If you build it - they will come

Eeexcellent...

www.sugartravelers.com

Förresten tittade jag just ut genom mitt norra fönster, och konstaterade att George Washington Bridge ser väldigt vacker ut när det skymmer. Det går inte riktigt att omsätta allt blink och sånt i denna bild, eller hur stor bron faktiskt är, men jag slänger upp den ändå. Tagen alldeles nyss - ute är det fortfarande vårvarmt, ungefär 16 grader.


Nu ska jag och Lanre ut och flanera längs 125e och se vad ödet har i beredskap för oss.

tussilago?

Det är vår! Jag såg en liten gosse på gatan klädd i kortbyxor - det säkraste tecknet! Glöm blommor, huggormar och annat sånt tjafs - det är kortbyxornas entré på gatorna som signalerar vårens ankomst. 21 grader ute idag - ahhh... trots min snuva fick jag lämna jackan hemma, det var för varmt för den, och njöt av en liten spatsering runt upper west side. New York förändras så drastiskt när det blir vår - eller, det gör ju alla städer, men... det finns så mycket som ligger och puttrar här hela tiden, och när våren kommer, då blir det liksom... tja, det blir som vårscenerna i Hannah och hennes systrar.

I helgen tänker jag ta lite av de utlovade harlembilderna. Tills dess slänger jag upp ett konstigt hus från den absolut bästa stadsdelen, Alphabet City, alldeles runt hörnet från Nublu. Hörs snart!

kvack!

Crap!! Nu har jag asont i halsen! Och mitt huvud känns liksom lite tungt, som att det inte rör sig så fort som jag vill. Jag visste det! Det är bara för att jag hade så mycket kul i helgen, så nu straffades jag av den där duvbärande dödsängeln i förrgår. Vanligtvis har jag liksom en normal blandning av skoj och trist under helgerna, men nu så var det bara woohoo hela helgen, och se, vad händer då: fågelinfluensa. Allt tråkigt kom i en enda smäll på måndagen istället. Jag har druckit massa apelsinjuice, för jag föreställer mig att det är bra mot sånt (ööh), och jag har gnuggat bort alla duvpartiklar i en timmeslång dusch. Nu ska jag ut och köpa ett hekto Tamiflu av kvarterets cracklangare.

igelkott vs. sköldpadda

Suck... så har jag då börjat jobba - och det är riktigt riktigt tråkigt. Min kompis Sharyn tipsade mig om det, hon gör samma sak. Vi... okej: vi står i en biograf och raggar folk som ska kliva in i ett litet bås och titta på en biotrailer och sedan svara på ungefär 40 frågor om den. Så igår visade jag t ex trailern för nån ny Dreamworksanimerad sak om massa djur som larvar sig, och sen dyker det upp frågor på skärmen som jag ska lotsa försökspersonen igenom, typ "vad tror du den här filmen handlar om" till "vem tycker du mest om: skunken, igelkotten, sköldpaddan, hamstern eller fågeln". Suck... jag visste väl att högskolestudierna skulle löna sig...

Det jobbigaste är att folk tar det så seriöst! Jag får betalt per avslutad survey, så jag försöker förstås skynda på det hela, men vissa behandlar det som vore det högskoleprovet! Jag menar, det är en 30-sekunders trailer, men igår hade jag t ex en snubbe i min ålder som satt och funderade i över en minut på vilket djur han tyckte mest om! Jag försökte hjälpa honom på traven lite (läs: få honom att klicka på vad som helst), men han började resonera högt med mig:
"Alltså, jag gillar ju verkligen skunken, men... varför är han så hungrig? Skunkar äter ju inte så där mycket!"
"Nähä..."
"Det verkar mer som en tvättbjörn tycker jag - de äter alltid. Men inte skunkar. Så jag vet inte riktigt."
"Nä, men det kanske är en hungrig skunk", försökte jag.
"Nää, då gillar jag hamstern mer."
"OK", sade jag och rörde kvickt musmarkören mot hamsterrutan...
"Nej, vänta!", utbrast han, "jag... jag tycker nog att skunken är roligast ändå. Eller vänta..."

Argh! Välj ett djur och fortsätt - vi har 45 frågor kvar! Äh, nog om det, jag orkar inte skriva mer om nåt så tråkigt - det viktiga är att det ger mig dollars, och dollars är bra. Sen åkte jag hem, och på tunnelbanan klev det på en tjej i trettioårsåldern med blodrött läppstift och tjockt brunt hår i alla riktningar, med blommig klänning och konstig blick. Hon satte sig bredvid mig, och efter ett tag märkte jag att hennes klänning rörde på sig! I klänningen, ovanför bysten, hade hon två duvor (!) som hon satt och kliade ömt på huvudena. De stack upp mer och mer av sina kroppar, och jag tänkte att hon hade brevduvor eller nåt. Hon såg snäll ut, så jag frågade vad de små fåglarna hette. Hon vände hela kroppen mot mig och svarade upprört:

"The babies! They pour water on the babies to kill them!"

