunde korrläsa hennes biografitext. Sista stycket löd:

The president of the Borough of Manhattan, Scott M. Stringer, proclaimed March 12th, 2008, “Carmen Vidal Appreciation Day” in gratitude to her artistic contributions to New York City.

Ha ha, sade jag, men antydde att det inte var så smart att skoja på såna här ansökningar, eftersom stiftelsemedlemmar inte alltid har ett välutvecklat sinne för humor (detta har jag förstås inga egentliga belägg för att påstå men gör det ändå). "Nej", sade Carmen, "det hände faktiskt..."

Efter att mitt upprepade skrattande blivit mer och mer tvekande plockade hon fram sin kamera och skickade följande bild till mig:



Se förstoringen av det sista stycket.


Mfff... gggrrrbblll... Jag vill OCKSÅ ha en egen officiell dag i New York!

interesting theory / welcome back...

INT. AIRPLANE - DAY

GABRIEL (29) sits squeezed up against a window. Next to him, causing said squeezing, is an extremely overweight AMERICAN WOMAN (55), and next to her sits her equally obese HUSBAND (55). Both seem to be Italian-American, and speak the kind of broad New York accent that is all but extinct now. The man plays black jack on the in-flight entertainment system while his wife reads the international herald tribune, which was handed out for free in the boarding area. Her large newspaper spills over into Gabriel's lap and face, but oblivious to this fact she suddenly lays eyes on an article headlined "European countries switching back to dirty fuels". She snorts loudly.

WOMAN
Hey, Frank. Frank.

Frank is engrossed in his game of black jack, his chubby, sausage-like little fingers dancing over the entertainment system console.

MAN
(not paying attention)
Hmm...?

WOMAN
Look at this. Everybody's trying to get away from the oil now, you know. Now they're using more and more coal in Europe. Frank, quit yer playing and listen to me!

MAN
(stops playing)
What?

WOMAN
Why am I the only one who gets this, Frank? Why is it that no one gets it? We HAVE the solution to this so-called "energy crisis". We HAVE it already! You just use garbage!

MAN
Garbage?

Both of them pronounce garbage like "gawbage". It sounds nice.

WOMAN
Garbage! I just DON'T UNDERSTAND why I seem to be the only one who gets this! We already HAVE all the energy we need, sitting right outside our houses! You just take your garbage and use that instead of all the other fuels! Everything can be fuel! You can take this paper [she shakes the international herald tribune up and down violently, causing it's pages to almost knock Gabriel's glasses off his face. she is oblivious to this] and throw it in a car's engine! Just throw it in! This paper, Frank! And run a car off it! Why nobody does this, I don't get!

MAN
Well, we can't switch to garbage 'cause then we'd run outta garbage in no time.

WOMAN
Pfft! We'll never run outta garbage!

MAN
Oh yeah, we would - and then they'll start charging you for garbage!

The woman sits silent in horror for a second, staring at her husband.

WOMAN
They can't charge you for garbage!

MAN
They will, just wait. You'll see.

WOMAN
Well I ain't payin' for garbage. But it would still be better than oil!

MAN
(trying to resume his game)
There ain't enough garbage anyway...

WOMAN
(yanks his arm)
I'm tellin' ya, there's enough garbage! You know where they'll start doing this? In Australia. They're always first in Australia. I'm tellin' ya, Frank, soon somebody in Australia will figure this out and start putting garbage in their cars and then you'll see!

MAN
(resuming his game of black jack)
Yeah, those Australians are really somethin' with the environment.

The woman flips pages to the entertainment section.

WOMAN
(to herself)
I ain't payin' for garbage though...

And then we landed. God bless America!

thank you jesus! bless! bless!

ett e-mail från ira:

The cat has an appointment to be spayed on the 14th of May. Uncork the champaigne.

!!!

den stora tandhygienistbluffen

Tillbaka i Stockholm (det var ju så roligt sist så jag kände mig tvungen att reprisera upplevelsen!) sen ett dygn ungefär har jag redan hunnit pricka av en hel del nyttigheter (läs: allehanda doktorsrelaterade saker eftersom det är så mycket billigare att göra här - jag är som en sån där sjukvårdsturist som åker till thailand fast tvärtom!), såsom borttagning av stygn efter sytt sår, läkarkonsultation, och så imorse ett beök hos tandhygienisten. Och just detta sista besök har en gång för alla dragit bort lögnens slöja från mina ögon och blottlagt den dentala charad som jag villigt låtit fortskrida år efter år. Men inte längre!

Men låt oss börja från början. Jag skred gladlynt (nåja) in i hygienistens upplysta rum och lade mig tillrätta på britsen. Vänligheter utbyts, handskar på, gapa stort. Först tittar hygienisten - en mycket vänlig och sympatisk hygienist skall sägas - runt lite i allmänhet. "Ja, det ser fint ut, du har borstat bra och jag ser att du använder tandtråd". "Mmmglf", sade jag nöjt, ty hon hade rätt. Sedan tog hon ett långsamt varv med tandtråd ändå, "för att se om det blöder" (jag tror att detta egentligen var en avledande manöver, men mer om det sedan). Blödde gjorde det icke, eftersom jag, som vi redan konstaterat, borstar bra och använder tandtråd.

Sedan kom vi till min lilla lucka - i min underkäke sitter tre tänder ganska tätt, och det gör att jag lätt får tandsten på den mittertsta av dem då den sitter lite längre in och liksom blockas en smula av de två andra - tandborsten når inte lika utmärkt som man skulle vilja, och just där bildas alltid lite tandsten. Sen blir tandstenen brun av kaffe och te och så ser man den och så går man till tandhygienisten för att bli blank och fin igen. Det finns såna där små spetstandborstar som man ska använda där - jag har en sån - men jag kan bara inte förmå mig att använda den! Den är så provocerande i sin fjantighet - min andra tandborste är ungefär lika stor och den kan borsta alla mina andra tänder. Varför ska den där lilla tramsen vara så speciell och bara användas till en enda? "Jag tror inte det", säger jag till den varje morgon och kväll, och låter den ligga kvar i necessären. Och så blir det som det blir.

Ja, så då tar tandhygienisten en sån där vass spetsig skrapa och, tja, skrapar. Ni vet hur det går till, skrap skrap skrap i nån minut och sen är man ren och fin igen. Och medan hon gjorde det där och jag låg där och gapade gick det upp för mig: jag kan lätt göra det här själv! Så när hon var klar frågade jag lite försynt: "Ursäkta doktorn [de gillar när man kallar dem "doktorn" tror jag, och jag vill alltid ställa mig in hos människor som har vassa spetsföremål nära min tunga], men jag undrar: tror inte du att jag skulle kunna göra det här själv?"

Hon stelnade till i en sekund. "Eh...", sade hon, "alltså... jo, men... nä, för... alltså, jag tycker det är jättesvårt att göra det på mig själv..."

"Ja", sade jag, "men jag tror att jag kanske kommer tycka det är jätteenkelt att göra det på mig själv! Går det?"

"Alltsåjagvetinteommanmummelmummel", svarade hon, och började omedelbart skrapa igen för att tysta sanningens röst. Sedan var det klart, och den där eltandborsten som sitter fast i en robotarm kom fram. "Nu ska vi polera!", sade hon gladlynt som för att byta ämne. Hon tog fram den där borsten, satte en klick... nånting på den, och satte igång. När hon var klar frågade jag vad den där polerkrämen är. "Tja, det är liksom... som tandkräm... fast med lite mer fluor."

"Så det är tandkräm?", frågade jag.

"Det är tandkräm".

Förstår ni vilken bluff det här är! Först dra lite med tandtråd - för att få tiden att gå och få besöket att verka prisvärt, misstänker jag - i fem minuter, sen skrapa, och sen borsta mina tänder med en eltandborste! Jag har ju redan en sån! Två av tre moment utför jag alltså helt själv morgon och kväll. Återstår då bara skrapandet. När behandlingen avslutats tog jag försynt upp frågan om självbehandling igen. "Du ska veta", sade hon, "att jag har några äldre damer som patienter som tänker som du. De tar virknålar eller rätar ut gem och så försöker de skrapa själva för att spara pengar, men de kan göra sig ganska illa ska du veta." Och fine, det förstår väl jag också att man inte ska kötta runt med en virknål i käften, men till skillnda från de damerna är jag stadig och trygg på handen och lider icke av några gammelmansskakningar, något jag påpekade. Jag sade också att jag snarare tänkte mig att jag kanske kunde köpa en sån där skrapa själv..?