Oooo-kay... jag log nervöst och sade "ahaa?" i halv falsett. Hon stirrade på mig i nån sekund till och riktade sedan åter uppmärksamheten till sina befjädrade små vänner. Då slog det mig - det kanske inte alls var tama duvor! Den här uppenbart galna kvinnan hade säkert bara plockat upp vanliga pestbärande smutsduvor på gatan, och nu satt hon här bredvid mig och gnuggade dem mot sin kropp för att få så mycket H5N1 på sig som möjligt! Uäck! Kan man duscha bort fågelinfluensa?

The REAL real McCoy

Igår ringde oväntat några av musikerna från Boston - två fransyskor som heter Emma och Laura och deras portugisiska kompis Niema eller nåt sånt, hon hade nåt konstigt hippienamn - och sade att de var i New York över helgen. Deras kvällsplan var att försöka fixa biljetter till McCoy Tyners konsert på Aaron Davis Hall här i Harlem, alldeles bredvid City College. Konserten var förstås helt slutsåld; tydligen har McCoy tilldelats nån sorts hedersorder eller nåt... eller det kan det ju inte vara, sånt gör man väl bara i monarkier, men han har blivit Århundrats Nånting eller nåt sånt. Det var en big deal i alla fall, fullt med press och självklart utsålt sedan länge. Men bostonianerna var helt inställda på att få McCoy, och deras entusiasm smittade av sig på mig. "McCoy" this, "McCoy" that - till slut såg jag bara "Blue Train"-vinylomslag som snurrade framför mitt huvud, och jag hängde på.

(Okej, för att försätta oss i rätt sinnesstämning här vill jag bara påminna om några av de många klassiker som McCoy spelat på:)

Okej, så konserten var som sagt slutsåld, men när jag mötte tjejerna hade de just betalat ett års ihopsamlade månadspengar för svarta börs-biljetter (ooohh...), något jag inte kunde göra eftersom 1) mamma inte ger mig månadspeng så länge som jag äter godis, och 2) jag äger inte $65 att lägga på en biljett, även om Coltrane själv stiger upp ur graven och kravlar upp på scen med utsträckta armar. Så vi sade att vi skulle ses efter konserten, och jag tänkte dra hem (jag bor bara tio minuter från lokalen, så det kändes som en acceptabel reträtt ändå).

Men... men det var ju ändå McCoy Tyner. Och skam den som ger sig! Jag menar, jag drog mig till minnes när jag och Carmen var i Wien och jag hustlade till oss gratisbiljetter på allra bästa plats till Filharmonikerna - inget är omöjligt! Så jag hängde kvar efter att konserten börjat och tänkte att ibland händer ju konstiga grejer som är bra, och varför inte nu? Så plötsligt ropade en röst från biljettkassan på mig, och sade "du har ju lunkat runt här i en halvtimme nu, så jag antar att du vill ha en biljett? Vi har EN outhämtad biljett, du kan få köpa den för ynka 65 dollar". Och jag sade "goa herrn, tyvärr äger jag bara 27 dollars, och jag har hål i mina strumpor, så det går tyvärr inte. Jag tror jag står ute i kylan och försöker höra några toner genom ventilationsschaktet istället. Men tack ändå."

Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet, men fem minuter senare kom han ut och bara "du, kom med här en sekund", och skjutsade in mig förbi pressborden in till foajén. Där möttes vi upp av konserthuschefen, the Manager, och de började viska med varandra. Sedan sade chefen till mig "det finns faktiskt EN ledig plats till... en kvinna i rullstol har köpt en plats, men eftersom hon inte kan sitta i den är den ledig... kom med mig", och så smög han in mig till de allra bästa platserna! Så bra! Jag hörde, seriöst, en man bakom mig hälsa i pausen: "Hello Congressman"... moahaha! Och där satt jag och luffade och diggade McCoy, helt gratis!

Ah, just det, McCoy. Mannen själv. Han satte tydligt agendan från första början (när jag kom in lirade fortfarande "förbandet", så jag missade inget av hans konsert) genom att ösa järnet så mycket han kunde, snabba hardboplåtar och inget publikfrieri, vilket var mycket bra. Men sen bjöd han upp en steppare på scen, och stepparen var asbra - jag förstod plötsligt helt och hållet de musikaliska möjligheterna med steppdans - men han var också väldigt dominerande, och det lät så mycket om hans klapperistamp, så McCoy dränktes lite av hans riverdancesmatter.