Då skrattade min hygienist vänligt och sade att hon inte trodde det var en så bra idé. Sedan skrev hon ut räkningen, och sade att hon såg fram emot ett återbesök om ett år eller så. I think not, doctor! 795 spänn för tjugo minuters jobb, varav femton bestod av tandtrådande och tandborstande! Efter en snabb koll på nätet har jag nu kunnat konstatera att jag kan köpa en sån där skrapa för ynka 3 dollars och femtio cent! Bluffen är avslöjad!

Från och med nu kommer jag alltså kunna sörja helt själv för min tandhygien - ekonomiskt gynnsamt och karaktärsdanande. Så, det var allt för dagens utfall - nu får ni ursäkta mig för jag känner att min blindtarm har retats lite med mig så jag tänkte öppna upp mig själv och ta en titt. Toodeloo!

ja!

Efter en lång och skälvande tvekan kom så äntligen våren till Berlin, och även tyskarna visade sig vara godhjärtade människor precis som du och jag, som smågnolar på gatorna och går lite extra långsamt i solskenet. Who knew! Imorse åkte Ira hem till amerikat igen, efter att ha bokat om sin resa i ett försök att rädda ett kraschande förhållande där hemma (något som inte funkade då det hela gick i backen förra veckan ändå). Så nu måste stackarn lämna Berlin just som det håller på att bli så skönt och bra här! Den senaste veckan har vi helt slumpmässigt börjat springa in i folk vi känner på stan (jag hade tre separata encounters på gator och torg igår! tre säger jag!), vilket ju alltid är ett gott tecken på att man börjar komma in i det hela.

Men nu har jag alltså vaknat alldeles själv i en annars tom lägenhet, och ska alltså vara teutonisk på egen hand ett tag. Kristallkulan visar suddiga bilder på öl... parkhäng... kalas på Möbelfabrik... mer öl... det blir fint tror jag. Åh, på tal om öl, jag vill dela med mig av ett civilisatoriskt framsteg härifrån: glaspanten! Såhär: när man köper en öl/drink/läskeblask på en klubb här får man ofta betala en extra slant i pant, för glaset. När drycken är i magen och glaset lämnas tillbaka till bartendern får man slanten tillbaka, men har glaset kraschelerat blir det ingen slant. Effekten av att lämna tillbaka glaset är ju dock att man finner sig stående i baren för att lämna sitt ömt vårdade dryckeskärl, och bartendern räcker över ett skinande blankt euromynt till en! Out of nowhere! Och står man i en bar med en plötslig bonuseuro (jo! det är så det känns) i handen, och det bara krävs en euro till för att få en ny smarrgrej att klunka på, ja då blir det väldigt lätt att göra det! (sen måste man förstås forka upp ännu en slant i ny pantavgift, men den räknas på nåt sätt inte har jag märkt. Kanske har jag bara oerhört avancerade filtreringsregler i min hjärna.)

Hur som helst, det är ju onekligen ett smart system för klubb- och barägarna, som sparar pengar på krossade/utburna glas (det är inte sånt ståhej om att lämna glaset inomhus här), och dessutom slipper gå runt i lokalen och samla dem själv. Vilket betyder att man inte behöver oroa sig för att krocka med diskplockaren som går runt med ett sånt där jättediskfat med smutsiga glas som han plockar på sig runt om i lokalen och håller över huvudet medan han cruisar mellan bord och folk - briljant!

Nåväl, nu ska jag se om Ira lämnade kvar nån gröt till mig innan han drog (dessvärre inte ja!-gröt - de gör över tvåhundra produkter, men inte havregryn), eller om det blir till att ge sig ut till en av de så förhatliga mataffärerna. Jag avslutar med en fin vårbild på gårdagens "so long Ira"-brunch ute på gatan, och går därmed nu på grötjakt.

ja just det!

jag är i stockholm nu, med ira i släptåg. imorrn (alltså lördag) kväll tänkte vi gå till snotty på skånegatan och inmundiga gyllene drycker. trogna läsare av bloggen är gifvetvis välkomna! och nu ska vi ut igen och fortsätta turista...

onda människor

I helgen fyllde Clotilde år, och därför fick hon förstås välja heeeelt själv vad hon ville hitta på. Då Clotilde är en fransk bartender, och jag har massa (enbart positiva) förutfattade meningar om såväl fransoser som bartendrar, räknade jag kallt med att vi skulle ut på ståhej. Dessa förhoppningar föll dock i ska--- föll på sk...

Väntalitenu. Innan jag fortsätter måste jag säga att det är otroligt irriterande - och säkert än mer för mina stackars läsare - att jag så totalt börjat tappa greppet om det svenska språket. Jag vet inte hur man säger nåt längre, jag har tappat alla uttryck, alla små färgningar, och låter numera som en artikel i ICA-kuriren. Falla PÅ skam heter det nog ändå kom jag just på, men sånt ska man väl ändå inte behöva en minut för att plita ned... mummel...

Ursäkta. Jo, så de förhoppningarna föll på skam när Clotilde valde att spendera kvällen i det lokala kulturhuset, där den internationella kvinnodagen skulle firas genom att låta lokala kvinnliga konstnärer visa sina skills, typ. Nu är det ju ett vetenskapligt bevisat faktum att nio av tio kulturevenemang alltid är jättedåliga, helt enkelt eftersom de flesta av oss (jag går i främsta ledet) inte är särskilt bra på nånting. Men en sån helvetisk brist på talang och kvalitet som väntade på Auguststrasses kulturhus hade jag inte vågat föreställa mig...

Det hela började med lite frigörande afrikanska rytmer, då en tjej i mohawk-frisyr kom ut på scen med en stor djembetrumma och började dunka. Publiken svängde artigt och helt synkroniserat på sina huvuden, innan det obligatoriska klappandet på ettan och trean inleddes. Redan där - vid 1/3-klappningarna - ville jag ut, men då var det fortfarande tre och en halv timmes brutal tortyr kvar...

Mohawken följdes av en lång föreläsning om feminismens utveckling i västerländsk skriftkultur under de senaste fem decennierna... på tyska. Dessvärre förstår jag inte tyska, så jag hörde det här: "hum hum hum hum Gertrude Stein hum hum hum Alice B Toklas hum hum hum hum. Hum hum! Hum hum hum? Hummm... hum hum 'A rose is a rose' hum! Humhumhum! [skratt] Hum hum Simone de Beauvoir hum! Hum hum... hum? Hum!" i ungefär trettio minuter. Varje gång jag hörde ett namn jag kände igen ryckte jag lyckligt till som en hund som plötsligt hör sitt namn kallas, men sen kom jag ihåg att jag inte hade en aning om vad man talade om och så sjönk jag ihop igen. Tydligen var det väldigt bra, dock, för Clotilde ömsom skrattade ömsom suckade eftertänksamt... det aset...

Sen blev det konstuppvisning. Airbrushade bilder på nakna kvinnor och män med kosmos som bakgrund, ungefär som man kan se målade på pickup-trucks eller köpa på valfritt turiststråk i vilken storstad som helst. De hette saker som "Blue Velvet" när allt gick i blått, eller "Vanilla and Chocolate" när det föreställde en svart man och en vit kvinna tätt omslingrade. Detta vet jag eftersom det hela ackompanjerades av panflöjtsmusik och konstnären själv som väste fram varje titel när de visades i hennes hemska lilla bildspel från en dator.


"Vanilla ant Chokolett" - tuut tuut... uuuuuhhh... Antikrist!

Allt blev dock bättre (om man med bättre menar än mer förfärligt) efter det, då scenen upptogs av en vansinnig jättekort kvinna med gitarr och stor cowboyhatt. Hon kunde exakt två ackord, och hon spelade dem om och om igen. Denna brist på harmonik uppvägdes dock av hennes minst sagt unika sångstil, som var en blandning av strupsång och ett försök att härma en kazoo. Alltså, på riktigt: hon sjöng bara långa vokaler med det där gutturala ljudet: AAAÄÄÄIIOOOUUUIIIEEEOOOIIIÄÄÄIIIUUUII... medan hon typ tog a-moll... e-moll... a-moll... e-moll... Och publiken tyckte det var askul - de garvade och klappade när hon kanaliserade satan på det där viset. Icke räddhågsna kan höra mer av "Berlin's most spectacular voice" (hah!) här... uuuuhhhhhh... make it go away!