Så summa summarum: grymt kul att se McCoy, framför allt eftersom det var gratis, men jag skulle nog ha varit ganska besviken om jag hostat upp massa hundra kronor på det. Men anyway, det var soft, sedan chillade vi hemma hos mig (de stackarna kan ju inte gå ut eftersom de är under 21, haha!) och pratade Blue Note-hjältar ("Bobbi 'Utcherrsönne is ze only real genius of ze vibrraphöne, ze only one", säger Laura, som också är vibrafonist, och jag vet inte om jag gillar den tjocka franska brytningen eller det faktum att få nördprata om Bobby Hutcherson mest, haha). Ikväll ska vi, tjugoettårslagen be damned, försöka smuggla in dem på Nublu. Vi får väl se.

Ah! Imorgon är min första dag på mitt... mitt... rrrggh... mitt jobb. Japp, jag har bitit i det beska päronet och skaffat ett helgarbete - ett OFANTLIGT TRÅKIGT helgarbete. Jag saknar Megastore, uhuuu... det var så bra. Men mer om det imorgon eller nästa vecka. Tills dess: hej hej!

EDIT: Ah!! Min kompis Chris (som hängde på till Boston, ni minns) ringde just - han har fått gratisbiljetter till Coldplay ikväll och frågade om jag ville hänga på! Sweeet! Först Coldplay, sedan Nublu (som jag nu mer eller mindre förväntar mig ska ha gratisbar hela kvällen) - jag har flyt! Awoohoo, awoohoo...

"Naked snakes on a burning plane! Ka-chinnng!"

Det här är så oerhört tragiskt, men samtidigt så sjukt kul att jag måste dela med mig. Notera framför allt de två sista meningarna. Suck... varför vill jag in i den här branschen nu igen..?

Jackson's Snake Film Creates Huge Buzz (från IMDB)

Samuel L. Jackson's new mile-high thriller Snakes On A Plane has created such a buzz among internet film fans, movie bosses have called for re-shoots - to give the film a tougher rating. The film, which stars Jackson as an FBI agent trying to keep a federal witness alive onboard a plane full of snakes, wrapped last September - but went back before the cameras earlier this month for five days of additional shooting. Film bosses at distributor New Line Cinema opted to add new scenes to the film to take the movie from PG-13 into R-rated territory, according to industry magazine The Hollywood Reporter. Among the reported additions to the film is a foul-mouthed rant from Jackson in which his agent character bellows, "I want these motherfucking snakes off the motherfucking plane!" The line is expected to take on cult status. The film-makers have reportedly added more gore, more deaths, more nudity and more snakes to the finished product.


Så, kommer jag se den här travestin? JA! Ormar - på ett flygplan! Genius!

WE'RE #1!

...som dagens gothamist så entusiastiskt utropade. Japp, till ingens förvåning visar det sig att New York har USAs absolut smutsigaste luft. Och allra värst är det på Manhattan. Go team! 136 invånare per miljon kommer utveckla nån slags cancer av alla mummiga kemikalier som surrar runt i luften här - mycket mer än riksgenomsnittet på 41.5 invånare/miljon. Jag kan ju inte påstå att jag är chockerad ("Va?! Luften här är FÖRORENAD? Men... men det är ju outrageous!"), eftersom alla livsformer på den här lilla ön redan har muterat för att anpassa sig till vår postapokalyptiska Mad Max-miljö, men det var ändå intressant att få se siffrorna svart på vitt sådär.

Dock får det mig att än en gång minnas en av de saker jag saknar mest med Stockholm: den friska luften! Ruschen av att öppna sina fönster på morgonen och inte se en gråtjock dimma flyta in som omedelbart dödar alla krukväxterna. Sensationen av att ta ett djupt andetag när man är utomhus och inte genast hosta upp sin lunga. Njut av det, homies, det är avundsvärt.

"But mooom!"

Hehe. Idag när jag åkte tunnelbana ned mot bankirerna och baronerna i midtown klev det på en lustig liten typ och hans mamma; en tjock liten unge på kanske fem-sex år, klädd i grön-vit tracksuit och feta vita sneakers. Han satt tillbakalutad i en barnvagn modell XXL, medan hans stackars mamma pustade och knuffade in sig i vagnen. Väl inne hoppade han ut ur vagnen och började traska runt - varför han behövde sitta i den förstår jag inte, men don't look a gift horse in the mouth, antar jag.

Hur som helst, plötsligt började han dra sin mamma i armen och bara "Mom... Mom, I'm really sorry. It's true, I'm sorry. I won't do it again, I won't", med läskigt lugn vuxenröst, och hon bara "Well Gordon, we'll talk about it when we get home", med nervös falsettröst.
"Yeah, but mom, seriously... I'm sorry, you know. Sorry... ...So can I have it?"
"No, Gordie, no more until tonight."
"No mom, seriously, where is it? Give it to me, mom. I said I'm sorry."