Sedan visades lite videokonst. Videokonst betydde i detta fall tydligen att man inte vet hur man sköter vare sig kamera- eller ljudutrustning, men filmen bestod i alla fall av massa ofokuserade bilder på två systrar som klämde tomater över en vit klänning och tog långa bad. Tro mig, den kommer inte visas på Moderna inom en snar framtid, och Shirin Neshats position är inte hotad...

Detta följdes av en tjej som rappade om könsroller. På tyska. Tysk politisk rap. Medan en man klädd i balklänning stod bakom henne och åmade sig i otakt. Än en gång gungade publiken artigt och klappade på ettan och trean. Jag var vid det här laget inne i nån sorts rus av uselhet och började tro att allting var en hallucination frammanad av näringsbrist, men så tursam var jag icke.

Det hela avslutades nämligen - som sagt, över tre timmar senare - med att djembetrummisen, rapparen och vansinnesgitarristen tog scenen tillsammans och improviserade ihop nån sorts folkmord på allt vad god smak och musikalisk underhållning heter. Efter detta stapplade vi ut - jag alldeles matt och Clotilde alldeles glad (jag misstänker nu att detta kan ha haft nånting att göra med det där kinesiska brännvinet hon drack innan). Nu har jag blivit en bister kulturhatare. Tack för det, Tyskland!

monkey brain

Ikväll spelade vi in ett litet tv-inslag på en bar några kvarter bort, med tjejen som sjöng pandasången! Den kan för övrigt med fördel kollas in här - klicka på "manda" i låtlistan och föreställ er en stor gungande papier maché-panda, så vet ni också hur piñatafesten var... Anyway, rolig fest ikväll, men Elisabeth - som hon heter - hade ingen mic med sig, så vi hookade upp vår trådlösa mikrofon till henne; sen stod hon på scen och gjorde en ruggigt grym "purple rain" in i den lilla myggan (de kallas så, trådlösa små mikrofoner som man knäpper fast på skjortkragen. inte sådär jätterockigt att sjunga in i en sån, men nöden har ingen... nöd? vad säger man? jag minns inte hur uttrycket går nu. whatever...).


anyway, mycket konstigt. rolig afton men dåligt material, tror jag - brist på ljus i lokalen, ingen mygga längre (den var ju på scen och inkopplad i PA:t, haha!) - men fullt med intressanta människor. Bland annat en kanadensisk serietecknare som heter Naomi. Hon och jag hade en "konversation" som - ingen överdrift - gick såhär:

INT. BAR - EVENING.

The DJ is playing a Grace Jones song. GABRIEL (29) sits at a table with NAOMI (25).

GABRIEL
So... so what do you do?

NAOMI
I'm a cartoonist. I draw a cartoon about genetically modified organisms. It's based on a man who has his brain controlled by a monkey. But that's true, that's not a cartoon.

GABRIEL
Oh..?

NAOMI
True: A monkey can control your brain. Not true: Your brain can be absolutely controlled by a monkey!

Gabriel looks confused and dumb.

GABRIEL
Yeah...?

NAOMI
True: A man was mugged in the 70's and now has a monkey on top of his head. Not true: He had a donor card in his pocket. True: He donated organs. True: He has a monkey and he can control the monkey's bionic arms. Not true: any bionic limbs can be controlled!

GABRIEL
öööhhh...

NAOMI
(faster)
True: Waves were created - CREATED - in labs all over Europe and Asia! True: Waves can be controlled by scientists who--

GABRIEL
...I need to get--

NAOMI
(not listening)
True: Waves can be measured and bind people together! Not true: All people can be bound by waves. True: A man controls a monkey through waves. He also monitors a vast system of surveillance cameras. Not true: The monkey controls the cameras. True: The man CONTROLS the monkey to CONTROL the cameras!

GABRIEL
--ehh... a beer... maybe need to check my came--

NAOMI
(insanely fast)
TRUE: Tesla put spheres on towers to send electricity through the air, to CREATE electricity out of air! But he was fighting with that other guy, who created electricity through wires... you know, that guy!

GABRIEL
Heehh?

NAOMI
(irritated)
That guy! It starts with a "B". Tesla was fighting with him about how to distribute electricity, and the other guy, the one with a "B" won. He flew a kite! He distributed electricity with a kite!

GABRIEL
...Ben Franklin...?

NAOMI
Yes!!!

GABRIEL
...But he lived in like the 18th century... Tesla came way later...

NAOMI
No, yes, but Tesla worked with AIR! He wanted to use WAVES to send electricity. But then he lost all his money at the world fair. And now we can control a monkey with our BRAIN!

She waves her hands in the air, excitedly, eyes wide open.

GABRIEL
(frightened)
I have to go now and do... stuff...

Sen kom Ira och blev indragen, och vi fick höra ungefär 600 till "sant"/"falskt"-påståenden om apor, robotarmar och elektricitetsdistribution. Jag vill verkligen se hennes serie!

Jag avslutar genom att helt byta ämne och presentera... ffffrrrrrrrrrrrrr... en... banan.


En konstnär från Köln går runt och målar bananer utanför gallerier han tycker om, över hela Europa, som en sorts "mark of approval". Den här sitter på ett galleri längre ner på vår gata. Ser man en banan så vet man att nån lodis från Köln gillar vad som finns i det bananmarkerade huset. Och det är ju alltid bra att veta.

grönsaksbrist och pandaspö

Skörbjugg, det var väl det piraterna fick när de bara hade torra skorpor att kalasa på och inte tillräckligt med... öhhh... rovor? Det är i alla fall dit jag är på väg; den enda logiska slutsatsen jag kan dra är att tyskar inte tycker om mat. Öl, ja, det älskar de, men mat - knappast. Gjorde de det skulle man kunna köpa grönsaker - alltså mer än typ dammiga tomater - i mataffärer, men noooo, där finnes som sagt bara glasstårta och rulltobak. EN "riktig" affär har vi hittat, som beskrevs som ett matpalats av en urinvånare, och jag kan typ köpa bättre och färskare käk på dunkin' donuts hemma...

Lägg därtill att de alla har fått för sig att Jesus vill att man ska svälta på söndagar, eftersom ALLA mataffärer är stängda då! Alla? Nej, en liten mataffär, som befolkas av envetna tyskar, vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd! Tyvärr leder detta till ett intressant sovjetiskt kösystem, där man måste köa i flera minuter för att bli insläppt i butiken! Inte så att det kringlar sig en kö runt kvarteret, utan det står bara en biffig vakt och bestämmer när man får gå in genom dörren, som vore det en nattklubb och inte en osedvanligt rutten konsumkopia!

Bättre är det då som sagt med nattlivet. Barerna stänger inte förrän man vill gå hem, och för första gången i mitt liv har jag lite riktig Cheers-känsla, eftersom jag har blivit kompis med Clotilde, den franska bartendern på Schokoladen, vår favoritbar. Vi ska för övrigt gå på skattjakt efter ofruset kött imorrn eftersom hon ska komma på middag sen. Alla borde vara vänner med bartendern på sin favoritbar, det är det bästa! Och Schokoladen är så fint - jag tror just barerna är det enda som Berlin kan bitchslappa New York i ansiktet med, men det är en hård bitchslap.

För övrigt fick min pandafixation vatten på sin kvarn då vi smög in på en lägenhetsfest på andra sidan gatan i helgen. Lägenhetsinnehavaren visade sig vara jättetrevlig, och från taket hängde den första riktiga piñata jag sett i mitt liv! Och den var pandaformad - whoo! Jag fick snurra runt i cirklar med ögonbindel, med massa okända tyskar runt mig, och försöka spöa pandan med en käpp, men jag lyckades liksom knuffa till den på nåt sätt istället och den åkte upp i taket, fick lite extrafart tillbaka av vår vän gravitationen och spöade upp mig istället med en jätteknuff! Aaaaas... Men till slut fick en liten japan omkull den, och vi slet alla hungrigt upp dess lekamen och njöt av innanmätet.


Samtidigt stod en tjej från kalifornien i ett hörn med en elgitarr och sjöng "panda panda amanda panda amanda panda i'm sorry it's over panda panda decay decay decay" - och det läskiga var att det inte var en improviserad låt, hon hade noter och textblad framför sig...