Mamman skruvade nervöst på sig, och folk som satt bredvid började småfnissa, för ungen lät så behärskat galen. Han fortsatte dra i hennes jackärm lite löst, men hon gav inte med sig. Då plötsligt exploderade han i ett VRÅL:
"NYYYAAAAAAAAAAHHHHH!!! GIVE IT TO ME! GIVE IT TO ME!! YAAAAAARGGGGHHH!!!", och alla i vagnen hoppade förskräckt upp ur sina säten för han skrek så sjukt högt! Mamman slängde fram handen framför hans mun och väste i panik "Shhh, Gordon! Shhh!", men han fortsatte vråla med hennes hand framför munnen; hans ögon uppspärrade medan han studsade upp och ned.

Så plötsligt slingrade han sig bakåt, blev helt lugn och ordnad och bara "I'm sorry, mom, really. I won't do that again. Sorry.", och allt blev absurt lugnt, som om en tromb hade dragit genom vagnen men nu fortsatt till nästa, lämnandes en sorts tyst förödelse efter sig. "I know I shouldn't do that", fortsatte han, "it won't happen again, it's just that I really WANT IT! MOOM! AAAAAAAAAARGGHHHNNNYAAAA!!!", och så började han tokvråla igen. Nu flyttade alla som satt i närheten sig bort till vagnens andra ände, där alla redan satt helt tysta och stirrade på spektaklet.

Killen fortsatte hoppa och gallskrika, "I WANT IT! GIMME! GIMME! MOOOOOM!! GIMME!", och nu började en annan liten flicka några sätesrader bort storgråta för hon blev skraj för det galna lilla fettot. Då gav mamman upp och bara "OK, Gordie, here you go", och tog fram en liten plastwalkie-talkie som var som nån sorts pez-behållare. Killen blev genast tyst, hoppade nöjt in i barnvagnen igen, sträckte på sig och började skaka ur godisar ur walkie-talkien, som han smoffade in i sin mun. Sen sträckte han ut ena benet, och mamman tog genast fram en näsduk ur sin handväska, spottade lite på den och började gnugga rent hans redan glänsande sneakers! Medan han satt där förnöjt och bara "njam, njam..." och gloffade i sig snask. Ett sånt litet as! Sedan kom de fram till 32a, och hon rullade ut honom. När de kommit av vagnen började folk garva asmycket, en sorts förbrödring uppstod i vagnen och vi var alla mycket gladare, då vi delade den tysta övertygelsen att vi tillhörde de utvalda som sett Cartman in the flesh!

Okej, så det gick inte riktigt att omsätta denna oerhört roliga episod i skrift... men jag försökte i alla fall.

fyllon!

Alltså seriöst... jag hyser inga tvivel om att St Patrick's Day är en oerhört soft upplevelse på Irland, men här i USA är det ju bara för mycket; hundra tusen dyngfulla "irländare" som alla har klätt sig i spygrönt och går runt och sjunger "Sunday Bloody Sunday" hela dagen. Harlem är ju visserligen, ej särskilt förvånande, ganska skyddat från liknande företeelser (jag misstänker också starkt att 90% av dessa människor kommer från New Jersey, de känns helt enkelt som newjersianer) men så fort man kom downtown så började tunnelbanetågen fyllas av fyllon. Den första som ramlade in i tåget var en tjej i trettioårsåldern iklädd nån sorts muterade Shrek-öron på huvudet (det var väl det grönaste hon hade, antar jag), som sprang fram och tillbaka i vagnen (hon var utan sällskap) medan hon lät som en blandning av en utter och Edith Piaf när hon rullar på rrrr:en i Je rregrrette rrrrrrien... alltså ungefär som tonalt uppgående, rullande r: rrrRRR... rrrRRRR... jag vet inte varför hon gjorde det ljudet, men det var irriterande. Sen satte hon sig i nån killes knä och mumlade något om "Jameson's... Jameson's... my head huuurts", medan han rodnade. Hehe. På 14e stapplade hon och jag av, och jag letade mig ner till Spring Street där jag mötte Elisabeth, Sharyn, Michelle, Jeff, Ira, Sara, Lanre och nån snubbe som hette nåt annat.

Vi klunkade bara en guinness per pub, för att maximera antalet ställen som skulle få njuta av vår närvaro, men efter den femte eller sjätte puben med sån där jobbig keltisk spelmansmusik som folk hoppdansar till började alla st paddyfirare bli lite enerverande. Då slog det oss: bara för att det är St Paddy's day MÅSTE man ju faktiskt inte gå på irländska pubar hela kvällen! Eureka! Sagt och gjort, vi drog in i Chinatown och gick på mycket roligare klubbar istället, inklusive en som numera är en av mina nya favoriter: Cake Shop. Cake Shop spelade bara aburdosväng - feta funknummer från sent sextiotal och sköna breakslåtar - medan publiken verkade bestå av alla modstjejer som någonsin besökt klubb Soul i sthlm, som på nåt magiskt sätt teleporterats hit! Mycket sympatiskt.