Imorrn ska vi hälsa på en trevlig fransos som har ett galleri i Kreuzberg. Mer om det sen. Adjö!

unza unza unza unza time

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om hur den här staden knappt förtjänar att lukta på new yorks svettiga jympasockor, men så hittade jag plötsligt en acceptabel mataffär OCH så gick jag på serbiskt disco och lekte emir kusturica med ira, lena und andrea, och nu känns det inte lika ondskefullt längre. det var unza unza bom bom och stekt kyckling hela kvällen, och så jobbade vi faktiskt igår och spelade in ett reportage om Möbelfabrik, ett coolt bargalle...galleriba---ja, vi har väl redan gått igenom det där. Poängen är att det är fint att arbeta. och dansa. mest att dansa. unza unza. gonatt!

sniff!

Okej, jag vet, jag är sämst - så lång tid utan en uppdatering! Må jag späkas av gudar och monster på himlavalvet som straff. Eller faktum är att det är det jag gör - jag är SÅ SJUK - mina ögon värker och näsan är täppt och tårarna bara rinner och jag har en mycket obehaglig liksom ihålig hosta som bara "bröHÖ, bröHÖ" hela dagarna. Meh!

Det får väl anses vara straffet för förra veckans eskapader - talentcampuset var verkligen askul, vi träffade många coola och duktiga unga filmare, för att inte nämna etablerade sådana, och - ähh, jag nämnde nog redan allt det här i det förra inlägget va? Jaja, då höll ju fortfarande talentveckan på - den avslutades sedan på förträffligt vis genom en stor avslutningsfest - ÅH! På tal om avslutningsfesten, jag måste berätta om hur jag och Ira plus några till blev hänsynslöst utnyttjade - UTNYTTJADE SÄGER JAG - av festivalgeneralen själv! Såhär: vi hade just hängt av oss våra ytterkläder och skulle in i själva festrummet i festivalpalatset, när festivalgeneralen - en asrolig herre i sextioårsåldern med stor mustasch och till synes evig förfriskning - sprang fram till oss och bara "you! I need all of you at the red carpet NOW!" medan han viftade upphetsat med armarna. "Mröuh?", sade vi. "The red carpet! I need you there, for the photographers - hurry!", sade han, och rusade sen iväg mot utgången. "Hum hum", tänkte vi, inte för att vi fattade varför han ville ha OSS på röda mattan, där både DeNiro och Stones hade traskat en halvtimme innan, men visst visst, det kan väl vara kul!

Tänkte vi i vår naivitet, och gick ut utan våra ytterkläder (genomlida den där tjugominuterskön till garderoben igen? no way!). Väl där ute stod han och bara "great, great, follow me, over here", och ledde oss bort mot röda mattans "ingång"... och rätt förbi den, in på sidan om där fotograferna ska stå! Det visade sig plågsamt snabbt att generalen inte tyckte det såg ut att vara tillräckligt fullsmockat med fotografer och fans BREDVID mattan - allt för att hålla illusionen vid liv - så plötsligt stod vi där och huttrade och bara "men.. va... nää". Suckers! Efter ungefär femton sekunder konstaterade jag och Ira att det nog var mycket roligare inne i värmen vid den öppna baren, så vi frågade våra kompisar om de inte ville gå tillbaka. "Näää... man kanske ser nån... tuff", sade en av dem, och så stod de alla kvar. Suckers! Så jag och Ira bara schwoupp! så smet vi ut bakom ett draperi under en kolonn genom ett hål i rymd/tidsväven, och så befann vi oss snart inne i den trygga dimman igen.


Tja, det kanske är det jag får sona för nu. Eller så är det det att Stefans torktumlare är av serbokroatisk modell '72 och vare sig torkar eller tumlar, så jag sov i halvblöta lakan för några nätter sen då jag gav upp efter nästan fyra timmars tumling... Nå nå, imorrn får jag se till att vara frisk för då ska vi nog spela in en tv-grej från en galleribar... ett bargalleri... en... båda två i ett. Nästa gång tror jag jag ska berätta om de erbarmeliga mataffärerna här. Men tills dess - snörvel.