Sen åkte jag hem (jag lyckades än en gång genomföra konststycket att somna på tunnelbanan, och vaknade denna gång inte förrän 168e - 43 gator för högt upp. En dag kommer jag sova ändå in i Bronx - då är det kört), och påmindes glatt när jag klafsade in vid tretiden om att min snälla korridorsgranne hade lämnat en stor bit kokoslimetårta åt mig här, så jag skulle ha nåt att stärka mig med om jag blev lullig. Oerhört bra!! Mina grannar är de bästa.

kommentaroman - moi?

Snart dags att gå till McSorleys - den första puben på listan (ja, Elisabeth har verkligen gjort en lista. Dessa producenter...) Eller nja förresten, snart dags att äta frukost och klä på sig och fixa ett par grejer först... man går ju inte till puben redan vid tvåtiden på eftermiddagen (host).

Aaanyway, ville bara dra er uppmärksamhet till den skimrande nya och fiffiga listan på senast postade kommentarer här till höger - mycket mummigt (en funktion som redan kunnat beskådas på joséblog, och som jag alltid varit avis på). Nu kan man se hur "Erik" postar sina fortlöpande wrestlingfantasier om mig och nån ultimate fighter utan att behöva memorera hur många kommentarer det var på varje post senast. Prettyyyy, prettyyyy, prettyyyy, prettyyyy... pretty good.

Shamrock Shake and you don't stop! Keep oon!

Mitt sökande efter Shamrockshaken upphör inte bara för att jag klämde i mig en vanlig chokladshake idag - oh no! Never surrender! Efter lite flitigt letande har jag grävt fram följande shamrockshake-relaterade godbitar.

Först en gammal nyhetsartikel från the Onion...

Sinn Fein Leaders Demand Year-Round Shamrock Shake Availability

March 19, 1997

BELFAST, NORTHERN IRELAND—The Irish Republican Army announced Monday that it will embark on the most aggressive campaign of violence in its history if McDonald's Shamrock Shakes are not made available year-round.

Gerry Adams, leader of IRA political wing Sinn Fein, wants the British to grant Northern Ireland year-round access to minty, delicious Shamrock Shakes.

"The Shamrock Shake is a frosty, minty symbol of all that we hold dear," said Gerry Adams, leader of Sinn Fein, the IRA's political wing. "It is shameful that we as a people cannot enjoy this proud, symbolic beverage any more than one week a year."

"Unless the British government loosens its iron grip on this most Irish of shakes," Adams continued, "the streets will once again run red with English blood."

In addition to year-round Shamrock Shake availability, the IRA called for the immediate release of the infamous "Shake Seven." Imprisoned since 1983 in connection with the bombing of a McDonald's Anglican Apple shake-mix factory in Manchester, the radical Shamrock Shake activists maintain their innocence to this day.

"If fighting on behalf of what one believes in is a crime, then let us all hang," said Liam O'Fachna, the group's leader, from his cell in Birmingham Jail. "Shamrock Shakes forever."

The IRA also demanded that the delicious, Irish-Catholic-themed shakes be available at all restaurants, not just at participating McDonald's. "No single restaurant chain should have control over our delicious, frosty heritage," Adams said.

The Shamrock Shake was banned in Northern Ireland until 1920, when Parliament finally voted to allow its consumption once a year, during the week of St. Patrick's Day. Between 1968 and 1994, more than 3,000 were killed in shake-related violence, including some 350 deaths during the "Minty March" Riots of 1974.

According to Irish legend, the Shamrock Shake first appeared when a statue of the Virgin Mary in front of St. Matthew's Cathedral in Belfast cried a 16-ounce quantity of the green beverage in 1605.

.................................................................................

Ahhh... se sån passion Shamrockshaken väcker! Jag känner den också - och jag har inte ens smakat den... Nästa fynd var att hitta likasinnade undergroundkämpar på nätet: Bring back the Shamrock Shake fortsätter kampen, dag för dag...

När man snokar lite på nätet dyker dock ett mönster upp: alla som talar lustfyllt om shaken nämner också en oönskad bieffekt... eller för att använda det uttryck som oftast dyker upp: "goes in green - comes out green". Tydligen använde McDonalds ett grönt färgämne i shamrocken som inte bröts ned ordentligt av kroppen, vilket ledde till att massa barn fick en chock när de tittade i toaletten och såg en lysande bit kryptonit guppandes runt... uäck!!

"The green thing in your toilet is a goblin who will kill you!"

Okej. Imorgon ska jag vara normal igen. Världsapromiss. Nu ska jag ner till Soundz och dricka en Guinness - den näst bästa shamrockdrycken - som uppvärmning för imorrn. Aloha!

Shamrock Shake

På fredag är det St. Patrick's Day (nej, du har inte surfat in på "Säsong Tre" - vi har irländare i den här staden också), och tydligen hålls världens största St. Patrick's Day-parad här i NY. Nu vet jag visserligen inte hur spekakulärt det kommer bli; till skillnad från Halloweenparaden, som ju var mummig och bisarr, ska tydligen fredagens parad mest bestå av hundratusen förfriskade medelålders karlar klädda i grönt som sakta vandrar nedför 5th Avenue och inte gör så mycket annat... wau.

Men det har ändå börjat bubbla nån sorts St. Patrick's Day-feber här, med planerade fester och annat grejsimojs (Jorge, som uppenbarligen är mest insatt i ämnet eftersom hon bor på den gröna, ormlösa ön, upplyste mig om att St. Patrick's day tydligen startade här i NY - kanske blir det nån sorts mer bakgrundsinfo på hennes sida på fredag?), och folk är helt enkelt irlandstokiga den här veckan. Det som får mig mest upphetsad, dock, är tanken på en Shamrock Shake!


Denna förmodade delikatess serverades på McDonald's fram till för kanske 15 år sen, då den hänsynslöst togs bort, utan hänsyn till framtida generationer (mig) som därmed inte får uppleva det oemotståndliga smaklöftet av en trippeltjock mint-milkshake! Mmmm... Tänk dig, en extra tjock shake som smakar mint - jag skulle dricka den varje dag, alltid ha en stående bredvid sängkanten så man kan sörpla lite om man vaknar under natten.

Men nu tänker jag: först Shamrock Shake, sedan El Maco - vad näst, ska de ta bort french friesen också?! Vad jag undrar är om någon i läsekretsen någonsin haft förmånen, kanske under ett barndomens besök i Amerikatt, att läppja på en maffigt geggig Shamrock Shake. Var den allt den verkar ha varit? Ska man organisera en kampanj för att få den tillbaka? Vad är egentligen en shamrock?!

Oh well... dags för skola. Adieu!


(EDIT: för att tydliggöra: the Shamrock Shake var alltså en St. Patrick's Day-specialare förr i tiden på donken, och inte nåt som man kunde köpa året runt. Det kanske var lite otydligt. Nu ska jag tillbaka till skolan för ljudlektion. Suck.)

action!

Jag vill bara mycket hastigt säga att om V for Vendetta har premiär på en bio nära dig snart så kan jag bekräfta att den inte är så dum alls! Man skulle kunna tro att den är helt värdelös, men det är den inte. Och affischen är grymt snygg!

Ja... jag ville bara säga det, eftersom jag vet hur mycket ni alla litar på mina omdömen... ehh...

Nu ska jag sova siesta.

Bostoniania

Den nyss gångna helgen hoppar klart in på min tio-i-topp-lista över tuffa grejer jag upplevt. Det var det bästa, det bästa säger jag! Jag åkte till Boston för att spela in filmmusiken - med mig hade jag mina kompisar Michelle och Christopher, som skulle filma det hela för en "behind the scenes"-dokumentär åt Berklee. Vi satt och klämdes på en människosmugglarbuss från Chinatown i fyra timmar innan vi kom till Boston på fredag kväll. Väl där plockades vi upp av Steve, Lucas manager (Lucas är kompositören). Steve är från Belgien, en supersympatisk ung man som kör som en vilde - han konkurrerar klart med min faster Sara om "Amerikas värsta bilförare"-titeln (men han kanske blir diskad eftersom han är belgare? Får han tävla för USA?)

Aaaanyway, Steve hämtade upp oss och körde till inspelningsstudion, där de höll på att ställa i ordning allt. Studion var en maffig skapelse, ett kontrollrum med mixerbord som såg ut som blinkande rymdskepp och en jättestor inspelningssal som såg ut som en... inspelningssal.

När vi kom fram hade de redan placerat ut alla stolar, och började klura på micplacering. Mannen som står och klurar är Shin, en av inspelningsteknikerna och tillika producent.

I takt med att saker och ting började komma i ordning filmade Chris (ovan) och Michelle allt stök, medan jag gick runt och mös och mummade för mig själv: Mmm... mmm... ...Eh, ja.

Anyway, så allt ställdes i ordning och vi drog oss så sakteliga tillbaka till Steves lägenhet för att försöka få en god natts sömn innan lördagen. Det gick inte så bra, jag var nervös och drömde att Woody Allen hade dött och att de hade en sån där smaklös "in memoriam"-visning på Oscarsgalan, som de gör för att visa vilka filmisar som kolat det senaste året, där de visade klipp från hans filmer medan smörig musik spelades och folk applåderade. Jag vaknade abrupt, övertygad om att det var ett dåligt omen, och hade svårt att somna om.

Nästa morgon lullade vi upp vid sextiden och körde till Berklee, där vi klämde in tre pers till i Steves bil (två stackars ljudtekniker fick trängas i bakluckeutrymmet), och gasade iväg till studion.

Medan vi väntade på att bussen med musikerna skulle komma värmdes alla mackapärer och mojänger upp; saker som blinkade och flipprade, vågspektrogramsapparater och frekvensmodulations...öhhh... knappar.

Men till slut, en halvtimme försenade, kom orkestern! Man oh man, vilken syn det var: rummet fylldes av basister, blåsare, slagverkare... en harpist gömde sig i ett inglasat rum. Harpa! Pling plong!

Mikrofoner hängde överallt - då och då hördes ett ljudligt KLONK inne i "kontrollrummet", då en av flöjtisterna ständigt glömde att hon hade en mic svävandes ovanför huvudet och reste sig på den gång på gång.

Jag smockar på med lite mer orkesterbilder här, för bilder är skoj och orkestern var maffig.







Jopp. Inne i kontrollrummet följde vi allt på skärm - dels en skärm som visade inspelningsrummet (det var en kamera dragen), och dels en som visade min film. Den visades också på en monitor framför Lucas där han stod och dirigerade, och allt hölls i perfekt synk.


Vi lyssnar medan det spelas in. Mannen som står till höger är Steve, killen som sitter bredvid mig är Joe, som bland annat ansvarade för all notering. På skärmen i mitten rullar min film, och också på en liten tv som stod vänd mot mig.

Joe går igenom partituret i en inspelningspaus.

Här syns de två skärmarna som visar filmen. Det är slutscenen, där min skådis står och fryser på en båt.

Shin gör sin grej (vad det nu är).

Lucas lägger på sin bästa artistmin och tuggar på taktpinnen.

Japp! Sen var det hela inspelat, vi pustade alla ut och gratulerade varandra. Alltså, det var en sån kick, en sån rush att sitta och se hela den orkestern spela musik till min film, MIN film, så jag kan inte förklara det! Det kanske låter självgott och barnsligt (två egenskaper som är något av mitt signum), men så är det: det var en så oerhört tuff känsla så jag kan inte beskriva det. Det var liksom... mmMMRRÖÖH!

Sen packades allt ihop, orkestern bussades iväg, och vi drog in till stan. Joe skulle ha konsert på kvällen, så vi gick på den. Det var någon sorts electro-flärp-warptjosan med Berklee-elever och MIT-uppfinnare (MIT, Massachussetts Institute of Technology, är som en sorts super-KTH, där elever klyver atomer och sammanbringar materia och antimateria på förmiddagarna och städar upp röran på eftermiddagarna). MIT:arna hade byggt sina egna enbits-syntar som lät som gamla atarispel fast med grävskopebas - hela golvet skakade - och samtidigt som de stod och tryckte på dem stod ett gäng musiker i bakgrunden och hostade fram breakbeats. Det bästa var en japan med skägg till bröstkorgen som hade byggt en synt av en gammal Mattell-trollstavsleksak (ni vet Mattell, de som gjorde He-Man-gubbarna), som lät prrruiiii prrruiiiiiii, som det där Manu Chau-nyckelknippeljudet, fast baklänges ungefär. Han stod och tryckte på den i fem minuter medan en trummis löpte amok. Skoj! Massvis med folk som dansade och diggade.

Sen gick vi ut och åt, och sen hade vi och några av musikerna fest hos Steve. Sen släpade vi på något sätt upp oss imorse, satte oss på människosmugglarbussen igen och skumpade tillbaka, och nu är jag hemma. En synnerligen spektakulär helg har nått sitt slut. Tyvärr avslutade jag den med att nyss se In the Mood for Love, vilket påminde mig om att min lilla film blott är ett litet bajskorvsfragment jämfört med den - hur kan den vara så bra?? Den är så bra att jag bara vill kräkas, den känns fysiskt. Och allt han behövde på sitt soundtrack var två cellos - mer än så behöver inte Wong Kar-Wai. Men man lär sig med tiden. Nu ska jag däcka! Hörs.

"...and they're always glad you ca-a-ame!" Bum bum bum

Spektakulärt! Igår ringde Barbora helt otippat och sade att hon var i New York - vi möttes över en juicy hamburger ikväll; det är mer än ett halvår sen vi sågs så det var ju suveränt! Annars vill jag bara säga att jag drar till Boston igen idag för att vara med på filmmusikinspelningen på lördag. Jag ska ta massa bilder och postar dem när jag återkommer till NY på söndag. Tills dess - ha en spektakulär helg, kamrater!

Proffso!

Jag är ett sånt PROFFS! "Mission Accomplished", tänkte jag döpa den här posten till först, men sen kom jag på att det var titeln på min Woody Allen-post förra året, så det gick ju inte, men jag kände mig lite som George W på det där hangarskeppet när jag gled ut ur pornografbutiken! Idag var jag också lite bättre på att glida in där obemärkt (hoppas jag) - tricket är liksom att bara gå framåt på gatan, och sen nästan snubbla åt sidan så man liksom ramlar in i butiken på en millisekund (de är så smarta så de har dörren vidöppen hela tiden så man kan göra den lilla stunten)!

Annars inte mycket att tillägga. Mitt bemötande i butiken var dock ganska roligt: när jag gick fram till kassan stod det en tjej där som inte jobbade igår, och sålde några she-male filmer till en bodybuildarsnubbe (som verkade otroligt obekväm med att jag gled upp bakom honom i kassan och därmed skapade en "kö"... eller så kanske det bara är så att man inte ska glida upp bakom folk i porrbutiker över huvud taget), men när jag sade att jag hade beställt en film så sken hon upp som en sol och ropade ASHÖGT in mot lagret: "Hey!! The guy who ordered the film is here!", och så hördes lite nöjt puttrande där inifrån, men ingen kom ut... jag vet inte vad det handlade om. Men hon var väldigt trevlig, hon blev helt entusiastisk och bara "that's a CLASSIC! A real classic!", och vid det laget kände jag mig som ett sånt porrproffs, så jag bara "yeeah, that's for sure..." med min bästa proffsröst, och sen räckte hon över filmen (som redan låg förberedd framför henne) och jag tackade och gick. Jag tror att det var den första kundbeställningen i den affärens historia, så det kanske kändes speciellt för dem. Jaja. Sen ramlade jag ut på trottoaren igen - "oupps, var kom jag ifrån?!" - och pilade kvickt ner i tunnelbanan. Sara är så glad och kallar mig sin egen lilla smut peddler. Nu ska vi ner till Soundz Lounge och dricka en öl eller fler för att belöna mig. Jag är så nöjd med att inte ha sprungit in i nån jag kände på gatan utanför, eller att inte ha blivit generad inne i butiken så att mitt huvud exploderade. Jag fixade Buttman. Jag är ett sånt PROFFS.

Buttman

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Photogénie #1: The Playboy Mansi... öhh.. Closet

”Hur minns de som inte filmar, som inte fotograferar, som inte spelar in?”, frågar Chris Marker i Sans Soleil. Jag vet inte – men jag vet att jag aldrig minns någonting alls. Ansikten, platser, skeenden – efter några veckor är de alltid suddiga i mitt huvud, och efter några månader har jag ofta bytt ut dem helt mot rena fantasier (ibland en mycket sympatisk ovana). Idag har jag dock äntligen skaffat en kamera – weee! - vilket alltså betyder att jag efter snart arton månader i New York kan börja dokumentera hur saker och ting ser ut här (och kanske kan komma ihåg dem när arton månader till har passerat).

Filmteoretikern Anna Sofia Rossholm vänder visserligen på Markers berömda fråga, och frågar tillbaka: ”hur minns de som faktiskt filmar, fotograferar och spelar in?”, och menar att bilden formar upplevelsen av jaget, förändrar själva sättet vi konstruerar minnen – men på det replikerar jag ”köp en egen Canon Powershot A520 och sluta krångla, Anna Sofia, för nu blir det bildkavalkad"!

Vi inleder med min nya korridor. Några dörrar bort är det gemensamma badrummet, och runt hörnet är en soft lounge där vi åt brunch imorse... eller åt och åt, när jag hade kravlat mig upp fanns det bara russinbröd och sylt kvar, och som alla vet så smakar bröd med russin ungefär som bröd med inbakade insekter, så jag tröstät lite gröt hemma efteråt. Men det var soft ändå!

Efter en lång glidning över de mattbeklädda golven, a lá Hotel Overlook, kommer man fram till rum 502:


Jahapp... detta är alltså mitt rum. Notera de strömlinjeformade... öhhh... hörnen, och det faktum att jag har fönster som vetter åt två håll! Precis som kungen har där han bor. Bredvid sängen går det utmärkt att smacka upp en spjälsäng som man får låna här, så övernattningsmöjligheterna är klart bättre än jag först fruktade.



Mitt andra fönster, och bredvid det den utlovade och planerade mathörnan!


Se så bra det blev! Det enda som inte gick enligt planerna var att ställa micron på kylen, men ändå! Jag har min toaster deluxe, min micro, min vattenkokare (gröt!), och min snygga kyl! Min kyl är svart och påminner lite om KITT - du vet, bilen i Night Rider - bara det att den inte har en blinkande röd lampa och inte kan prata. Men bortsett från det så... Just nu är den fylld med Sugar Hill Ale istället för Brooklyn Lager, men det känns hugget som stucket.


Utsikten norrut: Harlem. Jag kan stå i mitt fönster och spana på brottslingar.

Jaha... mer rum, fast åt andra hållet.


Min hylla med grejsimojs. Gin och ND-9 filmfilterrullar.


Den spinkige svensken ingår som standard i rummet. Det var det - yay! Kamera är det bästa! I veckan ska jag ta lite harlembilder så ni får se hur området ser ut. Nu ska jag förbereda kvällens filmvisning - Strange Days. Jag ångrar redan att jag valde den.